Daniel Bugno (Arise / Hedon)

För snart 20 år sedan (2002 närmare bestämt) gjorde vi under vårt dåvarande namn "Just Another Zine" en intervju med Daniel Bugno från det då färska death metal-bandet Arise. (Nämnas bör också att när vi sedan startade upp denna T.C-sida var en av våra första intervjuer med Patrik Skoglöw från samma band). Efter att återigen ha plöjt igenom debuten "The Godly work of art" började tankarna snurra om hur det egentligen står till med bandet i dagsläget och såklart en massa annat. Så precis som för 18 år sedan var det dags för Daniel, som varit med ända från början till slut, att återigen svara på alla våra funderingar. Och vad vore en Arise-intervju utan att nämna At the Gates?

Vad sysslar du med just nu? Är det fullt upp med musiken eller har du även ett ”vanligt” jobb?
Vi har av olika anledningar legat lite lågt med musiken på senare år på grund av det som drabbar alla förr eller senare – livet i olika stadier. Barn, jobb, medlemmar som ledsnar och slutar mm. Alla har vi vanliga arbeten och musicerar på fritiden när alla kan, vilket blir alldeles för sällan egentligen. Men slutat helt har vi aldrig, och faktum är att det börjar röra på sig så småningom. Vi återkommer till det senare.

Har ni lagt ner Arise, och i så fall varför? (Hittar inte några uppgifter på detta men det var ju ett tag sedan ni släppte något nytt).
Arise ligger på is då vi vid ett tillfälle kände att vi gjort det mesta vi ville och kunde i den riktningen. Det var också lite inre stridigheter som det lätt blir när någon engagerar sig mindre än de andra. Samtidigt kände vi att vi ville få ur oss musik i en lite annan riktning och det kändes inte rätt att göra det under namnet Arise, så vi transformerades till någonting annat, som spelar en svartare musik. Detta var sent 2012, och det är orsaken till att det varit tyst om Arise ett bra tag. Men over and out är det inte.

Är Hedon en sorts fortsättning på Arise (det är ju flera bandmedlemmar från Arise med)? Vad är den största skillnaden mellan banden?
Precis. Det var så det blev. Då den musikaliska ”formeln” innan var death/thrash blev den nu mer death/ black. Fortfarande melodiskt dock. Och man kan nästan höra på flera av Hedon-låtarna att det låter Arise. Vi lyckades inte helt där den gången. Men nytt är på gång och kommer avtäckas 2020.

Vad hände egentligen mellan ”Beautiful new World” & ”The Reckoning”? Varför bytte ni ut hälften av bandmedlemmarna?
För att göra en lång historia kort; osämja, olika prioriteringar, oenighet musikaliskt och en oförmåga att kunna diskutera sansat och lösa problem istället för att skapa dom. Vi kunde helt enkelt inte komma överens om någonting och då måste man agera. Man hamnar i ett äta eller ätas- läge tillslut. Skittråkigt och det var inget lätt beslut att ta, men till slut ser alla till sig själva. Det är så det funkar.

Stämmer det att ni i Arise hämtade väldigt mycket inspiration i era texter från X-files? Var ni X-files fans allihop? Har du sett de nya säsongerna som kom för några år sedan?
Det var Erik som skrev de texterna och det fanns troligen lite X-files kopplingar, men det var nog framtid och människa vs maskin generellt. Vi var även stora HR Giger fans. Jag har aldrig varit något jättefan av X-files, har alltid tyckt det var lite ”light” så jag har inte sett det nya, men jag fattar ju att serien har sina fans.

Har du några roliga anekdoter att berätta om från alla år med Arise?
Det finns troligen jättemånga och det var ju ett tag sen nu, men spontant så fick vi på sista plattan till ett par gäster i form av Mikael Stanne från Dark Tranquillity och Jonas Kjellgren från Raubtier b la. Det är det nog inte alla som vet, men det var en kul grej att vara med i studion och dirigera Stanne och även ta ett glas med honom.

Gjorde ni någon intervju då det begav sig utan att At the Gates nämndes? Hur trötta blev ni på tjatet och jämförelserna med dem?
Det har nog faktiskt aldrig hänt. Att det inte nämnts. Klart allting blir uttjatat tillslut. De VAR absolut en inspiration, men det var alltid även Hypocrisy och Carcass. Det var lite tråkigt att folk bara gjorde den första kopplingen jämt. På sista plattan tog vi steget fullt ut och gjorde en renodlad tribut till At the gates (Reclaiming the soul) och dessförinnan hade vi ju gjort en till Carcass (tribute to the flesh).

Vad är ditt bästa samt värsta turneminne?
Vi har egentligen bara gjort en regelrätt turné och det var med Vader, Deranged och Arkhon Infaustus. Det var rätt låg standard på den turnén, så sunkinga minnen finns många. Vi delade samma buss allihop t ex. Men man vande sig och jag är inte kräsen så sett. Sen minns jag att busschauffören var på väg nerför en rätt brant slänt mitt i natten med bussen, om det var någonstans i Ungern. Det var inte så kul att bli väckt mitt i natten och komma ut och se vad som kunde hänt. Det bästa minnet spelmässigt kan vara Z7 i Schweiz – ett genomproffsigt spelställe och det kändes fantastiskt att komma dit efter diverse sunkiga ställen. Annars var den lediga dagen i Amsterdam en rätt rolig upplevelse för ett gäng ynglingar.

Vad har du för favoritband/artist?
Det varierar ständigt, men de som hängt med länge är Strapping young lad/ Devin Townsend, Behemoth, Iron Maiden (inte riktigt samma grej nu men..) Amon Amarth har jag följt länge, även om jag tycker att de peakade vid Twilight… och fallit sedan dess. Bland nyare förmågor håller jag Mgla högt.

Vilken/vilka är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Jättesvårt att svara på. Några odödliga plattor tycker jag är Live after death, City, Black sabbath vol 4 eller Sabbath bloody sabbath, Rust in peace, Slaughter of the soul och Storm of the light’s bane. Men det varierar som sagt ständigt.

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Det finns några som jag sett massa gånger och alltid återkommer till och det är Aliens 2, Amityville 2, Sagan om ringen- filmerna, Dum & dummare, Pestens tid (älskar storyn) och The thing. Har säkert glömt ett gäng, men det är de jag kommer på nu.

Har du någon favoritbok/författare?
Tolkien såklart. Lovecraft. Koontz – jag har alltid hållit honom över King, Pestens tid till trots. Robert Jordan.

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "Walking Dead" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Twin Peaks har alltid varit en favorit och så även det nya. S3 är svårtsmält dock, den kryllar av sublima meddelanden och ledtrådar till mysteriet och det är helt omöjligt att koppla allt utan att läsa forum och titta flera gånger vilket är en tjusning i sig. Då har jag ändå läst boken som kom innan (the secret history of..) vilket nästan är en förutsättning. Av någon anledning hade jag nog väntat mig nåt mer på nåt sätt. Säcken knöts ihop lite fort i slutet och just slutet är väl ganska öppet i min mening. Men det är väl också tanken. Jag älskar den givetvis. Andra favoriter är mycket riktigt Game of thrones (minus sista säsongen) Banshee, Spartacus, Carnivale, vissa säsonger av Sons of anarchy, Walking dead och American horror story. Kommande Lord of the rings kan ju inte bli annat än succé och förmodligen även House of the dragons.

Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Det är sällan jag hinner just nu tyvärr, samtliga filmer du nämner är på min vänt-lista plus ett stort gäng till. De jag sett helt nyligen var avslutande Star wars, och den svenska Draug.

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album ("Innan filmen tagit slut") något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Jag har aldrig varit något Uggla-fan, så den har gått mig förbi. Det är inte så att jag inte lyssnar på icke-metal, för det gör jag en hel del, men just Uggla har det aldrig blivit mer än det man hör genom radio/ TV. Dock gillar jag när artister plockar fram den mörka sidan som du nämner. Det känns mer ärligt och sårbart på nåt sätt. Få är de som lever ett genomlyckligt liv. Alla har vi våra spöken och tvivel.

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Jag har sett mycket av det du nämner, men ser det mesta som mellanmjölk. Det funkar och är ofta bra, men inte så mycket mer. Jag finner våra grannar danskarna bättre på det området. De har en råare och mörkare jargong i det de gör, samt svart humor. Riget och Livet på lärkevej tycker jag är kanon. Även de första säsongerna av svensk/danska Bron. Måste jag säga något svenskt blir det nog Bron.

Har du någon favoritdryck när du vill riktigt njuta av livet? Är det den klassiska hårdrocksstilen med Jack Daniels som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller dig i smaken? Eller varför inte en Mummelman?
Förr var det alltid fet grogg som gällde och gärna karibisk rom med cola. Det funkar fortfarande, men nuförtiden blir det ofta en vanlig fegis i form av Sir taste a lot, som jag tycker är fantastisk. Och den går ju att köpa i vanliga affärer!

Som du kanske märkt är musik, film och litteratur något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Utöver dina egna band har vi ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Europe och Roxette lyssnade jag en del på som liten, framförallt Europe. Men jag har alltid ända sen jag började lyssna på musik haft tyngdpunkten på hårdrock och metal. Jag hade en period när det nästan bara var svenskt som gällde – Dark Tranquillity, Amon Amarth, In Flames, At the gates, Dismember, Dissection mm mm. Men som du märker – mycket metal. ABBA har det riktigt aldrig blivit av någon anledning – typ som med Uggla, och det är väl därför jag inte fattar grejen med Ghost heller. Jag har i perioder lyssnat på Imperiet, Thåström, Winnerbäck b la. Men det blev aldrig nåt superseriöst av det. Kristet utseende är en favorit, men kanske inte att betrakta i klassen du nämner..