Andreas Roman
Då har vi kommit fram till ytterligare en författare i vår spännande intervjuserie. Vår första kontakt med Andreas Roman var någon gång på 2000-talet då den rysliga boken "Mörkrädd" inhandlades på Science Fiction bokhandeln i Göteborg. Hans senaste bok vid namn "Doktor Joseph" kom 2013 och var första delen i en planerad "Stockholm Vodou"-serie, men som ni kan läsa i intervjun så har planerna ändrats lite. T.C Crew bjuder alltså på ett rejält scoop denna gång.
Vad sysslar du med just nu, är det skrivande på nästa del i den planerade Vodou trilogin som tar upp den mesta av tiden?
Jag börjar med granaten att det inte blir fler delar i Stockholm Vodou-serien. Doktor Joseph nådde inte en särskilt stor publik, så jag ägnar mig åt annat nu. Närmare bestämt en ny roman i en ny genre, samt arbete på ett nytt spel.
Om jag förstått saken rätt så jobbar du som speldesigner? Något speciellt spel du varit inblandad i som du är extra stolt över?
Jag började som speldesigner för många år sedan, men gick senare över till att bli antingen Creative Director eller Narrative Director för de spel jag jobbade med. Jag är stolt över många av mina produktioner, men det senaste jag deltog i, Leo’s Fortune, är också ett av de finaste spelen jag arbetat med. En särskild guldstjärna vill jag också ge till Terminator: Salvation, som blev ett mediokert spel men mot omöjliga odds. Teamkänslan och insatsen som krävdes för att ens få ihop något, var skyhög men vi lyckades. Det var lite ett slags spelvärldens motsvarighet till skyttegravskrig, med lojalitet och kamratskap bortom förnuft och känsla. Och ett helt dåraktigt uppdrag, att ens försöka få ihop något på den tiden. Synd att man inte kan skriva det på kartongen.
Med tanke på ditt yrke som speldesigner vore det även intressant att veta om du ägnar dig mycket åt gaming? Är det mest PC som gäller eller har du någon favoritkonsoll? Det vore även intressant att veta vad du har för favoritspel.
Tidigare höll jag främst Playstation i dess samtliga generationer som min favorit, även om min absolut starkaste serie - Metroid - bara fanns på Nintendos plattformar. Jag rörde knappt en PC efter 1999 om jag inte var tvungen, och numera spelar jag uteslutande på Apples plattform. Dock är det känslomässiga djupet i ett välgjort konsolspel omöjligt att möta på ett mobilt spel, och jag minns fortfarande hur jag blev berörd av Beyond Good & Evil och Metroid Prime, till exempel. Och Ninja Gaiden, första rebooten, på X-box. Det var så jag vann respekt där jag jobbade då, inte genom vad jag gjorde
på jobbet utan för att jag klarade Ninja Gaiden. På Difficulty Hard.
Då skräck verkar tända dig vore det oerhört intressant att veta vad du har för inspirationskällor och även om du har några smakfulla böcker/filmer att rekommendera i denna genre? Gärna så ruskigt och obehagligt som möjligt.
Jag har faktiskt lämnat genren nu, men ändå verkat i den såpass länge att jag har något att säga om den. Jag hittade främst inspiration hos H.P. Lovecraft och Clive Barker, men ingen skildrade vardagsläskigt som Stephen King. Han är fortfarande oöverträffad mästare inom det området. Hade jag dock valt att få vara upphovsman till något annat, hade jag valt Lovecrafts Cthulhu-mythos. Just den här kosmiska skräcken och den uppgivna avgrundsfasan tilltalar mig. Att man liksom är rökt, hur man än gör. Och att man kan få panikångest och gå in i fosterställning av viskningar, konstiga vinklar och glosögda gubbar. Min rekommendation i litteratur blir paradoxalt nog ändå Ghost Story, av Peter Straub. En lite långsamt tajmad historia, som ändå bjuder på mycket originalitet och spänning och framför allt sköna karaktärer. Film är knivigare. Där finns så mycket sadism och våld nu för tiden, och det lockar mig inte men ändå lockar det mig lite, så till vida att det finns en marknad för förbjudna fantasier, och den är stor, numera mainstream och lukrativ. Förmodligen tilltalar det samma nerv hos oss som gillade offentliga avrättningar och gladiatorspel, när sådant var folknöje. Ska jag dock ändå ge en rekommendation jag kan stå för, säger jag Exorcisten, Uncut Version. Fortfarande brutalt läskig, i att det precis som i Lovecrafts berättelser inte bjuds på mycket hopp. Man kanske kan lösa det omedelbara man har framför sig, men den större ondskan, den finns alltid där. Det går liksom inte att vinna. Underbart.
Eftersom du i början av din författarkarriär ägnade dig åt fantasy vore det även spännande att veta vad du har för favoriter inom detta område? Vad var det som fick dig att överge fantasygenren för att istället skriva skräck?
När jag arbetade med fantasy, tyckte jag mycket bra om Robin Hobb. Ingen aning om hon är aktiv längre eller inte. Jag lämnade genren för att Vigilante började gnaga inom mig, och det var en berättelse om vår samtid och om att lämna ungdomen bakom sig, och delvis känna sig lurad på vuxenlivet. En sådan historia blir inte bättre i en fantasymiljö. Så det var dags att byta, tänkte jag. Det fanns ingen djupare tanke bakom det, och planen var inte att fördjupa skräckådran heller. Men det blev visst så ändå.
Som den hårdrockare jag är så är jag väldigt nyfiken på om du har några favoritband inom denna genre? Är det isåfall främst gammal hederlig hårdrock som gäller eller är du även inne på tex Death/Black Metal?
Jag har noll koll där. Hos mig snurrar Daft Punk och deras kompisar främst på spelaren. Jag har kompisar som försökt få mig fatta storheten i det du beskriver, och eftersom jag är musikaliskt orienterad med en bakgrund som pianist och musiker försökte jag ändå hitta in i hårdrocken. Men jag misslyckades varje gång. Jag hörde liksom kvaliteterna och insåg att det här är bra grejer, det här krävs talang för att få ihop, men jag gillade det ändå inte.
Vad har du för favoritband/artist?
Daft Punk och Air står högt upp. Paul Simon är också något av det bästa. Jag minns när jag hörde Graceland för första gången, jag var knappt tonåring. Fortfarande lyssnar jag regelbundet på den plattan.
Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Det har skiftat, men just nu och sedan en tid tillbaka är det bästa jag sett Jerry Maguire, the Shining, Aliens och The Dark Knight. Jag laddar för att Interstellar kan få ta någon slags kronjuvelsplats i min smaksamling, men har inte sett den än. Och jag har starka minnen från the Lord of the Rings, men har inte sett dem på över tio år nu.
Som författare så gissar jag att du läst en hel del genom årens lopp. Har du några författare/böcker som du kan rekommendera lite extra, gärna lite mindre kända guldkorn om du har några sådana att dela med dig av?
Kolla in Sara Gran, Come Closer, en schysst demonhistoria med pulpkänsla. Cold Skin, av Albert Sanchez Pinol, en slags Mörkrets Hjärta goes Robinson Crusoe. Och så To Kill a Mockingbird av Harper Lee, inte direkt okänd men kanske inte så läst av dagens publik, ett mästerverk i berättande om tidlösa konflikter genom ett barns ögon. Och jag måste ändå slå ett slag för Den Hemliga Historien också, av Donna Tartt. Även den säkerligen inte okänd av många, men lustigt nog en bok de flesta i min omgivning inte har läst, trots allt. Och slutligen, Jonathan Strange & Mr. Norell, av Susanna Clark. Goddam, nåt av det bästa jag läst.
Har du någon favorit TV-serie? Har du tex sett några av mina favoriter The Walking Dead och/eller Dexter? Eller kanske "Game of Thrones" med min favorit Joffrey är något som du njuter av?
TV-serier är ta mig fasen grejen. Högst upp på listan är Breaking Bad. Bättre än så blir inte teve. Och det gör inget, för det är helt absurt vansinnigt bra. Dexter följde jag från start till mål, men tyckte dess ojämna kvalitet till slut drog ner intrycket och jag minns den inte som en serie med genomgående god kvalitet. Downtown Abbey fångar och lockar hela tiden, precis som Mr. Selfridge, med deras sätt att bygga drama kring konstruerade normer som ändå får djupa känslomässiga konsekvenser för människorna inblandade. En tävling hos adeln om vem som har finast rosor, kan vara en slöja för svek, förräderi eller stort uppoffring. Jag gillade Californication mycket i början, men sedan blev den mer av det vulgära och mindre av det mänskliga som både kompenserade och rättfärdigade Hank Moodys svineri. Listan kan fortsätta. Men vi stannar där. Ja, och så How I Met Your Mother också. Alla säsongerna. Jag tycker slutet är bra. De slarvade lite med konstruktionen för att nå dit, men det är ändå både rätt och bra. För ögonblicket är det House of Cards som gäller, och där måste jag säga att de lyckats vansinnigt bra med att hitta mening i en serie som rimligen borde slutat när Frank Underwood nådde sitt mål i slutet av säsong två. Men de hittade ett djupare tema att utforska, ett som knappt verkade rimligt men som håller ändå. Härligt. Ett av mina starkaste teveserieminnen genom tiderna är när jag plöjde Buffy the Vampire Slayer, alla sju säsonger, oavbrutet så fort jag fick chansen. Jag kom hem från jobbet, slängde jackan på golvet, gick direkt till soffan och drog igång ett avsnitt.
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema?
Isåfall vore det intressant att veta om du har sett och gillar tex Kick-Ass, The Road eller Birdman? Kick-Ass gillar jag väldigt mycket, i synnerhet att de tar till övervåld. De går för långt i tvåan, men just det här brutala skapar en osäkerhet som är en del av filmens attraktion. The Road ger mig ångest och Birdman har jag inte sett, men vill gärna se. Jag gillar metagrejen med att välja Michael Keaton till huvudrollen. Annars plockar jag upp det mesta i filmväg förr eller senare. Näst på listan är Boyhood och Interstellar. Jag har fingrat på remaken av Evil Dead, eftersom jag älskar de tre första, men vet inte om jag vågar. Jag har svårt för splatter.
Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något du själv lyssnat på och vad är isåfall din uppfattning?
Nej, tyvärr inte. Jag har inte följt Uggla och har knappt någon uppfattning om hans kvalitet. Men förr eller senare driver alla konstnärer mot något mörkare själasökande, om de fortsätter producera. Det är ett resultat av att vi får barn och närmar oss döden själva. Insatserna ökar och med dem, insikten om att det blir som det blir, oavsett vår verkan.
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl?
Av dessa väljer jag Wallander. Henrikssons nedtonade spel ger en dysterhet och värdighet till karaktären. Jag gillade även Branaghs brittiska tolkning av karaktären. Beck har Persbrandt, som alltid är värd att uppleva oavsett sammanhang, men i övrigt lider den här serien av ett brutalkomplex som kreatörerna inte lyckas leva upp till. Sverige har ingen David Fincher. Acceptera detta och gör något eget istället.
Har du någon favoritdryck när du riktigt vill njuta av livet? Är det kanske ett glas rött som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller er i smaken? Eller varför inte en Mummelman?
En välbryggd kopp te, med blad importerade från min sugar daddy, tillredda i glaskanna, det är grejen. Om det inte är grejen, då är ett torrt glas bubbel nära nog.
Som du kanske märkt ligger musik, film och litteratur mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju tex stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld.Är detta något som faller dig i smaken?
ABBA är jag vansinnigt svag för. Helvete vad det svänger där. Europe blev aldrig min grej, då eller nu, och Roxette gillade jag när jag var yngre men hittar inte tillbaka till dem nu ens när jag försöker. Däremot drar jag på en singel med Avicii då och då, och tycker generellt att inom dans och house så har Sverige förmodligen bara börjat leverera moderna akter i världsklass. Sannolikt kommer ungdomsgenier som just Tim Bergling gå vidare och få ett produktionsdjup motsvarande Daniel Lanois eller Brian Eno inom sitt fält. Kanske inte imorgon, men till slut. Avseende film så har vi Ruben Östlund som går från klarhet till klarhet. Det hade varit spännande att se honom tackla en romantisk komedi. Det hade kunnat bli Woody Allen-klass på det. Det är väl främst inom teve som vi inte riktigt hänger med, där vi sneglar ängsligt mot blytunga betalproduktion från HBO, Showtime und so weider och undrar hur vi kan göra som dem utan att kopiera dem. Hittills har vi inte lyckats. Jag tror att vårt produktionsklimat driver de största talangerna utomlands avseende professionellt berättande.
(Foto: Mattias Nilsson)