Anders Jakobson (Nasum)
Turen har nu kommit till Anders Jakobson från grindcore-bandet Nasum. Bandet bildades redan 1992 och höll på ända fram till 2004, då deras sångare och gitarrist Mieszko Talarczyk tragiskt omkom i tsunamikatastrofen. Tidigare samma år vann de även priset för årets "rock/metal" på P3 Guld-galan för plattan "Helvete". Nu kör vi.
Vad sysslar du med nuförtiden? Är du fortfarande aktiv inom musiken?
Ja. Bandet jag spelar med nu heter Axis of Despair och består av mig och två andra Coldworker-medlemmar samt en gitarrist som bland annat spelar i Livet som insats. Coldworker lade ned under Obscene Extreme 2013 och de första stapplande stegen med det nya bandet togs i slutet av det året. Det var dock förra våren det tog fart när vi bytte gitarrist, men farten blev lite halverad då han bodde i Falun och inte kunde repa regelbundet. Nu bor han i Örebro och det är bara ett par dagar tills vi ska göra vår första inspelning som ska resultera i material till två vinylsinglar. Musikaliskt handlar det om grindcore, förstås... I övrigt gör jag inte så mycket.
Vad har du för favoritband/artist? Är det mest gammal hederlig Heavy Metal som ligger dig varmast om hjärtat eller är du fortfarande inne på Death/Black metal?
Jag gillar många olika slags musik och har alltid gjort det. Det har förmodligen att göra med att jag blev fostrad av två äldre syskon som hade olika musiksmak så det blev ett varierat utbud när de båda gav mig kassetter i ung ålder. Men hjärtat klappar alltid extra hårt för hårdrocken, så är det bara, och det är faktiskt något speciellt med att lyssna på den musik som man en gång i tiden lärde sig älska konceptet med musik av. Jag har till exempel alldeles nyligen återupptäckt, eller åtminstone lyssnat ett jävla massa på Van Halen som jag egentligen aldrig rankat som ett favoritband, men deras första album är definitivt ett som jag ofta listat som topp-5 i min bok. Nu har jag betat av hela katalogen under några löprundor, även skivor som jag aldrig lyssnat på tidigare, och det hör lite ihop med den där känslan från förr.
Jag kan få liknande kickar av bra dödsmetall, men faller ofta tillbaka till hårdrocken.
Favoritband eller artist… Mja, jag är inte så road av att göra topplistor, men om man leker med tanken på att jag skulle hamna på en öde ö och fick plocka med mig kompletta kataloger från några artister så skulle jag definitivt bota tristessen med Frank Zappa, The Beatles, Led Zeppelin, Kiss och någon till.
Har du några roliga minnen/anekdoter att berätta om från tiden med Nasum?
Det där är en lite konstig fråga att ställa. Det är som att fråga "Har du några roliga minnen/anekdoter att berätta om från de senaste 25 åren av ditt liv?"… Det är lite för stort för att koka ned till något specifikt. Men när jag svarat på liknande frågor tidigare har jag ändå kommit fram till att det generellt sett är otroligt smickrande att jag och mina medmusikanter har gjort ett avtryck både nationellt och internationellt, även om det handlar om något smalt som allmänheten inte känner till. Det var ju inget jag kunde föreställa mig under de första Nasum-repen som bara blev till av en slump 1992.
I en av mina tidigare intervjuer med Jonas Granvik nämndes att han snart planerar släppa Bloodsheds demo från 97 på en vinyl 7". Vad kommer det sig att detta death metal-projekt med dig & Mieszko (också från Nasum) inte spreds i mer än ca 30ex på kassett då det begav sig? Skall det bli kul att, nästan 20 år senare, få ut den på en sjutummare?
Jag undrar om det ens var så många som 30 ex… Jag har inget minne av att den kopierades i några mängder, det var bara mest en rolig grej som vi såg till att skicka till några utvalda personer, bland annat Granvik - och det har ju lönat sig 18 år senare! 1997 var ett ganska produktivt Nasum-år och jag tror att Bloodshed uppkom som något vi jammade på mellan Nasum-låtarna och så blev det en inspelning för att delvis testa den nya versionen av Soundlab, som inte ens hette Soundlab då, som Mieszko och Mathias hade startat några månader tidigare. Känns rätt kul att den nu släpps "officiellt" - jag tycker själv att det är en bra inspelning och för många Nasum-fans är det nästan som en bortglömd del i historien.
Vilken/vilka är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Ja, jag har tidigare sagt att jag inte gillar att göra listor, men har även nämnt Van Halens debut som en topp-5-skiva. Det är den nog fortfarande. En skiva som jag aldrig tröttnar på är "Roxy & Elsewhere", en liveskiva med Frank Zappa som är helt magiskt bra på alla sätt och vis. Jag säger den så är jag klar med den här frågan...
Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Grr… Då var vi här igen, men här har jag nog ett svar. Jag brukar svara "Almost Famous" för den skildrar mina intressen - musiken och skrivandet - och sen så är den rent allmänt mycket bra. Filmer med 70-tals- och/eller musiktema går alltid hem, så den tröttnar jag heller aldrig på.
Har du några favoritböcker/författare? Eftersom jag var en flitig följare av dina inlägg när du skrev för NA så vet jag att du plöjer en del böcker och undrar således även om du har något som du kan rekommendera lite extra? Kanske några lite mindre kända guldkorn som ligger dig extra varmt om hjärtat?
Jag är dessvärre en ganska ensidig bokläsare, och läser mest fiktion och gärna spänningslitteratur av något slag. Inte speciellt beläst med andra ord. Favoritförfattaren heter ju Stephen King, vilken vi återkommer till i en senare fråga. I övrigt plöjer jag rätt mycket svenska deckare, speciellt på semestern. Lars Kepler är favoriten, men jag håller på att beta mig igenom Roslund/Hellström samt Mons Kallentofts böcker, där jag har ett speciellt gott öga till serien han skriver tillsammans med Markus Lutteman i och med att det är en gammal arbetskollega till mig.
Jag gillar i och för sig att läsa musikbiografier och har läst historien om Kiss från alla originalmedlemmar utom Peter Criss som jag inte direkt känner något behov av att ta del av. Min fru undrade i samband med bokrean hur många böcker om Kiss man kan läsa, då jag kom hem med Carl Linnaeus utmärkta bok. Uppenbarligen hur många som helst!
Vilka Death/Black band från 90-talet tycker du var de bästa?
Jag var aldrig speciellt inne på black metal under 90-talet när de första demotaperna och skivorna dök upp i den vågen. Jag fastnade inte för musiken och tyckte att hela grejen mest var jobbig. Det hände mycket skit där ett tag. Klimatet blev kargare och våldsamt. Jag minns mycket väl veckan då Euronymous mördades. Jag köpte till och med en norsk dagstidning som gottade sig i nyheten. Den ska väl finnas kvar någonstans.
Lite senare började jag faktiskt att uppskatta lite black metal även om det fortfarande inte är något jag lyssnar på speciellt ofta. Band som Dark Throne, 1349, Mayhem (de progressiva åren) och Khold hör väl till några av de band inom genren som tilltalat mig. Jag gillar i och för sig gränslandet mellan death och black bättre, där jag tycker att Behemoth är klockrena i både sound, låtar och hela paketet faktiskt.
Döds ligger mig varmare kring hjärtat, fortfarande. 90-talet bestod ju väldigt mycket av olika demos - det var då genren växte till sig hos mig och det kändes som man var med om evolutionen på nära håll. Entombed, Edge of Sanity, Morbid Angel, At The Gates.. ja, det finns egentligen för många för att rabbla upp alla...
Har du något roligt minne att dela med dig av från tiden med Hymen fanzinet? Det vore tex kul att veta vem du anser vara den trevligaste/otrevligaste att intervjua? Varför la du ner denna coola blaska?
Det roligaste var nog att kliva in i den kreativa bubblan och gå loss med sax och klister och kopieringsapparat och skapa något, i princip utan någon hjälp av en dator. Jag gillade tiden jag höll på med tidningen och det är lustigt vilket genomslag den hade. Många av mina vänner på Facebook är sådana som jag kan härleda tillbaka till tiden då jag gjorde tidningen. Jag har betydligt fler sådana vänner på nätet än gamla skolkamrater till exempel.
Jag vill inte gå in på vilka som var bäst eller sämst att intervjua, men det roligaste var nog när jag kunde göra intervjuerna öga-mot-öga då det blev samtal och inte bara en lista med frågor som skulle betas av. Det blev lite mer journalism av hobbyn då. Sen var det förstås tråkigt när jag hade lagt ned tid och energi på att sammanställa frågor som bara fick korta och tråkiga svar när brevet ramlade in i lådan (just det, inget internet!). Då kändes det bra trist, och jag var kanske inte helt duktig på att dölja min besvikelse i texterna...
Det var en kombination av för stora ambitioner och för mycket annat att göra som gjorde att Hymen #8 aldrig kom ut, trots att den var halvfärdig. Det var faktiskt inte alls länge sedan jag startade datorn jag använde mig av på den tiden, en tidig Mac och hittade textfiler och layoutade sidor i den. Det jag har mest ångest över att tidningen aldrig kom ut var att jag faktiskt fick in lite pengar från några annonsörer som då hamnade i min ficka utan någon motprestation. Känns fortfarande lite svinaktigt.
Även om tidningen lades ned något år innan internet slog igenom folkligt med Windows 95 och allt det där kändes det kanske som att göra en tidning per år inte var så där aktuellt och fräscht som det borde vara. Det hade dock varit roligt att fortsätta och jag saknar Hymen-tiden något enormt emellanåt.
Om jag förstått saken rätt så är du, liksom flera av oss på T.C redaktionen, ett stort KISS fan? Det vore kul att veta vilken som är favoriplattan från detta gäng och även om du har någon favoritlåt? Vad tycker du om den sminkade återkomsten med plattor som "Psycho Circus", "Sonic Boom" och "Monster"?
Ja, Kiss är väl min första musikaliska kärlek och ett topp-5-band för resten av livet. Som liten parvel var det ju otroligt lätt att ta till sig Kiss i och med sminket, kostymerna och hela paketet - även om jag bara hann med knappt ett år innan de sminkade av sig till "Lick it up". Men det är hur man än vrider och vänder på det ett band som jag kan utan och innan och som alltid kommer att fascinera mig på ett eller annat sätt.
För några månader sedan var det 40-årsjubileum för "Dressed to Kill" som eventuellt är min favoritskiva med dem. Jag tycker att den är klockren på många sätt trots att den mer eller mindre kastades ihop mellan två turnéer. Jag hör också till den skara Kiss-fans som har ett gott öga till "Music from The Elder". Det är något speciellt med den skivan. Favoritlåt kan jag nog inte säga någon till 100 procent, men jag tycker att "Not for the innocent" från tidigare nämnda "Lick it up" är en ovanligt ond låt i Kiss-katalogen, så jag säger den då!
De senaste skivorna har sin charm och ett par låtar här och där som känns bra, men ingen av dem kvalar in på mina interna topplistor.
Precis som med KISS så finns det många Stephen King-fans i Tisselskog och vi har alla läst din historia om när du "terroriserade" en dam på det klassiska förlaget Legenda och senare också träffade Kungen själv. Har du några fler roliga Stephen King-relaterade anekdoter att berätta om, gärna från de "tidiga åren" (innan internet)?
Tiden innan internet var det lättare att bli överraskad. Nu vet man allt direkt när det händer och känner framför allt till nya böcker och filmer långt innan de kommer ut. Så var det inte då. Då kunde man få höra talas om en titel via en tidningsartikel till exempel. Jan-Olof Andersson på Aftonbladet är ju ett gammalt King-fan som skrev artiklar i tidens nöjesbilagor. En av dessa artiklar var oerhört betydelsefull för mig och jag skrev brev till Andersson och bad han skicka klipp från Aftonbladet (ett idiotiskt önskemål). Några klipp fick jag inte, men däremot ett trevligt brev och kopior på en då aktuell jätteartikel i amerikanska TIME Magazine som innehöll hur mycket bra info som helst. Den levde jag länge på.
Kontakten med Legenda togs väl ungefär samtidigt. På vinst eller förlust skrev jag ett brev till dem med någon fråga om kommande titlar och fick svar och en bokkatalog som gav den där överraskningseffekten. När jag skrev nästa gång fick jag svar från en annan anställd (den ovan nämnda "damen") som sträckte ut ett finger och jag tog hela handen… Jädrar vad jag skrev till henne och frågade om ALLT och hon svarade snällt efter bästa förmåga, hehe… Hon skickade mig mycket promomaterial och även några böcker till slut, så hon var absolut en stor del av min uppväxt med King.
Jag ser även att du är med och driver Följeslagarna (Stephen Kings svenska fanclub) tillsammans med Lilja? Var det ni två som grundade sidan tillsammans och hur gick detta till isåfall? Det vore det också intressant att få veta vilka av Kungens böcker och filmatiseringar som är dina personliga favoriter? Tycker du också som oss att han med verk som "Under kupolen" och "22/11/63" har återkommit till gammal god form igen efter ett lite svajigt 90/00-tal? Något som framkallade STORA leenden på läpparna hos T.C redaktionen var när vi i "22/11/63" åter fick besöka Derry, ett magiskt King-ögonblick precis som på den gamla goda tiden.
Till att börja med vill jag få bort det där med "fanclub" för det är det inte. Vi kallar det "ett forum för svenska King-fans", vilket i dagsläget betyder att vi serverar nyheter via vår hemsida och Facebook och bjuder in till diskussioner när det passar. Så mycket mer än så är det inte just nu. I början var det annorlunda då vi inledningsvis skickade ut ett nyhetsmail varje vecka fyllt med innehåll, men i tid med att livet förändrades för oss båda blev det först varannan vecka och sedan varje månad och sen inte alls. Vi drog igång 1998 så det har ju gått en ganska lång tid.
Vi träffades genom ett amerikanskt forum, eller snarare en mailinglista som var så populärt ett tag, och upptäckte att vi båda bodde i Örebro och började prata med varandra privat. Den där mailinglistan hade börjat spåra ur med väldigt mycket off topic och vi klurade på att göra en svensk/nordisk variant som alltid skulle vara ON topic. Vi samlade in lite adresser och körde igång och sen tog det bara fart.
Jag tycker kanske inte att 90- och 00-talet var så svajigt. Då kom "The Green Mile", "Desperation", "Bag of Bones", "Lisey's Story" och "The Dark Tower"-sviten kompletterades bland annat, så som King-fan kom det mycket bra då. Men självklart är det äldre böcker som hör till de stora favoriterna, bland annat för att man levt med dem så länge och att de som i mitt fall lästes i en tid då jag gick från barn till vuxen. "It", "The Talisman", "The Long Walk" är nog min topp-3. Jag skriver titlarna på engelska då jag sedan mitten av 90-talet läser King först och främst på engelska.
Filmer… Tja, det finns ju nästan för många och tyvärr är det inte alla som blivit bra. Det finns mycket skit som är löst baserat på noveller, men det finns ju även mycket bra. Man kan inte blunda för att Frank Darabont fått till det tre gånger om med "The Shawshank Redemption", "The Green Mile" och "The Mist". Jag har just nu stora förhoppningar på framför allt nyfilmatiseringen av "The Stand" som kan bli riktigt bra.
Är du som många andra hårdrockare en stor skivsamlare? Isåfall vore det intressant att veta hur många du ligger på och om du har någon kronjuvel i samlingen?
Om random människa som inte har en aning om vad vinyl är för något får se min skivsamling är det klart att den blir lite imponerad, men i jämförelse så tror jag inte att jag har någon "stor" samling. Jag vågar inte ens gissa på hur många skivor jag har, men när det gäller LP:s är det kanske sex "rutor" i en åttarutors-Expedit från IKEA (en av de kvarvarande rutorna är enbart fylld med egna utgåvor). Jag har en samlarmentalitet men är ingen SAMLARE som kan säga om något är "Near mint" eller inte, eller kan rabbla skivnummer och vet värdet på olika pressar etc. Det är mycket möjligt att jag sitter på några dyrgipar utan att veta om det. Jag har en del testpressar och tidiga utgåvor som troligtvis är värda några slantar. Jag är rätt så varsam om mina grejer så skicket är oftast bra...
Har du någon favorit TV-serie? Har du tex sett några av mina favoriter The Walking Dead och/eller Dexter? Eller kanske "Game of Thrones" med min favorit Joffrey är något som du njuter av?
Jag har sett "The Walking Dead", med undantag för de fem-sex sista avsnitten i den senaste säsongen som jag inte hunnit beta av än. Det är en tv-serie som jag ser mer av plikt än att jag tycker att den är fantastisk. Jag upplever att den är lite seg emellanåt och är allmänt ganska trött på zombietemat. Men jag vill ändå se vad som händer, så jag ser den. "Dexter" följde jag tämligen slaviskt när den gick. En till större delen bra serie som hade sina svackor. Sista säsongen var kanske inte det bästa man har sett dock. Då är jag ett betydligt större fan av "Game of Thrones". Än så länge har den ENBART varit bra.
Jag har tittat på sjukt mycket tv-serier genom alla år, men mina favoriter är sådana som inte går längre. I någon sorts kronologisk ordning handlar det om "Twin Peaks", "Arkiv X", "Six Feet Under", "The Shield", "The Wire", "Lost", "Breaking Bad"… Jag kan hålla på hur länge som helst. Just nu följer jag väldigt många superhjältetv-serier och har ganska precis avverkat "Daredevil" på Netflix. Fina grejer!
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? Isåfall vore det intressant att veta om du har sett och gillar tex Kick-Ass, The Road eller Birdman?
Om mitt schema är späckat så beror det på intensivt filmtittande. Jag ser mycket film. Jag har en egen mancave med filmer högt och lågt och utrustning för 3D-tittande. Alltihop har att göra med att jag sedan 6-7 år sedan recenserat film tillsammans med bland annat ovan nämna Lilja på DVDKritik.se, där det som av en händelse finns Anders-signerade recensioner av "Kick-Ass" och "The Road" ("Vägen") just nu och där "Birdman" hamnar så småningom.
Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något du själv lyssnat på och vad är isåfall din uppfattning?
Nej, den har jag inte lyssnat på, och det lär inte hända heller. Jag har ett något märkligt förhållande till Magnus Uggla. Jag har egentligen ingenting emot honom och har full respekt för hans skapande (framför allt som textförfattande) men är jag på fel humör får jag spasmer av hans låtar. Detta är ett litet problem hemmavid då min fru är ett fan och gärna spelar och/eller sjunger med i hans låtar. Det blir ibland smått jobbigt.
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl?
Jag tycker generellt sett bättre om att läsa svenska kriminalromaner än att se filmerna. Beck är för mig Sjöwall/Wahlöös tio romaner som jag streckläste en sommar för 20-25 år sedan. Jag såg några av de första filmerna i Peter Haber-versionen men har ingen övrigt åsikt än att det finns väldigt många filmer. Wallander har jag sett de flesta Rolf Lassgård-filmerna, några av Kenneth Branaugh-filmerna och en handfull av Krister Henriksson-filmerna, lite oväntat nog de 4-5 sista i sviten där - SPOILERS - Wallander får Alzheimers. Även här är den generella åsikten att det finns väldigt många filmer… Och att det är lite orimligt att så mycket mord och elände drabbar Ystad med omnejd. Då är jag betydligt mer road av Arne Dahl-filmatiseringarna, speciellt den första omgången som var riktigt bra. Den andra är inte samma fullträff tyvärr. Jag har inte läst böckerna men än lite peppad på det. Annars tycker jag att du missat den bästa - "Bron"!
Har du någon favoritdryck när du vill riktigt njuta av livet? Är det den klassiska hårdrocksstilen med Jack Daniels som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller dig i smaken? Eller varför inte en Mummelman?
Alkohol har aldrig varit mig grej, och framför allt inte sprit. Jag kan dricka lite öl och vin emellanåt, men egentligen inte mer än så. Jag har aldrig "supit" och blivit okontrollerbart full. Mitt kontrollbehov är alldeles för stort så jag brukar medvetet sluta dricka när det snurrar lite för mycket, vilket med min alkoholovana blir ganska snabbt.
Som du kanske märkt ligger musik och film mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju utöver er själva tex stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Jomen det är klar att även jag gläds åt svenska internationella framgångar, både musikaliskt och på andra vis. I modern tid tycker jag man kan - om man nu tittar bortom metal och liknande - sträcka lite på sig åt First Aid Kit och Avicii och andra som sätter Sverige på kartan. Abba måste man ju respektera på många olika vis och Europe gör fortfarande bra grejer. Roxette är kanske inget favoritband men precis som Abba har de pytsat ut hits lite höger och vänster så det är ju skoj.