Kola Krauze (Dark Heresy)
När vi fick höra att det var en Bathory-bok på gång blev det som ni säkert kan förstå en hel del ylanden och vilda tjut på T.C redaktionen. När det sedan visade sig att mannen bakom boken är Kola Krauze, på 90-talet medlem i death metal-bandet Dark Heresy och skådis från bl.a. Wallander & Jönssonligan - Den Perfekta Stöten så var det givetvis ett måste med en intervju. Dags att börja kontaka bokhandlarna för att kolla när man kan förhandsboka. Nu kör vi.
Vad sysslar du med just nu? Några nya spännande skådespelarroller på g?
Just nu är det faktiskt mest Bathoryboken. Vad gäller skådespeleriet så vill jag inte berätta för mycket för att jag är lite vidskeplig. Kort sagt kan jag säga att nästa år kommer jag att vara med i en jättestor och fantastisk serie som kommer att ta Sverige med häpnad — och förhoppningsvis världen därefter, men mer kan jag inte säga just nu — jag får helt enkelt inte.
Du är född i Polen, uppväxt i Storbritannien och bor sedan många år tillbaka i Sverige. Hur kommer det sig att du hamnade i detta vackra land? Hur gick det till när du blev medlem i deathmetal-bandet Dark Heresy?
Det här svaret skulle jag säga är sammanlänkat med — konstigt nog — med varför jag skriver Bathoryboken. Och faktiskt med hur jag blev medlem i Dark Heresy. Så det här är tre frågor i en. Nånstans sen 1989—tidig 1990 fick jag Bathorys Under The Sign Of The Black Mark och Blood Fire Death på ett kassettband av en skolkompis, och det var utan texter, och jag är lite besatt av låttexter — det har jag alltid varit ända sedan jag var liten. Robb Flynn av Machine Head sa en riktigt rolig grej om Venom — “The first time I heard Venom I thought I was gonna go to Hell. The second time I heard Venom, I wanted to go to Hell.” Och precis så kände jag med Bathory. Jag tyckte det var det mest extrema och skrämmande jag hade hört. Men det var också nånting väldigt lockande. Och så kan man säga att jag blev en enorm fan av just de här två skivorna. Jag hörde inte mer av Bathory förrän senare. Och om vi spolar fram till 1992 nu, sen 1992 började jag gå på universitetet. Jag var 18 då, och en tjej gick förbi mig som hade Bathoryloggan målad på sin läderjacka, och det var väldigt ovanligt — jag kände nästan ingen annan på den tiden som lyssnade på eller ens hade hört Bathory — det var så kultigt och underground som det bara kan vara. Så jag reagerade direkt — Bathory! Och så blev vi vänner, och jag fick träffa hennes pojkvän som var basist i bandet Dark Heresy. Så jag blev vän med basisten i Dark Heresy på grund av en Bathorylogga. Det som sedan hände var att Dark Heresy var ett ambitiöst demoband som ville börja spela konserter, och deras sångare bangade. De bokade två konserter och han… — jag vet inte exakt vad det var — han slutade komma på rep eller han sa att han inte kunde de datumen — eller vad det nu var — och de ville inte avboka — de tyckte nej, vi har bokat två konserter och vi måste genomföra dem. Och jag vet inte varför jag blev tillfrågad om jag kunde hoppa in och bli deras sångare bara under dessa två konserter — jag har faktiskt ingen aning om varför jag valdes, för jag hade inte varit med i nåt band innan eller nåt sånt, men jag tackade ja. Jag lärde mig tre demolåtar som de hade på den tiden, och jag vill minnas att eftersom tre låtar inte blir en särskilt lång konsert fick jag också lära mig “Seek & Destroy” med Metallica. Och då spelade vi två konserter, och det blev totalsuccé, inte så mycket för min röst som var superdålig, men för att jag gick in 666% — jag var helröd i ansiktet, jag skrek mig själv hes… Jag lekte mycket med mickabeln kommer jag ihåg — jag var väldigt imponerad av Danzig vill jag minnas — hur han var live när han fortfarande var bra på den tiden — jag tror jag var influerad av honom men det kanske är en efterkonstruktion. Hur som helst, på grund av att jag faktiskt dök upp på de två konserterna, och basisten gillade mig, och publiken tyckte jag var en bra frontman, så blev jag sångaren i Dark Heresy. Och om vi spolar fram ytterligare — till februari 1995 — vi det laget var vi ett rutinerat band — vi hade spelat minst 50 gånger och spelade i Camden Town på ett ställe som hette The Devil’s Church, och det var en tjej i publiken från Sverige, och hon tyckte att jag var nåt att ha. Men jag kan säga att vi träffades, och det var dunderkärlek vid första ögonkastet, och för att korta ner berättelsen lite så blev vi ihop. Hon stannade i London i nästan fem år för min skull, men sedan tröttnade hon på London och längtade tillbaks till Sverige och flyttade tillbaks. Jag försökte klara mig i London utan henne, men efter tre veckor insåg jag att det här gick inte, så jag flyttade till Sverige den 30 oktober 1999. Och idag är vi gifta och har tre barn. Så där har du Bathory, Dark Heresy och varför jag hamnade i Sverige.
Var ni inspirerade av några svenska band eller var det mest engelska/amerikanska?
Nej, det var vi inte. Dark Heresys musik skrevs enbart av en person, och det är gitarristen Arnold, som är ett gitarrgeni. Att han inte är världskänd idag är mig en gåta, men vi pratar om en person som kunde göra vad som helst med en gitarr. Och hans favoritband — hans absolut största favoritband — var Venom — engelska Venom alltså. Det som är intressant där tycker jag är att man hör inte Venom nånstans i Dark Heresys musik, vilket är den sortens influence som jag tycker är berättigad — man är påverkad av nånting, och ändå skapar man nånting nytt. Långt efter — många år efter faktiskt — när vi remastrade vår andra skiva Abstract Principles Taken To Their Logical Extremes och släppte den ånyo — vilket vi gjorde i år — frågade jag honom om hans influenser, och då sa han Mantas från Venom, Brian May från Queen, Jeff Beck, Tony Iommi från Black Sabbath, Trey Azagthoth från Morbid Angel, och Tom G. Warrior. Vi har dock en låt som heter “Engines of Torture”, och där vet jag att text- och sångmässigt är den lite påverkad av Bathory — det är den utan tvekan — men det är den enda kopplingen till Sverige. Men med det sagt, självklart lyssnade vi på svensk musik — det vill säga svensk dödsmetall. Bathory var absolut viktigt för oss — jag skulle säga alltså bara som lyssnare nu — jag menar inte att Dark Heresy var påverkade av Bathory, men de första sex skivorna av Bathory — utan tvekan. Sedan Entombed — på konvolutet på Dark Heresy-skivan — som sagt, nyligen remastrad och släppt i en fruktansvärt vacker CD- och vinylutgåva — där står jag väldigt stolt med min Entombed långärmad tröja. För mig var deras skiva Wolverine Blues nåt av det bästa jag hade hört, och vi lekte med covers när vi repade, och då gjorde vi just låten “Wolverine Blues” på ett rep, men aldrig live. Så svensk musik — absolut — jätteviktigt för oss som lyssnare, men inte en stor musikalisk påverkan faktiskt.
Jag läste att ni bl.a. varit förband till Cradle of Filth & Dissection, några roliga minnen från detta?
Cradle of Filth på den tiden var verkligen ett trueband. Man kan tycka vad man vill om dem idag, men lineupen som de hade innan första skivan The Principle of Evil Made Flesh släpptes — och under den perioden då skivan släpptes och de spelade live — var fantastisk. Det var väldigt intressanta människor. Jag kände dem lite grann. De kom faktiskt på min tjugonde födelsedagsfest. Vi hade spelat live med dem, och jag hade haft brevkontakt med Dani, som för övrigt hade den absolut bästa handstilen i världen och skrev väldigt intressanta brev, och så spelade vi live med dem, och de var superproffsiga, så du vet, efter första skivan, andra skivan spelades in med i stort sätt samma lineup, och sedan av olika skäl så släpptes aldrig den versionen av andra skivan Dusk and her embrace. Den versionen av andra skivan som släpptes är en totalt ny lineup, och så har det varit med Cradle of Filth sedan dess — att det inte är samma band som släppte den där första skivan The Principle of Evil Made Flesh. Så för mig finns det två Cradle of Filths — men det var ett jättesidospår. Jag är jätteglad att vi spelade live med dem, och att vi spelade live med Dissection, och jag måste också nämna Ancient Rites. Vi har spelat med många band, men dessa tre är kanske de största namnen skulle jag säga.
Vad gäller Dissection så är det intressanta med det att vi spelade live med dem när de var redan hur stora som helst, och det var första gången de kom till England — de hade inte släppt Storm of the Light’s Bane än — det släpptes strax efter att vi släppte våran skiva Abstract Principles Taken To Their Logical Extremes — men Jon Nödtveidt var en… Jag kanske inte gillar uttrycket, men i det här fallet passar det — han var en glad prick! Inte alls vad man skulle tro — jättetrevlig och lite ytlig faktiskt skulle jag våga säga. Jag har en intervju jag gjorde med honom på den tiden där vi pratade alldeles för mycket om smurfar och Pripps Blå — det var på den nivå — det blev inte djupare än så, även om jag försökte. Det som hände med honom sedan, det är en gåta, men han var självklart ett musikaliskt geni redan då.
Hur kom du på den brillianta iden att skriva en bok om Bathory? (Jag kan nämna att vi är många som törstar efter detta efterlängtade verk). När kommer den vara ute för förhandsbokningar?
Idén var egentligen min medförfattare Professor Blacks. För min del kan jag säga att det började med att Sweden Rock Magazine — och här måste jag särskilt nämna journalisten Thomas Väänänen — släppte några riktigt intressanta artiklar om Bathory som var mycket djupare än det man tidigare var van vid — och det blev fröet till att vi skulle skriva Bathoryboken. När den kommer kan jag inte svara på, förutom att vi siktar på 2020 och så fort som möjligt, men samtidigt vill vi att den ska vara den bästa boken nånsin, så det får ta den tid det tar helt enkelt.
Har du någon aptitretare om vad vi kan förvänta oss? Jag läste att du intervjuat han som pratar på ”One Eyed Old Man” (från "Blood on Ice") så jag misstänker och hoppas att det blir mycket ”nörderier”, kanske i stil med Carl Linnaeus & Alex Bergdahls KISS-bok om du läst den?
Bathoryboken kommer att bli den mest noggranna skildringen av Bathory som har skrivits. Sedan tycker jag att Sweden Rock Magazine — som jag tidigare nämnt — har gjort väldigt intressanta försök, men det blir ytligt i en tidning oavsett hur väl man skriver. Vi är extremt noggranna — vi kommer att kunna berätta vem som var med i Bathory, vem som inte var med i Bathory, vilka gitarrer användes, när och var skivorna spelades in, och mycket, mycket mer. Jag vill inte släppa några aptitretare — det finns redan några aptitretare på mitt instagramkonto @kolakrauze och på BathoryBook.com, där vi bland annat har lagt upp bilder på herren som har lånat sin röst till “One Eyed Old Man”, men jag vill inte föregripa ärendet, förutom att säga att boken kommer att uppfylla allas förväntningar och mer. Jag har inte läst KISS-boken, men KISS är självklart ett viktigt tema i Bathoryboken — kanske av förståeliga skäl?
Har du varit i kontakt med Jonas Åkerlund angående boken? Det känns ju som att han mer än gärna brukar vilja prata om sin tid i Bathory? Driller Killer-Cliff som ju var och provspelade inför ”Under the sign..” hade kanske också varit något?
Jonas Åkerlund har varit otroligt generös mot mig. Jag har intervjuat honom, och den intervjun blev mer än 30 A4-sidor lång när jag skrev ut den, och till och med när jag kortade ner den. Så det är lätt för mig att säga att det är den längsta intervjun med Jonas Åkerlund som nånsin har gjorts, och självklart om ämnet Bathory, inte om nånting annat, även om vi ibland tangerar andra ämnen. Driller Killer-Cliff skickar märkliga hälsningar till oss då och då. Han har avböjt från att bli intervjuad, men där kan vi återigen tacka Sweden Rock Magazine och Thomas Väänänen för att ha gjort ett gediget jobb med honom. Och självklart — om Cliff skulle ändra sig så är jag beredd att hoppa på en sparkcykel och scoota ner till Skåne, men Cliff är inte med i boken mer än så just nu. Däremot har vi intervjuat jättemånga andra som kanske var med i Bathory på en kant, eller provspelade för Bathory, eller tros har provspelat för Bathory — jag har till och med intervjuat någon som tackade nej till att vara med i Bathory, vilket är ganska roligt.
Du har bl.a. varit med i Wallander, Solsidan, Bron, 24, Outlander, Saltön samt den nya mörkare Jönssonligan - en grymt imponerande lista må jag säga. Är speciellt nyfiken på Wallander & Jönssonligan, hur var det att medverka i dessa? Och vad tycker du om filmerna?
Jag är självklart jätteglad att jag var med i både Wallander: Tjuven och Jönssonligan: Den perfekta stöten. Jag har bara sett två Wallander-filmer — Tjuven och Mastermind. Jag gillar den filmen som jag är med i — jag tycker det som är bra med den är att den är ganska lågmäld — realistisk skulle jag säga. Problemet med deckare — som bekant — är att de är inte realistiska på nåt sätt — och nu menar jag inte skådespeleriet eller procedurerna — jag menar händelserna. Om vi tar Maria Wern — som jag till exempel var med i — och är jätteglad att jag var med i — och tycker att jag gjort en väldigt bra roll i — men om Maria Wern var verkligheten så skulle ingen åka till Gotland, för då skulle det betyda att någon dör där varannan minut under väldigt konstiga omständigheter. Så samma sak med Wallander. Men det jag gillade med Wallander: Tjuven var just att det var en ganska vardaglig berättelse till skillnad från kanske Mastermind. Det är samma sak med Jönssonligan — där gillar jag filmen för att mina barn gillar den — jag ser den genom deras ögon.
Vad har du för favoritband/artist?
Det har förändrats under årens lopp. Jag lyssnar väldigt brett, men jag kan säga att min första stora kärlek inom hårdrock det var Guns N’ Roses. Från och med att jag hörde låten “Sweet Child O’ Mine” 1988 — den släpptes som singel då i Storbritannien — så var jag bara helt frälst, och det var första blosset som ledde till ett betydligt tyngre missbruk av extremmetall. 1989 var jag på en konsert som förändrade mitt liv för evigt — Manowar på Hammersmith Odeon — förbanden var engelska Sabbat och Toranaga… Manowar… — jag kan säga att de första sju skivorna är nåt av det bästa jag hört i hela mitt liv, och de som känner mig — särskilt de som kände mig under den tiden — kommer att vittna om vilken patetiskt trogen anhängare jag var av bandet. Jag värderar fortfarande de där första sju skivorna som mästerverk inom musikalisk konst, men för mig dog Manowar därefter i en flygolycka. Det var jättetragiskt, men tyvärr dog bandet nånstans när de turnerade med The Triumph of Steel tror jag, och jag vet inte vem det är som låtsas vara Manowar
idag, men det är inte det bandet som spelade in de första sju skivorna — det kan jag verkligen säga. Av band som är aktiva idag… Man är lite avtrubbad, man är lite cynisk, man är lite kräsen skulle jag egentligen säga nu, men ett band som jag skulle inte tveka att köpa konsertbiljetterna till, ett band där jag inte skulle tveka att springa till Sound Pollution och bara köpa skivan utan att ha hört den, det är Triptykon. Jag tycker deras första två skivorna är också mästerverk — särskilt låtarna “Shatter” och “Aurorae”.
Vad är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Ganska lätt, för att jag har redan tänkt på den här frågan. I kronologisk ordning är de:
1. Cat Stevens, Greatest Hits (1975, A&M Records). En suverän vinylbit som mina päron ägde och som jag lyssnat på av och an ända sedan jag var fem. Och jag har den fortfarande!
2. James Brown, Black Caesar. Musikalisk fulländning. Jag kan fortfarande höra nålen smälla in i skivkanten och öppningsslagverket på låten “Down And Out In New York City” — “Eh man like you know, I was born in New York City, on a Monday…”
3. Janis Joplin, Janis (från 1975). Ännu ett otroligt vinylstycke från föräldrasamlingen — och Janis Joplin var redan en hårdrocksångare innan genren riktigt hade kommit till.
4. Guns N’ Roses, Appetite For Destruction. Den lät som oljud när jag först hörde den, och jag var ganska chockad över de få orden jag kunde tyda (“turn around bitch I got a use for you” verkade onödigt strongt på den tiden), men jag kom på mig själv nynnandes “Sweet Child O’ Mine” under ett prov i skolan, så detta var verkligen första blosset som ledde till det tunga missbruket av svart- och dödsmetall som kom senare — se nedanför!
5. Guns N’ Roses, GN’R Lies. Den här spräckte skallen på mig.
6. Manowar, Kings Of Metal. Den har min favoritlåt, “Heart of Steel”.
7. Sabbat, History of a Time to Come. Jag var så fascinerad av Martin Walkyiers fantasieggande, ockulta texter att jag slösade bort alla min skolraster på att försöka tyda dem (japp, jag hade båda Sabbatskivorna på kassettband utan konvolut).
8. Sabbat, Dreamweaver: Reflections Of Our Yesterdays. Se ovan. En skolkompis märkte mina tappra försök till att tyda vad fan Sabbats sångare skällde om, och lämnade över ett kassettband med skiva 9 och 10 på denna lista. Han sa nåt i stil med, “Om du tycker de texterna är svåra att tyda, prova det här.” Utmaning antagen.
9. Bathory, Under The Sign Of The Black Mark, och
10. Bathory, Blood Fire Death.
Och kanske borde jag avsluta detta här — hade jag inte hört dessa två skivor skulle jag inte hamnat i Dark Heresy, skulle inte spelat live på The Devil’s Church i Camden Town, skulle inte träffat en lång, blond valkyrja från Sverige med ögon som havet, skulle inte bo i Sverige idag, 24 år och tre barn senare. Resten är bara julpynt. Men det finns många skivor som är mig kära utöver dessa.
Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Nu kommer jag att vara spontan och inte försöka tänka noggrant: De sju samurajerna av Akira Kurosawa; The Salute of the Jugger, som är en ganska okänd Rutger Hauer-film som är ett absolut mästerverk; Equilibrium med Christian Bale; och nu står hjärnan stilla bara för att. Conan the Barbarian självklart! — den från 1982. Det är en film jag kan se om hur många gånger som helst — jag kan varenda replik utantill, och den har en djup filosofisk innebörd utöver att det helt enkelt är en väldigt bra film som är mycket större än summan av alla sina delar.
Har du några favoritböcker/författare?
Jag har många, men det är väldigt enkelt att bara svara The Lord of the Rings av J. R. R. Tolkien. Kan man läsa den på engelska så ska man, därför att de svenska översättningar är horribla — i synnerhet den senaste översättningen som är helt groteskt dålig — och det är mig en gåta att den ens har publicerats — men The Lord of the Rings är det bästa som har skrivits — det är som ett svärd genom hjärtat. Och varje gång jag läser den känns det som att jag läser den för första gången. Bästa boken som har skrivits om döden heter Den yttersta stranden av Ursula K. Le Guin. Det är del tre i en serie, men man behöver inte ha läst de andra — man kan dyka rakt in i den — och tar man till sig av budskapet så kommer man aldrig behöva vara rädd inför döden. Jag var tio när jag läste den, och jag har varit immun mot dödsskräck sedan dess — det är grejer alltså!
Vilka Death/Black band från 90-talet tycker du var de bästa?
Utan att ranka dem i nån ordning måste jag först och främst säga att jag älskade mitt eget band Dark Heresy. När jag var med i Dark Heresy så var vi faktiskt mitt favoritband. Det kan låta väldigt arrogant, men det är inte så jag menar det — jag menar bara att jag tyckte att det vi gjorde var ärligt, och jag tyckte att det vi gjorde var originellt. Jag har aldrig haft lust att vara någon annan eller kopiera någon annan, så Dark Heresy självklart. Sedan Bathory — nej, förlåt, inte Bathory, för de var bäst på åttiotalet. Det är kontroversiellt att säga det, men jag tycker att Burzum… — musikaliskt nåt av det bästa jag hört i mitt liv — i synnerhet skivan Hvis lyset tar oss — men mannen bakom Burzum är självklart en riktig fruktkaka om man ska översätta ett engelskt uttryck — han är en foliehatt och jag har ingen respekt för honom som person eller för hans åsikter, men det går inte att förneka att han har kanaliserat nån gudomlig ångest, och han måste vara det ultimata beviset på att universum är orättvist och att talang faller ner från Asgård helt slumpmässigt. Annars Entombed; sedan tycker jag första Cradle of Filth-skivan; Morbid Angel; My Dying Bride; Immortals första; Massacres From Beyond… — det finns säkert fler, men det får räcka nu. Deicides första två! Samael! Roots The Temple in the Underworld! King Diamonds The Eye!
Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "The Walking Dead" eller "Game of Thrones", med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Ja, jag har inte sett The Walking Dead, och jag är ledsen att göra er besvikna men jag ruttnade på Game of Thrones mitt i säsong tre — jag kom till en punkt där jag kände att om jag hör tjatmostern säga ‘You know nothing Jon Snö’ en gång till så kommer jag döda någon, och sitta inne vill jag inte göra innan barnen klarar sig själva, så jag tänkte att det bästa är väl att stänga av skiten helt enkelt. Twin Peaks däremot har en särskild plats i mitt hjärta — det var väldigt viktigt för mig — det är den enda serien jag kollade på på nittiotalet, och sedan — när den nya kom — så självklart tittade jag på en gång. Jag måste också säga att jag älskar filmen Twin Peaks: Fire Walk With Me från 1992 — och många av Lynchs andra filmer — men jag kunde inte riktigt plöja genom den nya Twin Peaks — och jag vill verkligen försöka igen — jag har inte gett upp — men jag kände nånstans mitt i casinoscenerna att jag helt enkelt inte kunde fortsätta.
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Det är ganska pinsamt att erkänna, men jag har svårt att hinna kolla på film. Men Birdman såg jag självklart, och jag tycker att Edward Norton är enastående i den, men själva filmen gillade jag inte alls. Mitt bestående minne av Birdman är Edward Norton — mitt bestående positiva minne av den alltså. De senaste filmerna jag sett är Parasite — koreanska Parasite som kommer till Sverige snart — den såg jag i Los Angeles när jag var där nyligen — sedan Joker självklart — den såg jag två gånger på raken — ett mästerverk! Alita: Battle Angel var riktigt usel; Color Out of Space — nya Color Out of Space med Nicolas Cage — den var riktigt bra; dokumentärfilmen Worlds of Ursula K. Le Guin var sevärd; Lego Movie 2 såg jag för att jag har ett elvaårigt legobesatt barn… Ja just det — två polska filmer som jag kollade på som forskning för min nästkommande roll — då kan jag rekommendera Psy (Hundarna) och Psy 2: Ostatnia Krew (Hundarna 2 — till sista blodsdroppen) — förvånansvärt bra polska deckare med fantastisk dialog. Också Harmony Korines The Beach Bum — den var fantastisk! — och Lords of Chaos — Jonas Åkerlunds Lords of Chaos självklart — den var också fantastisk!
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Utan tvekan Bo Widerbergs Mannen på taket. Den såg jag om nyligen, och det var bara för att jag ville kolla en scen med Carl-Axel Heiknert, men det intressanta är att jag blev så uppslukad av filmen att jag var tvungen att se om den hela vägen från början till slut — den här ett märkligt abrupt slut, men förutom det så tycker jag att det kanske är den bästa svenska deckare — av de jag sett självklart. Men om du gillar Hassel så lovar jag — kolla på Partisan nåsta år! Du kommer inte bli besviken!
Har du någon favoritdryck när du riktigt vill njuta av livet? Är det kanske ett glas rött som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller er i smaken? Eller varför inte en Mummelman?
Vin och öl är bäst! Jag har nyligen haft en väldigt märklig upplevelse med Ballast Points porter Victory at Sea — den kan jag faktiskt rekommendera väldigt starkt som julöl också. Och den är väldigt stark!
Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Jag tycker svenskarna ska vara stolta över Bathory!
(Foto, Dark Heresy: Jack Stiles, Kola Krauze: Bengt Säll)