Henrik Bromander

Det plöjs mycket böcker på T.C-redaktionen och förutom favoriten Stephen King, som vi alla dyrkar, så har vi alla våra egna favoriter. Ett exempel är när en av våra flitigaste bokläsare David var på bibblan och plockade med sig en bok av Henrik Bromander. Några plöjda böcker senare var det dags för honom att ställa lite frågor till Henrik, så läs vidare för att höra vad han t.ex. tycker om Stephen King och Magnus Uggla.

Vad jobbar du med nu? Finns det några planer på en ny roman eller har du andra projekt som du vill sjösätta först?
Just nu sysslar jag med lite olika saker, jag håller på med en spänningsberättelse i sjuttiotalsmiljö, skriver på lite noveller och har två teaterpjäser på gång här nere i Malmö. På längre sikt har jag flera romanidéer på lager, så det är fullt upp kan man säga.

Jag har läst de tre böckerna som ingår i din trilogi om manlighet, från "Riv alla tempel" (min favorit) till "Bara en kram". Fanns tanken där direkt från början att skriva tre böcker om tre olika osympatiska män, eller var det ett beslut som växte fram med tiden?
Från början var Riv alla tempel tänkt som något fristående, det var den första romanen jag skrev och bara det var en stor uppgift för mig. Men i takt med att boken växte fram och att jag började fundera kring min egen uppväxt, jämnåriga manliga bekanta, min pappas generation etc fick jag så många uppslag kopplat till maskulinitet och hur samhället formar män att jag kände att allt inte fick plats i en roman som specifikt handlade om bodybuilding och kroppsideal. Så någonstans där föddes idén om att göra en trilogi. Ursprungligen laborerade jag med en mer tydlig sammankoppling, att låta de tre karaktärerna dyka upp i varandras böcker etc, men det blev för komplicerat rent intrigmässigt. Det finns dock små spår av de där tankarna för den uppmärksamme läsaren att upptäcka.

Jag började läsa "Riv alla tempel" (valde ut din bok på måfå i biblioteket) och fastnade direkt, sen var jag bara tvungen att ha mer och läste ut de två resterande böckerna i rad. De är inga solskenshistorier direkt, kände du att du själv blev påverkad av de mörka sinnesstämningarna du skapade hos dina karaktärer? Tänkte du någon gång tanken att du kanske borde ha skrivit "feelgood" i stil med Hundraåringen istället?
Feelgood är nog inget för mig, den kultur jag själv helst konsumerar är oftast ren feelbad, allt från Michael Hanekes filmer till gangstarap. Jag skulle säga att det hänger ihop med min samhällssyn, människan far ofta illa i det moderna, senkapitialistiska samhället och därför finns det inget skäl för konsten att erbjuda någon lindring eller flykt från detta faktum, det skulle tvärtom vara falskt och på sätt och vis gå maktens ärenden. Sedan kan jag absolut se ljuset i mörkret också, det finns mycket fint och vackert i livet som gör det värt att fortsätta, och det försöker jag visa i mina böcker också, sådant som vänskap, kamratskap, kärlek etc.  Jag har faktiskt skrivit ren feelgood också, på uppdrag för Lättläst-förlaget skrev jag en bok för personer som ska lära sig svenska eller på andra sätt har svårt med språket, En dag i paradiset hette den boken.

Vart får du inspiration ifrån? Det är väl förmodligen en av de dummaste frågorna man kan ställa till en författare, men jag är ändå nyfiken (och dum). För mig så påminner dina romanfigurer lite om karaktärer från tidiga filmer av Nicolas Winding Refn (t.ex. Pusher och Bleeder). De känns verkliga men brottas med inre demoner och känslan av att allt kommer att gå helt åt helvete finns där hela tiden..
Min inspiration kommer mycket från det levda livet, erfarenheter, människor jag mött eller historier jag fått höra. Jag jobbade tidigare inom psykiatrin, och där hittade jag en hel del gripande människoöden att inspireras av.  Sedan läser jag morgontidningen varje morgon, där kan man hitta en hel del, särskilt på familje-sidorna där man kan läsa nekrologer över människor som haft både helt ordinära och ibland väldigt intressanta livsöden.

Vad läser du själv helst för böcker? Har du några favorit-författare/böcker?
Jag läser ganska brett. Det blir mycket research-läsande. För sjuttiotalshistorien jag skriver på nu har jag bland annat läst alla Sjöwall-Wahlöös romaner om Martin Beck, de var riktigt bra. Överlag kan jag gilla välskrivna thrillers och deckare, tex Graham Greene, John LeCarré, Leif GW Persson och så vidare. Bland samtida författare gillar jag exempelvis Michel Houellebecq, Pär Thörn, Joan Didion och Joyce Carol Oates.

Stephen King är en gemensam favorit här hos oss som skriver för Tisselskogs Companiet. Har du läst något av honom (om man gillar att läsa skräck/spänning är det svårt att undvika King) och vad tycker du i så fall? Svenska skräck-författare som John Ajvide Lindqvist och Anders Fager är också väldigt populära här hos Tisslarna.
Jag har inte läst jättemycket av Stephen King, men jag gillade den där boken med långnoveller, Vinterverk/Sommardåd tror jag den hette. Sedan är hans Att skriva nog den bästa instruktionen för aspirerande författare, han har många bra tips som jag tagit med mig därifrån, tex att stryka så mycket adverb och adjektiv som möjligt i sina texter. Anders Fager har jag också läst och gillat, jag är ett gammalt fan av rollspelet Kult också.

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Slaget om Alger, Happiness, Midnight Cowboy, Dolt hot.

Vad har du för favoritband/artist?
Mest hiphop nu för tiden, tex Gucci Mane, Geto Boys, Guleed.

Som den hårdrockare jag är vore det väldigt intressant att veta om det finns något inom denna genre du tänder till på? Har du möjligen även utforskat death & black metal eller är det i så fall mest klassisk hårdrock som gäller? Några favoriter?
Jag har lyssnat ganska mycket på black metal ända sedan jag gjorde Smålands mörker, där huvudpersonen är väldigt inne på Burzum. Jag skulle nog hålla fram Burzums album Filosofem som en av de bästa skivorna som gjorts oavsett genre. Sedan är han ju en vidrig person både personligen och politiskt. Men ett bra exempel på att även personer på helt motsatta skalan politiskt sett kan göra intressant konst. Ernst Jünger och Yukio Mishima är två högerförfattare som jag som socialist gärna läser och uppskattar stort.

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album ("Innan filmen tagit slut") något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Magnus Uggla har jag inget förhållande till alls, men det låter ju intressant att han utvecklat sin musik i mer mörkare ton, får kolla upp det. Mina föräldrar är dock stora Uggla-fans, de var uppe på hans krogshow i Stockholm i likhet med så många andra.

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "The Walking Dead" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Farang (TV 4 Succe med Ola Rapace)? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Mina favorit-tv-serier är Breaking Bad, Oz och Extras. Extras såg jag faktiskt om nu i julas, den är gjord av Ricky Gervais som väl är mer känd för att ha skapat the Office men Extras är snäppet vassare, både roligare och mörkare. Twin Peaks såg jag när jag var liten men har inte uppbådat intresse nog för att kolla på uppföljaren. Överlag har jag lite svårt för David Lynchs surrealism, men jag gillade Eraserhead.

Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Royal Tennenbaums är en klar favorit, jag gillar det mesta av Wes Anderson, jag tycker om att hans filmer känns lite litterära och stela liksom. Även om det känns som om han går längre och längre in i en stilistisk återvändsgränd, han känns mindre och mindre relevant. Men hans tidiga grejer är ju väldigt bra, Rushmore till exempel. Birdman tycker jag var helt okej.

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Eftersom jag nyligen läst alla Beck-böckerna får det bli Beck, men jag föredrar helt klart de gamla versionerna framför de nya med Peter Haber. Både Mannen på taket, men också filmerna med Gösta Ekman. De ligger närmare originalböckerna i stämningen, dagens Beck-filmer har väldigt lite med ursprunget att göra. En kul detalj med böckerna är att Gunvald Larsson är kommunist, det är han ju inte direkt i Mikael Persbrandts version. De gamla Hasselfilmerna som gick på tv när man var lite var grymma, Terrorns finger skrämde slag på mig. De nya bojkottar jag, däremot gillade jag den där mer konstnärliga och udda Hassel-filmen som kom häromåret, om privatspanarna och Palmemordet. En liten pärla.

Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Kanske ett glas rött uppskattas eller kan det även slinka ner lite Mekong eller Mummelmann emellanåt?
Jag dricker allt, allra helst god sprit. Favoriterna är brandy, konjak, och calvados. Förr drack jag ofta när jag skrev, för att få ur mig något. Men Stephen King avråder från det i sin bok, och liksom för honom blev det för mycket efter en tid. Så nu för tiden nöjer jag mig oftast men en kopp kaffe bredvid anteckningsblocket.

Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Jag skulle nog säga att de är för mainstream för mig. Vad gäller svensk musik finns det ju dock massvis bra saker, allt från Hasse Kvinnaböske Anderssons låtar om udda skånska existenser över till Kjell Höglunds underfundiga funderingar och så sådant med grund i proggen, som Björn Afzelius, Mikael Wiehe och Dan Berglund. Deras historieberättande och politiska udd har betytt mycket för mitt eget skapande, särskilt när jag var yngre.

(Foto: Mario Prhat)