Anders "Blakkheim" Nyström (Katatonia/Bloodbath)

Dags för ytterligare en intervju och denna gång med ett av de absoluta favoritbanden på redaktionen, nämligen Katatonia. De bildades redan 1991 av Blakkheim och Lord Renkse vilka fortfarande är kvar i bandet och är de drivande krafterna. Från debuten ”Dance of December Souls” (1993) och fram till "The Fall of Hearts" (2016) har de genomgått en stor förändring musikmässigt, men till skillnad från många andra av dagens band känns de fortfarande intressanta. Vi tog ett snack med Blakkheim om allt från de tidiga åren till tv-spel. Precis som det ska vara alltså.
    
Vad sysslar du med just nu? Är det fullt fokus på musiken eller har du även ett "vanligt" jobb?
Nej, ett sedvanligt jobb va ett tag sen nu. Mitt sista kneg va nog på posten för ca 18 år sen. Sedan millennieskiftet har jag mer eller mindre lagt all fokus och uppoffring på att hålla fast mig i kurvorna på musikbranschens berg-o-dalbana!

Hur och när kom du på att du skulle kalla dig för Blakkheim?

Alla andra tuffa black metal snubbar hade ju sen länge använt sig av hårda artistnamn som Quorthon, Cronos, Euronymous osv plus att man va ju rätt influerad av fantasy/rollspel och sånt under barndomen så det kändes som man kunde kombinera allt detta som något slags alter ego. Jag kallade mig först ”Sombreus Blackheim”, men kortade rätt snabbt ner det till endast ”Blackheim/Blakkheim” främst bla för att brevbäraren började frekvent klaga på alla brev som kom till ”Sombrero” och undrade varför det inte fanns något namn på dörren om denna inneboende ”Mexikan” och det fick väl mig att singla iväg den där stora hatten för gott haha!

Jag hörde för några år sedan att du spelade mycket tv-spel, Playstation tror jag närmare bestämt? Är du fortfarande intresserad? PS4? Nintendo? Vad är hetast?
Jo, jag har alltid älskat tv-spel. Min resa in i denna värld började 1981 med Game & Watch samtidigt som jag fick prova en konsol vid namn Intellivision tillverkad av Mattel. Jag önskade mig samma konsol i julklapp, men fick ist nya uppstickaren CBS Colecovision året därpå. Denna hade dock till sin fördel en expansionsmodul som gjorde hela Atari 2600 marknaden kompatibel. Visst handlade det vid denna tidpunkt om väldigt primitiva spel, men man hade ju i princip ingenting annat att jämföra med då, så spelupplevelsen va ändå total och högst beroendeframkallande!

1985 blev det åter ett hårt paket till julen där jag hamnade ute på ett väldigt smalt spår med en MSX dator (Spectravideo 728) och led av att alla polarna hade redan lirat in sig på Commodore’s Vic 20, Sinclair’s ZX Spectrum eller som de flesta, redan gått vidare till den stora succén C64. Fullkomligt inkompatibel på spelmarknaden hade jag ingen att byta spel eller prata framsteg med. Till skillnad från Japan, va tyvärr MSX spelutbudet i Sverige extremt begränsat och dessutom svindyrt! Man va typ tvungen att beställa allt på import via postorder. Stor & Liten va den enda butiken i hela Stockholm, kanske i hela landet, som hade en liten undangömd MSX sektion i en glasmonter medans alla andra systemen pryddes från tak till golv längs väggarna. Precis när jag börjat ledsna på det taskiga utbudet på min ”skitdator”, så stötte jag på en annons i gula tidningen där det visade sig att en snubbe här i stan efterlyste MSX spel. Det visade sig att han själv redan satt på runt hundra spel och det blev min räddning. Vi utbytte tomband och koppade av varandras samlingar och nu tog det fart i spelandet. Fortfarande dock helt utanför klasspolarnas C64 community som börjat snegla på AMIGA, kände jag mig rätt nöjd som en MSX enstöring då jag precis upptäckt Konami’s klassiska titlar som vid denna tidpunkt prioriterade MSX före Nintendo. Jag köpte aldrig någon 8bit eller 16 bit NES eller Sega utan spelade bara hos polare och körde arkad när man sprang på stan under åren fram till 1990 där jag la allt spelandet på hyllan. Min stora comeback till spelandet kom runt lanseringen av Playstation 1995 där jag upptäckte min nya favoritserie Silent Hill. Jag uppgraderade sen direkt till PS2 när den släpptes och första hälften av milleniet blev nog min peak inom gamingen. Jag chippade min PS2 och började beställa spel från Thailand som bidrog till att min samling växte snabbt till många hundratals spel. Hoppade över PS3an och slog sen till på PS4an som är numera min huvudsakliga konsol där VR spelen är favoriterna. Köpte Nintendos Switch senast och så har jag även installerat en Rasperry Pi med emulatorer på samtligt gamla tv-spel/datorsystem innehållandes tusentals av rom spel som väntar på att jag ska dyka tillbaka ner i nostalgiträsket där allt började. Det kan fan aldrig bli för mycket nörderi när det kommer till tv-spel.

En sak jag alltid funderat på är varför inte Jonas sjunger på ”Brave Murder Day” & ”Sounds of Decay”. Han sjöng ju både innan (”Dance of December Souls”) och efter (Discouraged Ones) men på dessa två valde ni att ta hjälp av Micke Åkerfeldt, varför?
Det var faktiskt tänkt att Jonas även skulle sjungit på ’Brave Murder Day’, men ödet ville annorlunda där. Som jag minns det, så kom vi bara en bit in på första låten innan vi stötte på problem. Jonas röst lät inte som förut, och framförallt lät det inte bra! Vi tog ett par breaks och försökte om och om igen, men det lät bara sämre ju mer vi försökte. När vi lyssnade på det vi lyckats fått ner på tape så kändes det mer i stil med typ skrålet man brukar höra från parkbänken med A-lagare. Tvärkört! Det såg tyvärr inte bättre än att Jonas verkat tappa förmågan/tekniken att growla och ju mer han försökte, desto mer stryk tog stämbanden. I en snabbt avhandlad plan-B beslöt vi oss får att ringa upp vår gamle vän Mike från Opeth och berättade om krisläget. Det här va långt innan Opeth hade kommit igång på riktigt, så Mike hade hur mycket ledig tid som helst på sina händer och dagen därpå satte han sig utan invändningar på tåget till Örebro som en hjälpare i nöden och vi kunde slutföra sånginspelningen. Året efter, när vi skulle panga in ’Sounds Of Decay’, ville vi helt enkelt ha kvar soundet vi skapat med ’Brave Murder Day’, så Mike va införstådd på att medverka ytterligare en session. Det blev den sista Katatonia releasen med growls.

Vad var det som fick er att ta det stora steget att gå från growl till ”vanlig” sång på Discourages Ones, och minns du hur reaktionerna var från fans, andra death metal-band osv?
Vi tog helt enkelt beslutet efter att Jonas kastat in handduken på allt som hade med growls att göra. Vi hade ju under ’Brave Murder Day’ blivit nyfikna på att köra lite ren-sång för att komma åt melodierna och känslan den tillför som vi visade med låten ’Day’. Vi blev snabbt drivna att vidareutveckla detta och ’Discouraged Ones’ blev konceptet ”det ska låtar som ’Brave Murder Day’, men med kortare låtar i pop/rock formatet och bara ren sång”. Feedbacken från fans och media var inte direkt barmhärtig i början. Vi sågades längs fotknölarna och blev kallade pussies och svikare. Det intressanta i detta sammanhang är att det tog nästan precis ett år innan hatet svängde och folk kom ”ikapp” och till slut även förstod och tog till sig budskapet och vår musikaliska leverans. Idag händer det att man får höra att ’Discouraged Ones’ är oldschool och äkta och att man är återigen en svikare o pussy. Det finns ett mönster som upprepar sig.

Vem är det som syns på omslaget av ”Jhva Elohim Meth”?
Det är ett foto som Jonas tog här i Stockholm när vi va runt i skogen och härjade på natten. Det du ser är min siluett mot en fullmåne. När vi framkallade korten så kände vi typ direkt att detta borde ju va själva omslaget på demon och så fick det bli! Det vilar något mystiskt och nästan utomjordiskt över den där bilden.

Vad har du för personlig favorit av de plattor du varit med och skapat? Det finns ju en del att välja på så att säga (Katatonia/Bloodbath/Bewitched/Diabolical Masquerade)
Ja det går ju inte att komma ifrån att såna här frågor är en jävligt svåra att besvara. Grejen är att svaret varierar sig från och till beroende på humör och situation. Men ’Brave Murder Day’ känns onekligen som våran ”klassiker” främst för att den inte lät som någonting annat när den kom ut. Den hade ett väldigt eget musikaliskt recept plus va dessutom skriven och inspelat på ett högst oortodoxt tillvägagångsätt där inget va klart innan vi gick in i studion.

Favorit plattan med Bloodbath lär väl vara, i sann kliché, den senaste! Men jag gillar stuket och soundet på den och vi är för nuvarande mitt uppe i att avverka hur dessa låtar känns live.

Jag va bara med på de två första Bewitched plattorna, så där får jag väl välja debuten, det va roliga tider. När det kommer till Diabolical Masquerade så har ’Nightwork’ alltid varit favoriten. Det tidigare fantasytemat byttes ut mot ett mer skräckrelaterat koncept och stuket känns en aning skarpare och vässat än de två tidigare plattorna som hade mer av ett simpelt blackmetal möter power metal uttryck. ’Nightwork’ är även inte lika over the top och spretig som den sista plattan och har mer en balans och stabilitet.

Stämmer det att ni först spelade in ”Sounds of Decay” men blev för fulla så ni inte alla blev nöjda när ni sedan i nyktert tillstånd fick höra hur det lät? Sedan lyckades du/ni övertala bolaget (Avantgarde) om att få gå in i studion ytterligare en gång och göra om allt?
Jo det stämmer bra det! Vet faktiskt inte riktigt hur vi tänkte där, men vi klantade till det rejält! Vi hade festat loss riktigt ordentligt kvällen innan och det slutade med att någon av oss sov ute och någon kom inte upp alls. När vi väl lyckats få tag på varandra och samlats i studion hade väl halva dagen gått och vi fick stressa resten. Alla mådde skit och kunde inte leverera till fullo och tagningarna lät skit. Mixen blev inte heller riktigt vad vi förväntat oss. En rätt kantig och karg historia. När vi sedan skulle skicka tapen till bolaget, så insåg vi att det skulle fan inte funka. Bossen på bolaget blev ju inte glad direkt, men gick till slut med på det efter några kg smörande och bönande om en andra chans.

Vad är ditt bästa samt värsta turnéminne?
Sämsta får nog allt bli en turné med Opeth genom Polen 1999. Promotorn hade satt oss på att åka tåg mellan spelningarna och de var fyllda till bristningsgränsen. Folk på stationerna va som galna djur och hoppade till och med in genom fönstren (!) för att roffa åt sig platser, totalt jävla kaos! Vi fick plats till slut… på toaletten!!! Ståendes tätt intill varandra med gitarrer, väskor och allt i flera timmar… Givetvis en repris och deja vu giget därpå. Living the dream? Jo jag tackar jag…

Bästa turnéminnet är nog turnén från 2014 för våran akustiska skiva ”Dethroned & Uncrowned’ som tog plats i maffiga katedraler och gamla kyrkor runt om Europa. En stämningsfull och sjukt annorlunda upplevelse.

Har du några roliga anekdoter att dela med dig av efter alla år med Katatonia (eller något av dina andra band)?
En rätt rolig grej va när vi skulle flyga hem från ett gig Portugal med TAP Air. När vi går ombord får jag snabbt ögonkontakt med piloten genom fönstret någon sekund. Jag hinner uppfatta att han verkligen spände ögonen i oss. När vi senare lyft och befinner oss uppe bland molnen kommer en flygvärdinna fram till oss och säger ”The Pilot wants to speak with you”. Vi kollar alla på varandra med frågande nervösa blickar och jag tänker vem faan har gjort bort sig nu då, men alla förklarar sig snabbt oskyldiga och jag försöker förklara för flygvärdinnan att det måste vara ett missförstånd och att vi gärna sitter kvar där vi sitter. Flygvärdinnan återvänder och påstridigt kräver att piloten vill att vi kommer fram till cockpit. I en klunga traskar vi upp dit högröda av nervositet och flygvärdinnan öppnar dörren. Den ena piloten vrider stolen mot oss och säger ”KATATONIA!”. Va faan!? Det visar sig att han är ett fan och nära polare med Portugiserna Moonspell som vi turnerat med och tycker det är skitkul att vi flyger i hans plan. Han undrar om två av oss vill va kvar i cockpit och se när han landar planet (vi vet att detta egentligen är helt emot reglerna, men man säger inte nej till en pilot som diggar ens band). När vi andra går tillbaka till våra säten kommer flygvärdinnan fram igen och säger ”Piloten har uppgraderat er till första klass och vill bjuda på vin” vilket vi snabbt godtar. När planet landar och piloten drar sitt sedvanliga gagg om välkommen till Stockholm tillägger han även att ”and today we have some very special guests onboard, please give an applaud for Katatonia” och planet börjar halvt applådera på svenskaste vis utan att egentligen veta varför ha-ha!


Vad har du för favoritband/artist? Är det mest gammal hederlig Heavy Metal som ligger dig varmast om hjärtat eller är du fortfarande intresserad av death/black metal?
För min del så snackar vi en resa genom hela spektrumet av hårdrock egentligen! Såväl klassisk som extrem! Det har format mig som person, så det är inget jag bara kan välja bort, det är en del av mig, både som fan och yrkesutövare. Heavy Metal kom in i mitt liv som 7-åring. Redan i första klass va det 100% hårdrock som gällde för hela slanten med patchar, ryggmärken och nitar. Efter några år blev det automatiskt att man sökte sig vidare efter något lite hårdare och då fanns thrashen att lägga i som en övre växel då d lät tyngre, snabbare och mer aggressivt än heavy metal. Med denna genre inborrad i själen va det ett naturligt kliv vidare in i death/black metal i tonåren när den fick sitt genombrott i slutet av 80-talet/början på 90-talet.

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
’Watership Down’ (eller ’Den Långa Flykten’ som den heter på svenska) har sedan jag såg den för första gången 1979 blivit en av mina största favoriter. Det är en tecknad, men ack så fin och sorglig berättelse om ett gäng kaniner som tvingas bort från sina hem med det underbara soundtracket ’Bright Eyes’ av Art Garfunkel.

Har du några favoritböcker/författare?
Claes Holmström’s ’Tredje Stenen Från Solen’.

Vilken/vilka är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Judas Priest’s ’Defenders Of The Faith’ har suttit på tronen sedan den släpptes, men det finns många andra favoriter.

Vilka Death/Black band från 90-talet tycker du var de bästa?
Inom Death Metal så måste man väl nämna band som Morbid Angel, Death, Entombed då de va stilbildare och fick många kopior efter sig. Nominering till 90-talets bästa blackmetal band lär jag ge Emperor. Deras debut ’In The Nightside Eclipse’ imponerade oerhört starkt. Ett mästerverk!

Är du som många andra hårdrockare en stor skivsamlare? Isåfall vore det intressant att veta hur många du ligger på och om du har någon riktig guldklimp i samlingen?
Har egentligen samlat hela mitt liv, men under de senaste åren började jag känna att jag inte riktigt har samma intresse att fortsätta och efter jag efter jag digitaliserat rubbet insåg jag även att de fysiska utgåvorna inte längre fyllde sin mening att bara ”sitta på” eftersom jag inte längre tog fram dem. Jag resonerade lite som så att det är bättre att svåråtkomliga upplagor hittar hem till någon som uppskattar samlandet lika mycket som jag en gång gjorde när jag va runt och jagade. Med det sagt, så har jag alltså inte gett upp lyssnandet, nej jag lyssnar precis lika mycket på musik nu som förr (om inte mer) eftersom det blir lättare med allt i luren då man e ute på vift samt trådlös hemma streaming än att jag går och plockar fram ett fysiskt exemplar och sätter på stereon. Men om vi snackar enbart känsla, så kan inget annat media ersätta vinyl. Konvolutet, lukten, nålen som nuddar vaxet, ljudet… Allt det där är magisk nostalgi för den som växt upp med det och samlat skivor. Det är snudd på ritualistiskt!

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något du själv lyssnat på och vad är isåfall din uppfattning?
Har väldigt dålig koll på Magnus Uggla. Det första som dyker upp i mitt huvud är hans karaktär i filmen G - ”Haaaaru inte snaaaackat me mooorsan”…!

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex sett några av mina favoriter "Farang" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Man satt ju som fastnaglad framför tv soffan när klassikern Twin Peaks sändes för första gången i början på 90-talet. En väldigt egen och udda berättelse för sin tid. De de två första säsongerna lämnade många frågor efter sig, så det är väl läge att hänge sig åt säsong 3 nu då. Jag skulle nog säga att jag är en stor konsument av tv-serier och har sett många bra grejer som rör sig över väldigt olika genrer. Game Of Thrones är så nära en episk långfilms budget/kvalité i tv-serie format man kan komma och det har varit en lång väntan på säsong 8. Andra bra serier man följt slaviskt eller brassat av i en maratonsittning är Tusenbröder, Dexter, Breaking Bad, Narcos, House Of Cards, Prison Break, Sons Of Anarchy, Better Call Saul, True Blood, The Walking dead, Ray Donovan… Gillar även satir/drama serier som anspelar på den svenska vardagen typ Bonusfamiljen och Solsidan. Morran & Tobias va en riktigt vrickad skön svensk serie också.

Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? Isåfall vore det intressant att veta om du har sett och gillar tex Punch Drunk Love, The Royal Tennenbaums eller Birdman?
Jo framför allt när man är ute på turné blir det mycket dötid att slå ihjäl med ett gäng filmer. Ej sett några av de rullar du nämner dock.

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Beck helt klart! Speciellt Peter Habers gestalt har blivit en del av det trygga svenska folkhemmet. Gillar dock även Wallander, Henriksson är fantastisk! Ej sett Arne Dahl. Hassel med Rapace går bort! Det ska va 80-talets Hassel med Lars-Erik Berenett som för övrigt har en fin mörk vinjett av Anders Neglin. Tycker även vissa av Johan Falk rullarna hade ett bra underhållningsvärde (”va faan…”). Bron va också en bra svensk kriminalare på hela 4 säsonger!

Har du någon favoritdryck när du riktigt vill njuta av livet? Är det den klassiska hårdrocksstilen med Jack Daniels som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller dig i smaken? Eller varför inte en exotisk Mummelman?
Faktiskt aldrig testat Mekong! Dock som en parentes låg det tyska techno thrash bandet Mekong Delta mig varmt om hjärtat förr i tiden. Hmm, har nog fan nog inte testat Mummelman heller, men har förstått att den är inte helt olikt en Jäger?! En annan dryck i samma stuk hittar man i tyska Underberg som vi shottat mycket på turnéerna. Även Jack Daniels Honey och italienska Limoncello brukade vi köra som sliskiga shots innan vi gick upp på scen. När det kommer till ren sprit så föredrar jag nog gin.

Som du kanske märkt ligger musik och film mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju tex stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är dessa band något som faller dig i smaken?
Jo det är ju onekligen tre klassiska band som satte Sverige på den musikaliska världskartan. Abba lyssnade jag mycket passivt på då det spelades jämt i hemmet under mina riktigt unga år. Där snackar vi låtsnickeri av rang! Jag va speciellt impad av de konstanta harmonierna i sången. Roxettes succé har man väl följt mest via kommersiell radio/tv och visst finns det starka hits även där, men med Europe snackar vi ju hårdrock, så det snappade man ju upp direkt av eget intresse! Äkta svensk ”lagom” hårdrock! Min favorit är till skillnad från många andra inbitna fans är inte de tidiga plattorna utan ’Out Of This World’ från 1988 som e sprängfylld av hits! En av de skönaste någonsin att sjunga loss och spela luftgitarr till när man e på det humöret!

(Foto, Första bilden (Katatonia): Ester Segarra. Sista bilden (Bloodbath): Steve Brown)