Jonas Granvik (Without Grief)
Då var det återigen dags för lite mera dödsmetall. Jonas Granvik är sångaren från avsomnade Without Grief, som släppte sin sista platta "Absorbing the Ashes" 1999. Vi hoppas att ni skall uppskatta denna intervju då Jonas hade den goda smaken att bjuda på mängder av anekdoter från tiden med bandet och den oerhört saknade blaskan Metal Wire.
Vad sysslar du med nuförtiden? Är du fortfarande aktiv inom musiken?
Sedan 2010 jobbar jag som syltansvarig på BOB. I den tjänsten ingår det att vara recensionsredaktör och korrläsare på Sweden Rock Magazine. Det senaste som jag har gjort vad gäller musik är Dead End World, som spelade in demon ”The isolation” 2005. Det är folk från Yngwie Malmsteen, Memory Garden och Paganizer. Man kan lyssna på den här:
https://soundcloud.com/jonas-granvik/sets/dead-end-world
Dessutom har jag startat Bone Records som ska släppa vinylskivor med ojämna mellanrum. Katalognummer blir givetvis Boner 001 osv. Första släpp blir Bloodshed, som var ett death metal-projekt som Anders Jakobson och Mieszko Talarczyk från Nasum hade 1997. De spelade in demon ”Salvation by bloodshed”, men den släpptes aldrig ordentligt utan spreds i cirka 30 exemplar på kassett. Det finns inte ens info om den på nätet. Sjukt bra döds i gammal god stil. Påminner om Carnage men har en egen touch. Kriminellt att inte den inspelningen nått fler personer. Nu kommer den att släppas på vinylsingel i en upplaga av 500 (100 röd vinyl, 400 svart vinyl). Jag vågar inte ange exakt släppdatum men senast i höst, antagligen i sommar.
Vad har du för favoritband/artist? Är det mest gammal hederlig Heavy Metal som ligger dig varmast om hjärtat eller är du fortfarande inne på Death/Black metal?
Ett av mina tidigaste musikminnen är när jag hittade en kassett med någon ”hård” musik typ Shadows eller The Who när jag var 6-7 år, så det var alltså 1980-1981 då jag är född 1974. Jag samlade grannbarnen runt bandspelaren och drog på den hårdaste delen av den hårdaste låten som jag hade hittat, så högt att det distade. Vissa sprang faktiskt i väg för att det skränade så förfärligt. Ju värre desto bättre var mitt motto redan vid så låg ålder, även om jag minns att jag en kort period var förtjust Carola. Som alla andra upptäckte jag Kiss och det var väl 1982 eller 1983 och sedan följd
e Iron Maiden, Whitesnake, AC/DC med flera. 1985 knockades jag av Metallicas ”Fight fire with fire” och då kom några år av thrashdyrkan, men vanlig heavy metal fanns också med i bilden.
Sedan kom death metal och grindcore till Falun, där jag bodde mellan 1980 och 2005 (tiden innan 1980 tillbringades i Umeå och sedan tio år tillbaka har jag bott i Stockholm). En av de första death metal-skivor jag föll för var Deaths ”Leprosy” (1988) och som Falubo dyrkade jag så klart Filthy Christians. Sedan blev jag helt golvad av alla svenska band som Entombed, Merciless, Unleashed, Dismember osv. Jag lyssnar fortfarande mest på death metal men har väldigt bred musiksmak. Jag gillar exempelvis en del låtar med kommersiella artister som Britney Spears. Max Martin är ett geni överlag. Jag gillar en del rap som Ice Cube och Eminem. Sedan är jag väldigt förtjust i allt Paradise Lost har gjort förutom ”Host”. Vader är också ett favoritband, även om deras senaste plattor har varit i sömnigaste laget.
Har du något extra roligt minne att berätta om från tiden med Without Grief?
Jag har alltid gillat vår tummis Patrik ”Putte” Johanssons charmiga stil. När vi spelade in våra album ”Deflower” (1997) och ”Absorbing the ashes” (1999) i Aabenraa i södra Danmark kunde man sitta i en bar och tänka att ”efter nästa öl snackar jag med den snygga tjejen i baren” varpå dörrarna sparkades upp och Putte gled fram i lokalen och med en stor självklarhet förklarade för ställets snyggaste tjej: ”Hello I’m Putte, a rock star from Sweden.” Han tänkte inte, utan bara gjorde. Han var också den i bandet som var nykterist och därför oftast körde. Men det hindrade honom inte från att komma med upptåg, som efter ett gig i Västerås då han svängde in på en mack och skramlade ihop pengar för att köpa några kartor ägg. Sedan körde han oss till det lokala Jehovas Vittnen-huset och så bombarderade vi fasaden med ägg.
En annan rolig incident med Putte var när vi spelade in ”Deflower” 1997. Putte hade praktiserat i Faluns porrbutik Tutti Frutti Video i två veckor och fått en hockeybag med porrblaskor som avskedspresent, som även skulle vara lite av en sponsgrej så Tutti Frutti nämns i skivans booklet. Putte använde notställen i studion som porrställ och la upp en massa utvik han gillade. En morgon knackade det på dörren och in stövlade en hel skolklass. Producenten Jacob Hansen hade helt glömt att det skulle vara ett studiebesök den dagen. Läraren, och eleverna, blev väl lite förvånade och alla i bandet utom Putte – och främst producent Jacob – skämdes lite. Men det var ju i syndens högborg Danmark, så det hela blev ingen stor grej. Porrbutiken i Aabenraa skyltade med djurporr, så när man skulle gå och käka pizza fick man se en ål i en, ja du förstår, en minut innan det var matdags.
Varför la ni ner Without Grief efter bara två plattor?
Vi bildades 1996 och bandet rann ut i sanden kring 2000. Vi la aldrig ned bandet egentligen, utan allt bara dog ut. Jag hade fullt upp med mitt fanzine Metal Wire som jag hade gjort sedan 1998. Jag tyckte att Without Griefs andra album ”Absorbing the ashes” var kanonbra, men det hände ingenting när skivan släpptes. Jacob Hansen, som drev skivbolaget Serious Entertainment som släppte våra skivor och som även var vår producent, verkade strunta i skivbolaget. Han satsade på sin karriär som producent, vilket väl var rätt beslut då han var kanonbra som producent och senare också fick stora framgångar med Volbeat. Putte började lira med andra band, som Stormwind i Stockholm. Sedan fick han jobb hos självaste Yngwie Malmsteen, som han lirade trummor åt i 15 år. Han hoppade av bara för någon månad sedan. G2002 startade gitarristerna Tobias Ols och Nicklas Lindh 21 Lucifers, som var mer grinddöds. Riktigt bra, så folk borde kolla upp deras enda album ”In the name of…” som kom 2006. Jag fokuserade som sagt på tidningsmakeri och fick 2005 anställning på Close-Up Magazines redaktion, där jag knegade i fem år innan jag 2010 gick över till SRM.
Vilken/vilka är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Merciless ”The awakening”, Entombed ”Left hand path”, Dismember ”Like an everflowing stream”, At The Gates ”Slaughter of the soul”, Paradise Lost ”Draconian times” och Morbid Angel ”Altars of madness”.
Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
”The killer” från 1989, regisserad av John Woo och med mästerlige Chow Yun-Fat i huvudrollen. Hade jag varit kvinna eller gay hade han varit min drömman.
Har du några favoritböcker/författare?
Jag har läst alla böcker av John Grisham (ju tidigare bok desto bättre) och Michael Connely (ju tidigare bok desto bättre). Här kommer lite andra tips: ”El choco” (Markus Lutteman), ”Naiv super” (Erland Loe), ”Lasermannen” (Gellert Tamas) och ”Vinnaren” (David Baldacci).
Vilka Death/Black band från 90-talet tycker du var de bästa?
Entombed, Dismember, Darkthrone, Desultory, Grave, Satyricon, Therion, Edge Of Sanity och Tiamat.
Vi som är riktiga hårdockare känner ju givetvis till E-Types bakgrund inom hårdrocken och gillar därför skarpt din Metal Wire T-shirt med motiv designat av E-Type. Hur lyder historien kring denna T-Shirt? Var han (E-Type) ett fan av Metal Wire eller hur gick det hela till?
E-Type var ute på ”Eurometal tour” i Sverige 2003 och jag och några polare var på giget i Gävle. Putte var lite tjenis med Mikkey Dee som trummade på turnén, så vi fick komma in på nåt hotellrum där E-Type höll till. Vi snackade en del och han var supertrevlig och hade inget emot att designa baksidan till en MW-tröja. Året därpå stötte E-Type på en tjej jag dejtade. Han frågade om hon ville flyga helikopter med honom, men i stället tog hon tåget till mig och vi blev ihop. Långt senare dejtade jag en tjej i Stockholm som hade haft ihop det med E-Type en kortis, så han har dykt upp i utkanten av mitt liv flera gånger. Han har haft MW-tröja både på ”Allsång på Skansen” och på andra gig, så han verkar gilla de tröjorna.
Har du något roligt minne att dela med dig av från tiden med Metal Wire? Det vore tex kul att veta vem du anser vara den trevligaste/otrevligaste att intervjua? Varför la du ner denna eminenta blaska?
Ingen har varit otrevlig men tråkigast att intervjua var Steve Tucker från Morbid Angel. Vad man än frågade gav han torra, oinspirerade svar. En höjdpunkt var att snacka med Fenriz från Darkthrone. Han bjöd på sig själv och gick med på att göra en black metal-barmometer där han skulle bedöma hur black metal olika norska kändisar var, som Thomas Alsgaard, Egil ”Drillo” Olsen och Lene Marlin. Sedan var det ett äventyr att försöka få till en intervju med Abbath från Immortal. Detta var i samband med att ”Sons of northern darkness” släpptes 2002. Jag hade försökt boka intervju via skivbolaget men det hade skitit sig flera gånger. Till slut fick jag Abbaths mobilnummer och avtalade en tid med honom. När jag ringde som överrenskommet svarade han men satt då och festade på ett tåg och hade inte möjlighet att göra intervju. En annan gång var han ute och spelade fotboll. Till slut blev intervjun av och han kan ju snacka den karln. 2009 åkte jag och träffade honom i Bergen och skrev en omslagsartikel till Close-Up. Kvällen slutade hemma i Abbaths lilla takvåning där han endast iklädd kalsonger krabbdansade, spelade luftgitarr och mimade sig igenom hela ”All shall fall”. Jag och fotografen Linda Åkerberg satt i soffan och åt vindruvor och drack öl och kunde knappt tro våra ögon. Synd att man inte hade sinnesnärvaro att spela in denna show med mobilen. Men vete fan om man ens hade videoinspelning på telefonen på den tiden. Jag har alltid varit slö med teknik. Glen Benton från Deicide är en annan favorit att intervjua. Han har haft ett rykte om sig att vara tvär, men de gånger jag pratat med honom har han varit på väldigt gott humör. När jag träffade honom i London höll han låda hela tiden och drog skämt om allt. Han var som en ”evil Seinfeld” och väldigt kvicktänkt trots att han rökte mycket gräs. Trummisen Steve Asheim var däremot ganska seg i kolan.
Är du som många andra hårdrockare en stor skivsamlare eller har du lagt av? Eftersom jag har köpt lite plattor av dig vet jag ju att du gjort dig av med en del, men om jag inte minns fel var det endast CD du sålde? Kanske du fortfarande samlar på vinyl? Isåfall vore det intressant att veta hur många du ligger på och om du har någon riktig guldklimp i samlingen?
Jag har sålt de flesta cd. Som mest hade jag drygt 2 000 stycken och nu kanske det är nere på 400. Däremot samlar jag på vinyl och speciellt gamla svenska demokassetter med death metal. Guldklimpen i vinylsamlingen är Bathorys debutplatta i originalpress, aka Gula Geten. Jag köpte den dock inte back in the days utan så sent som för ett år sedan, för 5 500 kr på Trash Palace i Stockholm. Två månader senare såldes ett liknande exemplar för 10 200 kr på Tradera. Sedan har jag de flesta klassiska death metal-album i originalpress. Ett tag hade jag sju exemplar av Ghosts ”Elizabeth”-singel, men sålde den röda (limiterad i 50 ex) för 950 euro och clear (också 50 ex) för 1 150 euro. Vinylhysterin vet inga gränser.
Hur var det att jobba med Dan Swanö på Edge of Sanitys ”Crimson II”?
Dan är en gammal favorit. En av mina influenser som growlare och en mycket trevlig person. Jag kände hans dåvarande fru Åsa och bodde hos dem ibland när jag var i Örebro. En morgon innan jag skulle ta tåget hem till Falun frågade han om jag kunde tänka mig att testsjunga lite, för han höll på med nytt material. Jag freestylegrowlade lite till någon musik som han spelade upp, och senare fick jag frågan om jag ville vara med och growla på den kommande Edge Of Sanity-plattan. Självklart ville jag det. Detta var dock 2003 så jag hade inte growlat på 2-3 år. Jag var för otränad och därför pajade halsen rätt kvickt under inspelningen, så den andra growlaren Rogga Johansson (Ribspreader, Paganziner och tusen band till) fick ta hand om 99% av growlandet. Så det var en besvikelse att jag inte kunde bidra mer när jag hade chansen.
Har du någon favorit TV-serie? Har du tex sett några av mina favoriter The Walking Dead och/eller Dexter? Eller kanske "Game of Thrones" med min favorit Joffrey är något som du njuter av?
Jag är helt torsk på matprogram och har sett alla säsonger av ”Top chef”. 1991 gick jag kockutbildningen, eller Livsmedelsteknisk linje som det hette, och startade mitt första death metal-band Sacrium tillsammans med klasskamraten Micke Dahlqvist som lirade gitarr. Jag jobbade som kock under 90-talet och de senaste åren har jag drivit matbloggen Middagsklubben. Vi har recenserat de flesta av Stockholms bra krogar och även rapporterat om egen matlagning. Vi har gjort egen blodpudding och även testat det beryktade guldköttet som säljs av Willy Ohlsson för 1 200 kr/kg på Östermalms Saluhall: https://middagsklubb.blogg.se/2012/july/guldkottet.html
Förutom alla matprogram gillar jag tv-serier som ”Dexter”, ”Breaking bad”, ”Extras”, ”Nilecity”, ”Damages” och ”Six feet under”. Vad gäller tv-program gillar jag ”Veckans brott”, ”Agenda”, ”Landet runt” och sportsändningar, speciellt längdskidåkning.
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? Isåfall vore det intressant att veta om du har sett och gillar tex Kick-Ass eller The Road?
Jag kollar väldigt sällan på långfilmer. De senaste är väl ”Robocop”, ”Insterstellar” och ”The imitation game”. Alla tre riktigt bra. Att jag gillade ”Robocop” förklarade jag på fyllan för huvudrollsinnehavren Joel Kinnaman när jag träffade honom på restaurangen Oaxen Slip förra sommaren. Han var supertrevlig och föreslog tom att vi skulle ta en bild ihop.