Carl Linnaeus

Tillsammans med Europe och Roxette så är KISS ett av de populäraste banden på T.C redaktionen och KISS-biografierna har plöjts på löpande band av oss de senaste åren. Den kanske bästa av alla, "KISS - Den osminkade sanningen", skrevs av Carl Linnaeus. Han har även släppt "Jag sålde min själ min själ till hårdrocken" som består av en samling intervjuer han gjort till Sweden Rock Magazine. Vi tog kontakt med Carl för ett litet snack om bl.a KISS och förstås hans egna upplevelser när det kommer till intervjuer.

Vad sysslar du med just nu? Har du något nytt bokprojekt på gång?
Ja, senare i år kommer boken ”Kiss Klassified – War stories from a Kiss Army general”. Det är Johan Kihlbergs story som jag har skrivit. Johan är en kändis i Kiss-kretsar, han var ordförande i Kiss Army Sweden under tio år och kom bandet nära. Han var i studion med dem, var turnéledare för Bruce Kulick, söp med Eric Carr och bråkade med Ace Frehley. Det kommer att bli en fet coffee table-bok som även innehåller cirka 600 av Mats Vassfjords fantastiska och opublicerade bilder från 80-talet och framåt. Jag har skrivit den på engelska, vilket är kul, mina tidigare böcker har bara getts ut i Sverige, än så länge.

Hittills har de två böcker som du skrivit handlat om hårdrock. Är det vad vi kan förvänta oss i framtiden också, eller skulle du, om du blir tillfrågad, kunna överväga att skriva en biografi om en artist du egentligen inte är intresserad av? Skulle du t.ex kunna tacka ja till att skriva en biografi om Håkan Hellström, Kartellen eller E-Type?
Hårdrock ligger såklart nära till hands för mig, men jag skulle absolut kunna tänka mig att vara medförfattare med i stort sett vemsomhelst som är intressant och vill ge ut en självbiografi. Jag är numera även förläggare och jag och mina kompanjoner har diskuterat många namn på intressanta människor som man kan skriva om eller skriva med. Vissa kommer inte ens från musikbranschen.

Vad som gör dina intervjuer till en frisk fläkt och således även till de bästa inom musikbranschen är ju dels att vi slipper säljsnacket om att "den nya plattan är den bästa vi gjort" och även att du inte tvekar på att ställa de lite mer obekväma frågorna. Efter att ha läst "Jag sålde min själ till hårdrocken" har vi fått erfara att detta kan resultera i lite komplicerade situationer som t.ex då Dave Mustaine anklagar dig för att ställa till med bråk. Har du fler liknande situationer att berätta om då någon reagerat väldigt kraftigt på dina frågor?
Det finns några liknande fall som jag också tog upp i boken. Det finns såklart många fler, bland andra Steve Hunter som spelade med Lou Reed och Alice Cooper under 70-talet. Steve tyckte att flera av mina frågor var ”laddade” och ibland till och med ”oförskämda”. Väldigt konstigt, eftersom jag ställt liknande frågor till Dick Wagner, den andre gitarristen som spelade med nyss nämnda artister under samma period, och det gick hur bra som helst. Och jag frågade Eric Singer, trummisen i Kiss, om den där konstiga peruken som han börjat uppträda i. Det var inte heller helt populärt.

Med tanke på din utmärkta bok om Kiss så vet jag att du, liksom flera av oss på T.C redaktionen, är ett stort Kiss-fan. Vad var det som fick dig att bli så fascinerad av just Kiss? Det vore även kul att veta vilken som är favoritplattan, och även om du har någon favoritlåt?
Det började med att jag såg videon till ”Heaven’s on fire” i programmet Bagen någon gång 1984 eller 1985. Det var ju världens fräckaste låt tyckte jag som sju- eller åttaåring. Sedan såg jag videon till ”I love it loud” och där visade det sig att de även haft smink och grejer. Så ”Animalize” följt av ”Creatures of the night” var de första album jag köpte. Den tredje var Kiss ”Alive!” och då var det kört på ritkigt. Jag har tydliga minnen av att ligga på golvet i familjens vardagsrum, spela liveplattan skithögt och bara låta hela själen uppfyllas av musikens magi. Tonen som Ace Frehley var något som gick rätt in i hjärtat på mig. I dag håller jag ”Destroyer” högst. Många av fanatikerna ser det inte som en riktig Kissplatta, eftersom producenten Bon Ezrin satt så mycket av sin prägel på skivan, men eftersom jag nästan är likadant stort fan av Ezrin som av Kiss ser jag det som en ”match made in heaven”. Annars håller jag de låtar som Paul skrev under sin mest intensiva skrev rock-period högst. Det vill säga ”Mr Speed”, ”I stole your love” och ”All American man”.

Vad tycker du om den sminkade återkomsten med plattor som "Psycho Circus", "Sonic Boom" och "Monster"? Bättre eller sämre än den osminkade perioden?
Det där är lustigt. Mycket av mina åsikter om bandet hänger ihop med var i livet som jag själv befunnit eller befinner mig. En som är 15 bast i dag har levt lika länge som Tommy Thayer har varit sologitarrist i Kiss, så vad Kiss är för denne person är förmodligen något annat än vad Kiss är för mig. Och däri ligger tjusningen med en grupp som har hållit på så länge som Kiss. Min egen fanatism började klinga av lite lätt i samband med den sminkade återföreningen, mest för att jag var 19 år och upptäckte att det fanns andra saker i livet än Kiss. När ”Psycho circus” släpptes jobbade jag på Bengans skivaffär och fick möjlighet att lyssna på den några veckor i förväg. Vissa saker på skivan är suveräna, men jag minns att jag blev besviken över den polerade 80-talsliknande ljudbilden. I min naivitet trodde jag att de skulle göra en ny ”Rock and roll over” och mäta sig med mer larmiga band som Hellacopters. I dag tycker jag att titelspåret, ”I pledge allegiance to the state of rock’n’roll”, ”Dreamin’” och framför allt ”Journey of 1,000 years” är grymt bra. Resten är rätt tråkiga kompositioner. Jag tycker även att ”Sonic boom” och ”Monster” är lite splittrade. Det finns några riktigt bra låtar på båda plattorna – ”Stand”, ”Say yeah”, ”Hell or hallelujah”, ”Wall of sound” och ”Take me down below”.

Jag läste en intervju med dig där du sa något i stil med att "Kiss inte håller längre, att det gör ont i själen men att det är så det är". Syftar du på att de inte längre håller med de senare årens plattor/spelningar eller menade du att du sorgligt nog tröttnat på bandet överhuvudtaget?
Jag kommer aldrig att tröttna på Kiss. De finns i mitt DNA och därför har jag inte bara en utan två tatueringar med bandet. Åsikter är som anusmynningar, alla har en, och det sista jag vill är att vara en av alla dessa ”haters” som det kryllar av på nätforum. Nuvarande Kiss gör sitt yttersta och jag har inga problem med att de kör vidare med Tommy som Space Man och Eric som Cat Man. Jag tycker att det är underbart att folk, framför allt den nya generationen, känner magin som jag gjorde en gång i tiden. Men har man som jag vuxit upp med en Paul Stanley som utan problem kunde waila sig igenom en låt som ”My way” från ”Crazy nights (1987) så är det svårt att svälja hur han låter i dag. Jag försöker dock se det objektivt och ta Kiss för vad de är i dag. Jag ser fram emot spelningarna i maj. Och jag vill definitivt se fler album från Kiss, för som jag sa så knåpar de alltid ihop minst ett par riktigt bra låtar på varje platta.

Om jag förstår saken rätt har du varit inblandad i Johan Edlunds Lucyfire-projekt? Om detta stämmer är jag väldigt nyfiken på hur du blev delaktig i detta? Var det som live-musiker eller även på plattan?
Det var inte i går precis. Vi gjorde ett gig på Mera Luna, en tysk festival, i september 2001. Jag började jobba på Bengans 1996. Där arbetade även Anders Iwers, basisten i Tiamat. Jag och Anders blev polare och spelade lite tillsammans, framför allt i ett hyllningsband till Ramones. Han spelade gitarr och jag bas. Skivan med Lucyfire spelades in med studiomusiker och när Johan skulle göra det där giget behövde han ett ”riktigt” band. Anders erbjöd sig att spela gitarr och frågade därefter mig om jag ville spela bas. Han tog även med Martin Brändström från Dark Tranquillity på keyboards. Resten av gubbarna fixade Johan: Eric Förster från Kingdom Come på gitarr och en annan tysk snubbe på trummor vars namn jag har glömt. Vi flög ned till Hamburg och repade några dagar i Kingdom Comes replokal. Spelningen var i en hangar på festivalområdet. Smockfullt. 4 000 eller 5 000 pers. Det var mina 15 minutes of fame. Det finns några klipp uppe på Youtube. Det jag minns mest var resan hem. Av någon anledning fick vi flyga hem i ett propellerplan med plats för nio passagerare. Kaptenen pekade på ett bord med en vodkaflaska, något groggvirke och några glas och sa att det var självbetjäning. Det kändes som att man skulle störta så fort det kom en vindpust.

Har du några speciella favoritminnen/anekdoter att berätta om från dina år som journalist?
Glenn Danzig är inte klok. Jag älskar Misfits och de fyra första albumen med Danzig. Men han är inte klok. Första gången jag träffade honom var oförglömlig. Jag var tämligen avslappnad när jag klev ombord hans turnébuss på Sweden Rock Festival 2010, men det blev omgående ganska spänt. Han satt där svartklädd i mörkret längst bak i loungen och regnet smattrade mot de tonade rutorna. Turnéledaren som ledde in mig till Glenn famlade efter ljusknappen, men Glenn röt åt honom att ge fan i ljuset. Så där satt vi i mörkret. Han förklarade hur mycket han hatade musiktidningar som Sweden Rock Magazine och tog numret som jag hade med mig och slog i bordet mellan oss. Ja jävlar. När jag fem år senare fick den tveksamma äran att prata med honom igen ville jag undvika att återigen gå i clinch med honom. Därför inledde jag med att berömma hans aktuella coverplatta ”Skeletons”. Det blev en helt annorlunda intervju, men det var inte bara på grund av mitt inledande smicker. Glenn hade hunnit fylla sextio och jag tror att det hade med åldern att göra. Män får mer östrogen med åren samtidigt som testosteronet sjunker. Plötsligt var han tillmötesgående och på otroligt gott humör. När jag avslutade med att fråga vad skillnaden mellan den tjugoåriga Glenn Danzig och den sextioåriga var så svarade han att han är betydligt gladare i dag. Sedan var det som att han kom på sig själv. Med ett flin var han tvungen att lägga till att han fortfarande är en arg jävel.

Vem av alla musiker som du har haft kontakt med anser du vara den trevligaste/roligaste samt otrevligaste/jobbigaste att intervjua?
Zakk Wylde är oftast en skön snubbe. Tony Iommi är löjligt trevlig. Snake i Skid Row var också väldigt tillmötesgående. David Coverdale är en sådan där kille som säger ens namn stup i kvarten, för att på så sätt få en att känna sig speciell, men jag köper faktiskt det när det kommer från honom. Sedan finns det såklart många som inte är helt bekväma i intervjusituationer. Och så finns det sådana som är rena praktarslen. Men så länge man tar folk på rätt sätt brukar det bli bra. Det var kul hur Jay Buchanan i Rival Sons gick från att vara min fiende till att bli min vän. Jag var tvungen att bevisa att jag inte var ute efter att smutskasta hans band.

Vad har du för favoritband/artist? Är det främst gammal hederlig heavy metal som gäller är du även inne på death/black metal?
Utöver Kiss så har jag även tatueringar med Alice Cooper och Black Sabbath. Det är band som har påverkat mig mer än något annan i livet. Jag har en fäbless för classic rock – hårdrock mellan 1968 och 1990. Jag har lyssnat en hel del på thrash- och death metal, men de plattorna åker inte lika ofta fram längre.

Vilken/vilka är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Dagens topp fem utgörs av Jethro Tulls ”Aqualung”, Night Flight Orchestras ”Internal affairs”, Cheap Tricks ”Heaven tonight”, Ozzys ”Diary of a madman” och Alice Coopers ”Love it to death”.

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
De filmer som jag har sett flest gånger är nästan uteslutande inom skräckgenren. Mycket är av Dario Argento där hans ”Profondo rosso” är favoriten. Jag är även en sucker för alla ”Fredagen den 13:e”-filmerna. Jag gillar även mycket som Jim Jarmusch har gjort. Och Todd Solondz. Hans ”Happiness” är suverän, jag älskar svarta komedier. Ju mörkare desto bättre. Sedan har jag ju sett ”Dazed and confused” hur många gånger som helst. Och ”Hot tub time machine”.

Har du några favoritböcker/författare?
Bortsett från Mick Wall, som är min största influens, gillar jag Charles Bukowski. Jag har nog läst hans samlade verk. Jag gillar även Ben Elton, men jag läser alldeles för lite skönlitteratur nuförtiden. Det har blivit så eftersom jag har en treåring här hemma som ofta pockar på uppmärksamhet.

Är du som många andra hårdrockare en stor skivsamlare? Isåfall vore det intressant att veta hur många du ligger på och vilken du anser vara kronjuvelen i samlingen?
I dag är jag inte lika stor skivsamlare som jag är musiksamlare. Jag har sålt av en hel del rariteter den senaste tiden. Bland andra ”Originals II” med Kiss. Jag tror jag fick 2 500 för den. Jag sålde även av ett gäng bootlegs. Jag har sålt av de flesta av mina cd-skivor, men sparat vinylerna. Jag köper bara vinyl i dag. Skulle tippa på att jag har uppemot 800 lp:s. Skivspelaren är min mors gamla Dual från 1965. Den är så gammal att det inte ens finns en drivrem i den, utan tallriken drivs med kugghjul. Fina gamla vinyler behöver en fin gammal skivspelare.

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något du själv lyssnat på och vad är isåfall din uppfattning?
Det har jag tyvärr inte gjort. Jag älskar hans ”Vad ska man ta livet av sig för” från 1977 och håller den som den kanske bästa svenska plattan genom tiderna, men jag har inte hört hans senare grejer. Vill man ha riktigt jävla ångestmörker på svenska kan jag rekommendera Kristian Anttilas ”Rum 4 Avd. 81” från förra 2016.

Har du någon favorit TV-serie? Har du tex sett några av mina favoriter The Walking Dead och/eller Dexter? Eller kanske "Game of Thrones" med min favorit Joffrey är något som du njuter av?
Av samma anledning som jag inte läser så mycket skönlitterärt följer jag inte heller några serier för tillfället. Den senaste jag såg var ”Vinyl” förra året. Även om storyn var lövtunn lyckades de fånga tidsandan helt suveränt. En hel del utspelades i den klassiska New York-studion Electric Lady. Jag fick ynnesten att besöka studion i höstas för att tillsammans med Metallica lyssna på deras senaste album.

Har du någon favoritdryck när du vill riktigt njuta av livet? Är det den klassiska hårdrocksstilen med Jack Daniels som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller dig i smaken? Eller varför inte en exotisk Mummelman?
12-årig eller 15-årig Glenfiddich. Och Pistonhead Flat Tire. Alltid.

Som du kanske märkt ligger musik och film mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju tex stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är dessa band något som faller dig i smaken?
Jag har största respekt för Roxette, men det är inget som jag går igång på direkt. Däremot älskar jag ABBA och håller Björn och Bennys popsnickrande lika högt som Lennon och McCartneys. Europe är ett favoritband. När skribenterna på Sweden Rock Magazine för några år sedan röstade fram de hundra bästa svenska banden genom tiderna hade jag Hellacopters i topp, följt av Electric Boys och Europe. Det lustiga är att Europe släppte sitt bästa album häromåret – 30 år in i karriären. Jag tycker att ”War of kings” är fantastisk.