Helena Dahlgren

Eftersom det just nu plöjs böcker som aldrig förr på redaktionen så kör vi på med ytterligare en författarintervju. Turen har kommit till Helena Dahlgren, författaren bakom bl.a. den Twin Peaks-doftande "Orkidépojken" och "100 hemskaste" (rekommenderas starkt till er som gillar skräck och inte vet vad ni skall läsa eller kika på härnäst..) Givetvis blev det en del snack om hennes böcker och förstås Stephen King och Twin Peaks, två ämnen som det fortfarande, efter alla år, pratas om dagligen på T.C-redaktionen.

Vad sysslar du med just nu? Har du någon ny bok på g?
Just nu redigerar jag en samling spökhistorier om Ödesryttarna (utkommer lagom till höstlovet). Den kommer att bli rikt illustrerad och alldeles underbart mysrysig, hoppas jag! Passar från 9 år och uppåt. På vuxensidan skriver jag på en psykologisk thriller med arbetsnamnet Skarp som Forum kommer att ge ut sommaren 2021. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det handlar om litterär besatthet och en död fiktiv författare … och så utspelar den sig delvis uppe i Norrbotten, där jag själv tillbringar mycket tid.

Jag minns att jag har läst att du grämt dig lite över att ha missat "Getingfabriken" till din "100 hemskaste"-bok (håller med om att den hade platsat!). Funderar på, så här några år efteråt, om det är några fler du kommit på som kanske borde varit med och vill passa på att tipsa om? Kanske något nyare som du t.ex. inte läst då boken skrevs?
Ja, Getingfabriken kan jag fortfarande gräma mig över! Får väl skylla på att jag fann den läsupplevelsen så obehaglig att jag önskade att jag kunde glömma bort att jag läst den … mission accomplished?

De senaste åren har flera fantastiska skräckromaner utkommit, inte minst i den anglosaxiska världen (där jag är mest uppdaterad). Head Full of Ghosts av Paul Tremblay, The Loney av Andrew Michael Hurley, My Best Friend’s Exorcism av Grady Hendrix och inte minst MAGISKA Shirley Jackson Award-vinnaren Wylding Hall av min favorit Elizabeth Hand skulle garanterat ha varit med på en uppdaterad lista!

På filmsidan vill jag ha med Hereditary. Kan inte minnas senaste gången jag blev så rädd. Fantastiskt skådespeleri av Toni Colette, dessutom – att hon inte nominerades till en Oscar för den rollen är en smärre skandal!
Tyckte även mycket om Lights Out (särskilt den ursprungliga kortfilmen) och Get Out. Och det säger förstås sig självt att Twin Peaks: The Return skulle ha satt en ENORM prägel på min 100-lista om jag skrivit den 2017 eller senare. Jag tillhörde falangen som älskade nya säsongen, om än inte reservationslöst. The Woodsmen är något av det otäckaste jag sett – inklusive Bob, så de hade tveklöst fått vara med på en uppdaterad lista! Hmmm, nu kanske jag måste göra en ...

Vad tycker du om andra Tisselskogs-favoriter som t.ex. Karin Slaughter, Jean Christophe Grange & Anders Fager (vars "Furierna från Borås" iofs var med i din tidigare nämnda "100 hemskaste")? Har du förresten läst Mo Hayder - här känns det (i alla fall enligt oss Tisselskogare) som någon av dem i så fall kanske borde varit med i "100 hemskaste"?
ÄLSKAR Karin Slaughter och Mo Hayder och har läst båda troget i många år! Faktum är att det var nära att en Mo Hayder-titel kom med i 100 hemskaste – den vansinnesläskiga Pig Island. Att läsa Hayder är som att kolla på en skräckfilm man inte kan förmå sig att stänga av, fast man vill. Ibland går hon nästan för långt - är personligen väldigt känslig för skildringar av barn som far illa. Men jag älskar hennes hybrid av thriller och ren skräck.

Det är ju ingen hemlighet att du precis som oss Tisselskogare är ett stort Stephen King-fan. Berätta gärna lite om ditt förhållande till honom, vilka böcker och filmatiseringar är dina personliga favoriter?
Oj, var börjar jag? Kanske sommaren 1989, då jag nio år gammal hittade Cujo i min farbrors bokhylla? Har varit kattmänniska sedan dess … Några år senare köpte jag ett gäng Stephen King-böcker på numera insomnade bokhandeln Bok-Skotten: om jag inte missminner mig köpte jag Staden som försvann, Talismanen och Carrie. För mig är King ren och skär läsglädje, stulna timmar under täcket mitt i natten. Jag har läst honom så länge att det är svårt att tala om favoriter, men några som sticker ut lite extra för mig är Det, Jurtjyrkogården, Lida, Benrangel, Pestens tid (den superlånga versionen) och just Staden som försvann. På novellsidan tycker jag mycket om långnovellen Dimman och, förstås, Höstgärning som sedermera blev min älsklingsfilm från Kings värld, Stand By Me. Faktum är att jag träffat Stephen King en gång. Oklart om han hann träffa mig, det var nämligen på en extremt välbesökt signering i Essex, England. Men jag hann i alla fall lämna över ett blandband med alt country (detta var när han precis släppt Lisey’s Story, en annan favorit, där det förekommer en hel del musik) och le minst lika psykotiskt som Annie Wilkes... Om jag någon gång skulle bli ombedd att intervjua honom (fat chance!) skulle jag tacka nej. Jag tror inte det är nyttigt att träffa sina största idoler.

Hänger du fortfarande med och läser hans böcker så fort en ny kommer ut? Kan du som oss tycka att han med verk som "Under kupolen" och "22/11/63" återkom till gammal god form igen efter ett lite svajigt 90/00-tal? (Tyvärr känns det efter detta som om han återgått till att vara väldigt svajig igen). Men något som framkallade STORA leenden på läpparna hos T.C redaktionen var när vi i "22/11/63" åter fick besöka Derry, ett magiskt King-ögonblick precis som på den gamla goda tiden.
Jag hänger med så till vida att jag köper alla hans böcker så fort de utkommer i engelsk hardcover. Däremot har jag dessvärre inte riktigt hängt med lika bra i själva läsandet senaste åren. Till exempel står Sleeping Beauties oläst i bokhyllan fortfarande. För mig var King betydligt starkare på 90-talet - hallå, Benrangel, något av det vackraste, spökigaste och sorgligaste han någonsin skrivit! - och 00-talet - hallå, ljuvliga och kriminellt underskattade Joyland, som jag skriver om i 100 hemskaste! - än på 2010-talet. En roman som Duma Key (2008) håller jag fortfarande högt. Samma sak med Liseys berättelse (2006) som faller in i älsklingssubgenren "Stephen King skriver om författare". Under kupolen, som utkom på engelska 2009, när jag var nybliven tvillingmamma, sträckläste jag, men har aldrig läst om. Tv-serien var lite av en besvikelse. Däremot älskade även jag 22/11/63 (minus sexskildringarna, som synnerligen rättvist belönades med en Bad Sex Award). Och ja, jag myste när Bev och Richie bokstavligt talat dansade förbi när Jake besökte Derry! Jag är en djupt nostalgisk person, sådär att det är snudd på patologiskt. Varje gång jag öppnar en ny roman av Stephen King finns det en del av mig som hoppas bli sådär tokförförd som jag blev av Det eller Jurtjyrkogården. Det händer alltmer sällan, men jag är inte övertygad om att det är Kingens fel. Kanske är det så enkelt som att jag äntligen vuxit upp …?

Måste erkänna att just den toknostalgiska delen av mig ÄLSKADE nyinspelningarna av Det. Scenen där Bev träffar Mrs Kersh i sitt barndomshem är min favoritscen från boken, och den är precis lika otäck i filmen. Sedan ballar det givetvis ur mot slutet, men det är ändå ingenting jämfört med bokens slut (som jag helst inte talar om).

The Outsider känns lovande, men eftersom jag inte hunnit läsa den litterära förlagan ännu avvaktar jag med att se HBO-serien. Och apropå HBO hade jag sanslöst kul i den ojämna men ambitiösa King-mashupen Castle Rock!

Gällande din bok "Orkidépojken" är det som ett stort Twin Peaks-fan såklart omöjligt att bortse från likheterna (vilket förstås är meningen), jag skulle nästan vilja kalla det för en svensk version av Laura Palmers dagbok. Jag antar att namnet Lina Palmgren också är en liten "lek" med Laura Palmer och Orkidepojken själv påminner ju också starkt om en viss Twin Peaks-karaktär. Men frågan lyder mer (utan att mena något illa) hur mycket handling man kan "sno" från ett annat verk innan det inte blir en egen handling längre? Hur gick/går dina funderingar kring detta?
Jag är ett barn av 90-talet, med allt vad det innebär av referenser, blinkningar och metakultur. För mig är det omöjligt att skriva eller skapa något utan att doppa åtminstone ett par små tår i andras vatten. Ingen författare är opåverkad av andras verk. Om det mot förmodan skulle finnas någon sådan författare är hen troligen rätt ointressant att läsa. Något av det roligaste jag vet som läsare är när författare väljer att gå i dialog med andra verk, som Stephen King gör med Daphne du Mauriers Rebecca i Benrangel (gud vad jag tjatar … men det ÄR en fantastisk och lite bortglömd bok) eller Gun-Britt Sundström med Den allvarsamma leken i För Lydia. Givetvis gäller det att behålla en särart för att inte komma alltför nära originalet. I mitt fall tror jag att den särarten är språket och kontexten. Jag skrev Orkidépojken som en coming of age-roman och det är nog så man bör läsa den också. Det andra - gässen som flyger över kyrkogården, ugglan som hoar, mörkret i skogarna som slukar unga, vilsna flickor, den ensamma bloggaren med orkidéerna - är mer små blinkningar som, tillsammans med Hannas nästan Kitty-liknande längtan efter att lösa mysteriet, driver handlingen framåt och är roliga ingredienser som jag lagt in för att roa mina fellow nerds. För mig handlar Orkidépojken först och främst om Hannas vänskap med Zeb. Det går också att läsa boken som en berättelse om hur en författare blir till, där Hanna i så fall är ett slags alter ego för Helena Kilander (sedermera Dahlgren – man kan, om man vill, notera att Hannas efternamn också börjar på K...) som måste skriva sig fri från sina popkulturella besattheter för att senare kunna skapa något eget. Twin Peaks är och har varit en så enormt stor del av mitt liv. Visst hade jag kunnat skriva en hel roman om en ung tjej med skrivardrömmar som festar med sin bästa killkompis. Faktum är att jag hade flera sådana utkast i datorn under många års tid. Men det var först när jag lät Hannas berättelse gifta sig med Linas och Orkidépojkens som det hände något i texten. Liksom Hanna tillbringade jag många, många år i väntan efter NÅGOT. Man kan diskutera hur mycket av handlingen i Orkidépojkens handling som sker på riktigt, och vad som är Hannas fantasi. Kanske är alltsammans ett havererat skrivarkursprojekt …?

Hur levde Twin Peaks säsong 3 upp till dina förväntningar (som jag misstänker var enorma)? Hur lyder ditt omdöme om denna säsong som verkligen delat in fansen i två läger? Atombomsavsnittet ("kan vara det sämsta jag sett någonsin, alla kategorier" var en kommentar här på redaktionen) , Bob - i något som jag väljer att kalla för "studsbollsscenen" och en dreglande "Walking Dead zombie" i finkan var ju minst sagt några minnesvärda ögonblick.. Vissa går t.o.m så långt att de jämför denna säsong med Ulli Lommels senare filmer.
Jag tillhörde, som jag nämnde lite tidigare i intervjun, den falang som tycker att säsong tre verkligen bidrog med något helt nytt och unikt. För mig, som var lite för ung för att ha varit med 1990, var det en högtidsstund att varje måndagsmorgon ställa klockan på 05.00, brygga midnattssvart kaffe och bänka mig framför ett nytt avsnitt av Twin Peaks: The Return. Det låter säkert pretto, men jag är så tacksam över att jag fick den kulturupplevelsen under min livstid. Det är något jag kommer att bära med mig så länge jag lever. Jag ska inte ljuga – det fanns tillfällen då jag skrek i frustration över Dougie som ALDRIG tycktes vakna, och jag älskade verkligen inte stackars Audreys arc (även om det finns intressanta tolkningar som får hennes öde att kännas rimligt). Men när jag väl släppt tanken på allt det som hade kunnat bli, då njöt jag i fulla drag av en David Lynch i högform. Kyle MacLachlan är helt fenomenal i alla sina roller, oavsett om han är Mr C, Dougie, Coop eller Richard. De tre sista avsnitten, tillsammans med just avsnitt åtta (atombombsavsnittet) är troligtvis det bästa jag någonsin sett på tv. En total mindfuck och ögonöppnare - och stor konst. Har redan hunnit se om säsongen i sin helhet tre gånger. Sedan finns det saker som skaver för mig, inte minst vissa av kvinnoskildringarna. Men det fina med fankulturen är att man inte MÅSTE köpa allt.

Under sommaren 2017, då säsong tre gick på HBO, modererade jag en Twin Peaks-grupp på Facebook där vi alla hade milt sagt olika uppfattningar om vad som pågick. Det är bara kul!

Varför tror du det är mest kvinnor som läser t.ex. thriller/mystery nu för tiden? Jag har iofs inte några siffror på detta men det är en känsla jag fått att verkligen är så? Kikar man efter recension på nätet så är t.ex. 9/10 uteslutande från kvinnor (för att inte tala om bokbloggarna). Är bara nyfiken om du har spekulerat något i detta?
Jag tror att det är så enkelt som att kvinnor läser i en mycket större grad än män, oavsett genre. Det är vi kvinnor som är kulturbärarna, helt enkelt! Av mina gamla vänner från den svenska bokbloggarscenen på 00-talet är alla kvinnor utom en. Honom är jag ihop med...

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Ska jag försöka mig på en topp fem? I så fall blir det Mulholland Drive, Twin Peaks: Fire Walk with Me, Heathers, Stand By Me och The Others. Och, ooh, The Craft med min älskling Fairuza Balk! Och typ allt med Winona Ryder mellan 1987 och 1994... Älskar skräck, high school-filmer (främst 80- och 90-tal) och det mesta som andas coming of age. Och så allt av Lynch, såklart.

Vilka är dina absoluta favoritböcker/författare?
Förutom Stephen King är jag omåttligt förtjust i Elizabeth Hand, Gillian Flynn (snälla, skriv en ny bok!), Megan Abbott, Carol Goodman, Maria Lang (har läst om hennes 50-talsdeckare säkert trettio gånger), Agatha Christie, Christine Falkenland (det bästa vi har i Sverige! Att hon blurbade Orkidépojken … det blir inte större än så), Peter Straub, Shirley Jackson och mängder av brittiska spänningsförfattare, däribland Barbara Vine/Ruth Rendell, Elly Griffiths, Sharon Bolton, Alex Marwood, Lisa Jewell, Clare Mackintosh, Ruth Ware och många, många fler. Slukar psykologiska thrillers och skräck, företrädelsevis på engelska, men det blir en hel del svensk samtida skönlitteratur också. Just nu läser jag Jackie av Anne Swärd.

Vad har du för favoritband/artist?
Det band jag burit med mig längst är R.E.M. De bildades ett par veckor före min födsel, under en spontanspelning i en gammal kyrka i Athens, Georgia, och jag har lyssnat sönder i princip allt de gett ut, inklusive fanclubvinylerna och b-sidorna. Har också sett dem live massor av gånger. För mig är de den perfekta länken mellan obskyr collegerock (Murmur, Reckoning), storslagen 90-talsmelankoli (Automatic for the People, New Adventures in Hifi) och sexig, lagom självmedveten arenarock (Monster). Det var en sorgens dag när de splittrades i september 2010, men låtarna finns ju kvar, som tur är. Andra favoritartister är Nick Cave & The Bad Seeds, Pulp, Joy Division, New Order, Belle and Sebastian, Lana del Rey, Lucinda Williams, Ron Sexsmith, Aimee Mann, Jayhawks, Velvet Underground, Radiohead, Suede och Neil Young. Indiepop och singer/songwriter är mina älsklingsgenrer. Musik har alltid varit en stor del av mitt liv, även om jag inte längre prenumererar på brittiska musiktidningar och utmanar mina vänner på muskquiz … lika ofta. Sedan måste jag förstås nämna Morrissey och The Smiths också. Det är en stor sorg för mig att Morrissey blivit helt sjuk i huvudet senaste året - han är verkligen Storbritanniens svar på Katerina Janouch – men jag kan inte sluta att älska de klassiska låtarna och texterna. De är en del av mitt DNA, oavsett vad jag tycker om saken.

Som den hårdrockare jag är vore det väldigt intressant att veta om det finns något inom denna genre du tänder till på? Har du möjligen även utforskat death & black metal eller är det i så fall mest klassisk hårdrock som gäller? Några favoriter?
Min exman, som jag var ihop med i femton år, är hårdrockare, black metal-fan och spelar numera trummor i doom metal-bandet Domkraft, så jag har lyssnat väldigt mycket på metal genom åren. Är dock lite för mycket av en mesig tweetjej för att lyssna på egen hand. Jag gillar Ghost dock, och Watain, och Entombeds spelning på Operan tidigt 00-tal är en kulturupplevelse jag fortfarande bär med mig. Bland den klassiska hårdrocken gillar jag Metallica, Guns ‘n’ Roses och Black Sabbath. Jag kan uppskatta det storvulna och majestätiska i hårdrock och metal, men tar ändå en uttråkad britt i kostym över ett fett riff vilken dag som helst.

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album ("Innan filmen tagit slut") något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Det är knappt så att jag vågar erkänna det, men senaste gången jag lyssnade på Magnus Uggla gick jag på lågstadiet och 35-åringen hade precis kommit ut. Gillade hans tolkning av Olle Ljungströms Jag och min far, dock (extremt banal åsikt, sorry!).

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "The Walking Dead" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? TV 4 Succen "Farang" med Ola Rapace var inte heller dum..
Jag älskade X-Files och Buffy när det begav sig! The Walking Dead gillar jag också, men favoriterna senaste åren är nog Sharp Objects (baserat på min favoritroman av Gillian Flynn), The Act, Channel Zero (särskilt första säsongen om Candle Cove), Castle Rock, American Horror Story och Manhunt: Unabomber. Gillar skräck, thrillers och en del true crime och ser även massvis av drama och dramakomedier (Amy Sherman Palladino är ett geni!), men en långvarig high fantasy-fobi gör tyvärr att jag är den sista människan i Svea Rike som INTE SETT ETT AVSNITT AV GAME OF THRONES! Sjukt va?

Just nu kollar jag och mina döttrar en hel del på svenska serier. Det ska bli kul, och lite pirrigt, att introducera dem för Rapport till himlen och se om den fortfarande håller ...

Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Jodå, en del film blir det! Tycker mycket om både Punch Drunk Love och Royal Tenenbaums, och så älskar jag det mesta av Noah Bumbauch (som ju skrivit flera filmer ihop med Wes Anderson). Ser mycket amerikansk film. En favorit jag gärna vill lyfta är Diablo Cody: alltid lika smart, rolig och vass. Kolla in Jennifer’s Body och Young Adult om du inte redan gjort det! Birdman har jag faktiskt inte sett, men måste nog göra nu ...

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Jag måste nog säga en desillusionerad och mustaschprydd Martin Beck i Gösta Ekmans tolkning. Fast Peter Haber är också bra. Min kille är helt besatt av Sjöwall-Wahlöö, samlar på förstautgåvor på samma sätt som jag samlar på Lang och Trenter och har dragit ner mig i Beck-träsket. Ola Rapace och jag drar inte alls jämnt sedan han fick rollen som Christer Wijk i Maria Lang-filmatiseringarna. Han är INTE min Christer, om man säger så ...

Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Kanske ett glas rött uppskattas eller kan det även slinka ner lite Mekong eller Mummelmann emellanåt?
Jag äääälskar champagne, det är min bästa lyx, men uppskattar även crémant och cava, så när jag får välja dryck blir det ett bättre bubbel. Favoriten just nu är Louis Bouillot crémant, gärna rosétappningen. Mina föräldrar bodde i många år i Peralada, Katalonien och deras lokala cava (som finns i beställningssortimentet) är toppen. Sedan har jag faktiskt smakat på Kyle MacLachlans vin Pursued by Bear (caubernet sauvignon). Smakade himmelskt till en rustik lasagne! Det är så roligt att både Kyle och David Lynch är vinintresserade, tycker jag, för det är jag också (om än på ett väldigt hobbymässigt sätt - jag gillar att dricka vin och betalar gärna lite extra för ett gott vin, men har noll prestige). Dricker nästan bara vin, men ibland kan en tjeckisk öl slinka ner också. Är dock väldigt dålig på starksprit ...

Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Som liten var jag smått besatt av Roxette och lyssnade även mycket på Marie Fredrikssons soloskivor. Blev otroligt ledsen när hon dog i vintras. Var såklart lite småkär i Joey Tempest som liten, vilken 80-talsunge var inte det? ABBA för mig är The Arrival på kassettband i mina föräldrars bil när vi körde genom Europa om somrarna. Vem älskar inte ABBA? Otroliga melodier! Mina favoriter bland svenska artister är dock Annika Norlin och Olle Ljungström.

(Foto: Severus Tenenbaum)