Lennart "Phantom" Larsson

25.01.2025 18:05

Dags för en intervju med Lennart "Phantom" Larsson, denna fantastiska eldsjäl som bland annat låg bakom 2000 Decibel festivalen i Bengtsfors under 00-talet. Ni som redan känner till honom vet att det är svårt att hitta någon som brinner lika mycket för musiken och hårdrocken som Phantom. Säkerligen har han med sina tidningar Heavy Metal Massacre (som gavs ut redan 1983!) och Backstage, båda med bas i Dals Långed, också inspirerat oss i Tisselskog då vi startade denna sida. Nåväl, dags för Lennart att få smaka på våra frågor och dela med sig av sina fantastiska historier.

Vad sysslar du med just nu? Har du möjligen några planer på att återuppta din journalistiska ådra?

Jag jobbar som systemförvaltare på Dals-Eds kommun. Jag har inga planer på att ta upp skrivandet igen. Var sak har sin tid. Jag kände mig ganska klar med den biten efter Backstage, och det är snart 30 år sedan. Idag är jag nöjd med att åka på spelningar och festivaler, och är glad så länge jag kan göra det.

En fråga som du säkert har fått hundra gånger, men minns du hur ditt enorma musikintresse startade? Och hur snöade du in på just hårdrocken?

När jag var nio år (1973) fick jag följa med min äldre bror till en av hans klasskompisar, som hade en massa tuffa skivor. Det var där jag hörde Status Quo, Nazareth, Queen och liknande band för första gången. Det var startskottet på en livslång kärlek till musiken och då framför allt hårdrock.

Vad har du för favoritminnen från tiden med Backstage och Heavy Metal Massacre-tidningarna?

Jag har väldigt många minnen från åren med Backstage – både kul och jobbiga minnen. Den tidningen existerade trots allt i lite mer än 7,5 år medan Heavy Metal Massacre fanns i drygt ett år. En sak som var en höjdpunkt var när Backstage blev nominerade till hederspriset vid en av Zeppelingalorna (det var en alternativ gala som fanns under några år när inte hårdare musik var välkommen på Grammisgalan). Vi vann inte, det gjorde Annika Sundbaum-Melin, men det var ett erkännande bara att bli nominerade. Jag kommer självklart ihåg vissa intervjuer mer än andra. Jag gjorde de flesta intervjuerna via telefon men det var kul att träffa bl.a. Yngwie Malmsteen, Europe och Quorthon (mer om det senare). Sedan minns jag även allt slit och hårt arbete som låg bakom att ge ut en tidning samtidigt som man hade familj och ett vanligt arbete att sköta. Vi tryckte tidningen i Vänersborg men de sista åren bokbands den i Kungälv så jag åkte alltid dit och hämtade den. Tidningar kan bli ganska tunga så på en av resorna knäckte jag stötdämparna på bilen.

När det gäller HMM så blir jag väldigt glad när jag än idag får bevis på att tidningen har betytt något för andra. När vi startade den tidningen så var jag helt grön så jag lärde mig väldigt mycket samtidigt som jag skaffade mig mycket kontakter. Jag skrev ju för ett antal utländska tidningar (och även någon svensk tidning) under åren mellan HMM och Backstage. Det var ju tack vare HMM jag kunde göra det. Med facit i hand känns det bra att kunna konstatera att vi var först i Sverige med att skriva om band som Metallica, Slayer, Exciter, Trouble, Hellhammer, Acid, Satan, Znöwhite m.fl. En kul grej är att Tobias Forge hörde av sig för några år sedan och ville komplettera sin samling med de nummer av Backstage och HMM som han saknade.

Vad har du för intervjuer som du är mest stolt över, eller som ligger dig allra varmast om hjärtat genom alla år? Jag misstänker att som första svensk göra en intervju med James Hetfield (innan Metallica blev kända) och den med Quorthon (sista Backstage-numret) kanske ligger i toppen?

Du har helt rätt! Metallica-intervjun ligger mig väldigt varmt om hjärtat. På den tiden fanns det inget internet så jag gjorde intervjun via brev. Jag hade fått James hemadress via killen som skötte Venoms tyska fanklubb. Det roliga är att James lovade att mata mig till hundarna om jag i min tur lämnade ut hans adress. :)

Jag gjorde sex intervjuer med Quorthon genom åren. Av dem är givetvis den sista jag gjorde, som var med i sista numret av Backstage, den som jag är mest nöjd med. Jag tror faktiskt att det dessutom är en av de längsta intervjuerna med Quorthon/Bathory som någonsin har publicerats. Då åkte jag upp till Stockholm och träUade honom. Han var alltid väldigt pratglad så vi pratade i fem timmar. Samma dag intervjuade jag även The Nomads. Det var de två sista intervjuerna jag någonsin gjorde så det känns bra att ha slutat på topp. När Quorthon gick bort hörde Börje Forsberg (hans pappa och mannen bakom skivbolaget Black Mark) av sig och frågade om jag ville skriva en minnestext till bookleten för boxen ”In Memory Of Quorthon”. Det är jag och en annan person som har med en text där.

Vem av alla personer du kommit i kontakt med som journalist anser du vara den trevligaste eller roligaste? Är också nyfiken på om du varit med om någon lite obekväm eller jobbig intervju?

De flesta personer som jag intervjuade var trevliga och lätta att ha att göra med. När de märkte att man hade koll brukade det aldrig vara några problem. Ett par personliga favoriter att prata med, som jag kommer på just nu, var Louise Hoffsten och Sven Köhler i The Sinners. Quorthon var givetvis också en favorit. Han hade alltid mycket att säga. Jag tycker dock helt ärligt att det var synd att han själv slog hål på en del av de myter som fanns om honom och Bathory. Sedan tycker jag med facit i hand att det är kul att jag intervjuade Thåström tre gånger då han idag inte gör speciellt många intervjuer.

Jag gjorde ett par intervjuer på 80-talet som jag valde att inte publicera någonstans. De var inte så kul. Den ena var med Scott Ian i Anthrax, vilket måste ha varit i samband med deras spelning på Fryshuset i oktober 1987. Han svarade i princip bara med ja eller nej på mina frågor, det blev ingen substans i svaren. Den andra var när jag som enda person fick intervjua Motörhead på Hultsfredsfestivalen 1989. Jag fick göra intervjun eftersom jag var med i fanklubben. Det var dock uppenbart att de hade fokus på helt andra saker än intervjun så det hade kunnat kvitta. Så här efteråt är jag dock glad för att jag fick träffa Philthy Animal Taylor, som var min favoritmedlem. Dessutom fick jag med mig några kul foton på när Lemmy tänder eld på en Backstage-tidning.

Du har genom åren bland annat träffat Cliff Burton, anordnat en hårdrocksfestival i Bengtsfors, intervjuat en stor del av hårdrocksvärlden (och med Backstage - svensk rock i allmänhet), sett otaliga spelningar med de största (och minsta) banden, så vad är det roligaste du upplevt genom ditt intresse för hårdrocken?

Jag har gjort en massa kul saker genom åren som har gett oförglömliga minnen. Det mest fantastiska minnet jag har är nog ändå från stödgalan 200 000 Decibel, som gick av stapeln på Trädgårn i Göteborg 2 september 2004. Festivalen 2000 Decibels femårsjubileum det året innebar ett ordentligt ekonomiskt bakslag, vilket förmodligen berodde på en kombination av vädret och att Metallica spelade på Ullevi helgen efter. Jag tog ett personligt banklån för att reda ut det ekonomiska. Då arrangerade Martin Carlsson (numer chefredaktör på Sweden Rock Festival) och Edward Janson (rutinerad bokare och mångårig vän) stödgalan 200 000 Decibel för att försöka hjälpa mig att lösa lånet. In Flames, The Haunted, Hypocrisy, Lost Horizon och Nifelheim spelade på galan. De fyra första banden hade spelat på 2000 Decibel. Galan gjorde så att jag kunde betala av det lån jag hade tagit. Det är helt fantastiskt att de gjorde en sådan här sak för min/vår skull! Det är unikt. Jag är för evigt tacksam!

En annan speciell och kul grej som jag måste nämna är Sweden Rock 2023. För första, och hittills enda, gången hade de en intervjuscen där de pratade med många av banden som spelade på festivalen. Jag fick vara med där och blev intervjuad tillsammans med Erik ”Tyrant” Gustafsson (Nifelheim, Crank och extremt stort Iron Maiden-fan), som ju också är från Dals Långed.

Jag är också väldigt glad och stolt över att jag lyckades ro projektet med tributeplattan ”Power From The North – Sweden Rocks The World” i hamn. På den skivan spelar några av de största/bästa svenska hårdrock-/metalbanden runt millenniumskiftet covers på gamla svenska hårdrockband. Syftet var att visa hur många bra svenska band det fanns och hade funnits. Här i Sverige fattade de flesta inte grejen men i USA hade skivan nästan 1500 radiospelningar under det året. Den hamnade på typ 83:e plats över de mest spelade hårdrockskivorna. Det var bara tre svenska band, och deras skivor, som hade spelats mer. Jag hade lätt kunnat skriva en bok om allt som hände och som gick snett på vägen när jag satte ihop skivan. Jag har t.ex. en helt egen Yngwie Malmsteen-story, som Anders Tegner helt missade i sin bok om Yngwie. Jag kontaktade Yngwie och frågade om han ville vara med på skivan. Han sa ja och skulle spela in en cover på Europes ”Seven Doors Hotel”. När deadline närmade sig kontaktade jag honom för att fråga om han var klar med inspelningen. Det var han men Yngwie är inte Yngwie för inte. Istället för ”Seven Doors Hotel” hade han spelat in en cover på ABBAs ”Gimme Gimme Gimme”. Efter moget övervägande bestämde jag mig ändå för att ta med låten och lägga den först på plattan (Yngwie och ABBA är trots allt bland det största vi har/har haft). Yngwies manager vid den tiden, som senare blåste honom på en väldig massa pengar, lovade mig att försöka sälja in plattan i Asien – mot procent. Han fixade en deal men när jag fick avtalet så var inte Yngwie längre med. Managern tyckte inte att avtalet gav tillräckligt med pengar så de bestämde sig för att ge ut låten själva (den hamnade som öppningsspår på samlingplattan ”The Best of 1990-1999”). Där stod jag med en färdig master och en färdig booklet som inkluderade Yngwie. Det var bara att bita i det sura äpplet och betala för att göra om allting. Jag tycker trots det att skivan blev riktigt bra. Det finns några riktigt, riktigt bra covers på plattan!

Måste ju förstås också fråga lite mer kring 2000 Decibel (en festival jag själv besökte vid samtliga tillfällen). När man ser tillbaka på det känns det ju ganska otroligt med alla dessa fantastiska band i de Dalsländska skogarna. Har du något roligt om festivalen att dela med dig av som kanske inte alla känner till? Fanns det något önskeband du aldrig lyckades få dit på grund av det ena eller andra? Favoritminne från festivalen? Varför la du ner den?

När vi startade festivalen hade vi ingen aning om hur mycket folk det skulle komma så vi fick göra en budget utifrån vad magkänslan sa. Första året gick vi 174 kr (=en besökare) plus! Då hade vi med andra ord budgeterat ganska bra. :)

Vi arrangerade inte festivalen för att vi ville tjäna pengar utan för att det var någonting vi verkligen brann för. Därför är ett av mina personliga favoritminnen när Cans (Joacim Cans’ soloband som släppte en platta) spelade på festivalen 2004. De gjorde sin absolut första spelning hos oss. Trummisen Mark Zonder flög in från USA och ett par av medlemmarna kom från Italien. De hade aldrig träUats och repat ihop tidigare. Det året firade vi fem år och körde därför två dagar, vilket var enda gången vi gjorde det. Cans skulle spela på lördagen. Vi fixade ihop utrustning åt dem så att de kunde repa i serveringen i Parken på torsdagen och innan vi öppnade festivalen på fredag så gjorde de en generalrepetition på den stora scenen. Under de dagarna fick vi chansen att hänga lite med bandet vilket var kul. Sedan minns jag tillbaka med värme på den sammanhållning och goda stämning som, år efter år, fanns bland de som jobbade med festivalen. Varje år var lite som en familjereunion!

Det finns några band som vi hade velat ha som tyvärr aldrig spelade på festivalen. HammerFall var en stor anledning till att festivalen startade så det var tråkigt att de aldrig spelade hos oss. Det var nära men... 2003 var vi överens om alla detaljer. Det hängde dock på när de skulle åka på sin Sydamerika-turné. Festivalen gick av stapeln 17 maj. De åkte på den turnén den 13 maj. Vi fick dock världspremiären på Cans året efter. Jag hade gärna sett både Spiritual Beggars och Soilwork på festivalen. Båda banden var bokade två gånger var (de var med på festivalaffischen var sin gång) men båda banden ställde in båda gångerna. Arch Enemy var också med på önskelistan över band vi hade velat ha men inte fick. Vi gjorde även ett halvhjärtat försök att få Yngwie Malmsteen men det var nog lika bra att det inte blev av. Sedan var faktiskt Memento Mori, Krux och Gardenian bokade till festivalen, men bara för en kort period innan de ställde in. Det var tre band som jag gärna hade velat haft på festivalen. De hade inte varit några dragplåster men coola bokningar.

När vi la ner festivalen så gick vi aldrig ut med anledningen till att vi gjorde det. Det är bara den innersta kretsen som har vetat den verkliga anledningen (resten har ägnat sig åt spekulationer). Sanningen är den att i februari 2005 satt jag ner med de tre politiker som ingick i KSU (kommunstyrelsens utskott) i Bengtsfors. Då var det en av de personerna som sa en sak som fick mig att bestämma mig, där och då, för att aldrig mer göra något positivt för Bengtsfors kommun. Vi genomförde dock det årets festival men sen var det slut för min del. Det var ingen annan som var beredd att ta över och lägga ner den tid jag hade lagt på festivalen så då la vi ner den. Sedan är jag den första att erkänna att det max hade gått att fortsätta ett eller, på sin höjd, två år till p.g.a. kraftigt ökade gager/kostnader. Sista året var det också någon/några som slog sönder några toaletter inne på festivalområdet plus att man demolerade en husvagn på parkeringen. Det fick oss också att tappa sugen lite.

Vi arrangerade 2000 Decibel typ tre veckor innan Sweden Rock gick av stapeln. Vad de flesta inte vet om är att de under några år (när vi höll på) ställde krav på de band de bokade att de skulle ha ensamrätt. För oss som liten festival, som enbart bokade svenska band, så försvårade det vårt arbete. Vi hade t.ex. bokat 220 Volt ett år, vilket vi aldrig hann gå ut med. De var klara för 2000 Decibel i en dag innan de ringde och lämnade återbud. Några dagar senare gick Sweden Rock ut med att 220 Volt skulle göra en exklusiv spelning hos dem.

Har du några roliga minnen kring ”Guldskivan”, Sator-hyllningen som du släppte? Är speciellt nyfiken på om det finns några anekdoter kring just Brainpools & Edge of Sanitys medverkan? Hur valde ni ut artisterna? Några band ni hade hoppats på att få med men som inte blev av?

För mig var det viktigt att det skulle vara en musikalisk bredd på de band som medverkade på plattan och det tycker jag att det blev. Det var även viktigt att ha med band som ville göra covers på Sator Codex-låtarna. Jag valde band som jag personligen gillade, oavsett om de var kända eller inte. Det var Sator själva som ville att Splash, som var ett band med väldigt unga killar, skulle vara med på skivan. De hade skickat en replokalsinspelning till bandet och det var från den inspelningen vi valde ut ”Jackhammer”. De ville även ha med White Flag, som ju inte var ett svenskt band, så vi tog med dem som bonus. Baby Demons var Sators egna sidoprojekt som hade spelat in två låtar. Vi tog med en av de låtarna och täckte därmed upp det mesta av deras karriär. Det enda band som jag minns att jag ville ha med på skivan som tackade nej var The Nomads. De tyckte att de hade en för nära relation med Sator och det köper jag. Jag har tyvärr inga speciella anekdoter runt just Brainpools och Edge Of Sanitys medverkan. De ville gärna vara med och deras inspelningar flöt på utan problem. Det finns några låtar på skivan som gör den lite speciell. Troublemakers gör ju en cover på ”Jag vill ut” som om jag inte minns fel var den absolut första låten som Sator Codex skrev och som de själva aldrig har släppt. The Sinners’ ”Halternative Top” är ju en egenskriven Sator-låt, vilket säger ganska mycket om det bandet.

När började du att kalla dig för "Phantom" (det har ju hängt med under en väldigt lång tid) och var kommer det ifrån?

Phantom har hängt med mig i över 40 år. När jag och Mikael Jönsson (numer Russell) bestämde oss för att starta en tidning (Heavy Metal Massacre) 1983 så kallade han sig redan Metal Attack. Han ville att jag också skulle ha en psedonym. Jag var dock skeptisk till att börja med men efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att Phantom skulle funka för mig. Jag läste Fantomen på den tiden och han var ju hård mot de hårda. Sedan vägde det även in att Maiden hade en låt som hette ”Phantom Of The Opera” och Metallica en som hette ”Phantom Lord”.

Har du själv spelat i band någon gång i tiden? I så fall, vad spelade ni för musik?

Jag försökte att spela bas under ett par år (1980-1982) och var med i tre olika band. Det första hette Trassel och vi spelade mest punkcovers. Det var mycket Ramones och covers på svenska punkband som The Rude Kids, KSMB, Incest Brothers, Kriminella Gitarrer, Bitch Boys och P-nissarna. Det andra bandet hette Hedgerowz och där blev det mer hårdrock, en hel del AC/DC-covers. Där var jag inte med så länge. Det sista bandet hette Qunoz Dräängar och spelade väl någon form av poppunk, och mest egna låtar. Vi gjorde lite spelningar och spelade faktiskt in en låt också, fast tio år efter det att vi la ner. Den roligaste spelningen gjorde vi i Säffle tillsammans med bl.a. Docent Död. Den mest speciella spelningen gjorde vi på Karlbergsskolan i Åmål (där jag gick gymnasiet). Efter fem låtar kom rektorn in tillsammans med en vaktmästare - med decibelmätare - och avbröt spelningen. Qunoz Dräängar spelade även på den första Nostalgirocken som arrangerades i Dals Långed 1991.

Jag jobbade 15 år på IT-enheten på Bengtsfors kommun. Någon gång i slutet på 00-talet (2007 om jag inte minns fel) frågade en av mina kollegor om vi skulle bilda ett punkband och göra en spelning och inget mer. Sagt och gjort, vi startade Ctrl + Alt + Delete och bestämde oss för att spela covers på kända punklåtar men skriva egna texter som skulle vara ITrelaterade. Spelningen kallade vi Punk för världens barn och intäkterna skänkte vi då givetvis till Världens barn. Min kollega är en duktig basist och gitarrist så han blev trummis och en av hans kompisar är duktig trummis så han blev gitarrist. Sångaren hämtade vi från det gamla hardcorebandet Liquid Phaze. Jag fick välja låtar och skriva texterna. Några av de låtar vi spelade var ”Bill Gates är ett svin” (God Save The Queen), ”Stina är en pank hacker” (Sheena is a Punkrocker), ”800 rader” (800 grader), ”Plötsligt stopp” (Blitzkrieg Bop), ”Macanvändare is a bunch of Motherfuckers” (Raggare is a bunch of Motherfuckers), ”Anarki inom IT” (Anarchy in the UK), Min Facebooklåt” (Ung & kåt) och ”Skrotupplag” (Pet Semetary). Det var en kul grej att göra men det lät nog inte så bra.

När började du att kalla dig för "Phantom" (det har ju hängt med under en väldigt lång tid) och var kommer det ifrån?

Har du själv spelat i band någon gång i tiden? I så fall, vad spelade ni för musik?

Jag försökte att spela bas under ett par år (1980-1982) och var med i tre olika band. Det första hette Trassel och vi spelade mest punkcovers. Det var mycket Ramones och covers på svenska punkband som t.ex. The Rude Kids, Bitch Boys och P-nissarna. Det andra bandet hette Hedgerowz och där blev det mer hårdrock, en hel del AC/DC-covers. Där var jag inte med så länge. Det sista bandet hette Qunoz Dräängar och spelade väl någon form av poppunk, och mest egna låtar. Vi gjorde lite spelningar och spelade faktiskt in en låt också, fast tio år efter det att vi la ner. Den roligaste spelningen gjorde vi i Säffle tillsammans med bl.a. Docent Död. Den mest speciella spelningen gjorde vi på Karlbergsskolan i Åmål (där jag gick gymnasiet). Efter fem låtar kom rektorn in tillsammans med en vaktmästare - med decibelmätare - och avbröt spelningen. Qunoz Dräängar spelade även på den första Nostalgirocken som arrangerades i Dals Långed 1991.

Som du vet är jag ett fan av Backyard Babies och när jag inför denna intervju bläddrade igen lite gamla Backstage nummer såg jag i en lista över ”bästa svenska album genom tiderna” att du listat deras ”Diesel & Power” ganska högt upp. Detta var förstås, minst sagt, "några år" sedan men är ändå nyfiken på vad du har för relation till plattan och Backyard Babies idag? Har du fortsatt att lyssna på deras övriga plattor?

I år fyller ”Diesel & Power” 30 år så det är några år sedan. När jag satte ihop den listan så var den plattan det enda album som Backyard Babies hade släppt. Det är fortfarande en bra platta men kanske inte deras bästa. Jag har följt dem som band ända sedan jag såg dem live första gången 1991 (nu är det fem år sedan jag såg dem senast) och jag har köpt deras studioalbum när de har släppts. Jag har för övrigt relativt nyligen kompletterat samlingen med ”Safety Pin & Leopard Skin” och ”From Demos To Demons 1989-1992”. Backyard Babies medverkade för övrigt med en cover på Social Distortions ”Mommy’s Little Monster” på samlingsplattan ”Garanterat ipluggat” som Backstage satte ihop 1995 (året efter släppte de den själva på en splitsingel med The 69 Eyes).

Jag läste någon gång efter att du sett Skid Row med Erik Grönwall som sångare, att du gärna skulle bytt ut honom mot vem som helst av de andra du sett fronta bandet. Sebastian Bach förstår jag såklart men måste ändå säga att jag blev glatt överraskad av senaste plattan ”The Gangs All Here”, i mitt tycke deras bästa album sedan ”Slave to the Grind”. Fast det kanske var som frontman live du inte riktigt tyckte han höll måttet? (Nu innan jag blev klar med alla frågor till denna intervju har de iofs redan hunnit med att byta sångare.. igen..)

Jag tycker att ”The Gangs All Here” är en bra platta och att Erik är en bra sångare. Min åsikt om att jag ville byta ut honom hade inte med det att göra utan jag tyckte bara att det blev fånigt när han försökte att leka (bad ass) rockstjärna. Den attityden passar/passade Sebastian Bach. En sångare som Johnny Solinger hade däremot en mycket mer laidback och sympatisk attityd. Han kändes äkta men det tycker jag inte att Erik gjorde live med Skid Row.

Något jag ofta jag brukar fråga om i musikrelaterade intervjuer är om personen i fråga är en skivsamlare och om det finns några guldkorn i samlingen. Nu vet jag ju att du just i detta nu håller på att avveckla en stor del av din enorma vinylsamling (där det definitivt fanns ett par guldkorn). Men tänkte fråga lite om hur du kom fram till detta beslut? Behåller du några favoriter? CD-samlingen blir kvar?

För ett par-tre år sedan blev jag tvungen att byta tak på huset. Strax efter det mer än fördubblades räntan plus att energipriset sköt i höjden. Efter moget övervägande insåg jag att det enda vettiga alternativet för att få ordning på ekonomin igen var att sälja min vinylsamling. Jag har behållit två backar med skivor som betyder extra mycket för mig, varav jag har valt ut 15-20 stycken som jag kommer att ta med mig i graven. CD-samlingen behåller jag. Jag köper fortfarande en hel del skivor – både gammalt och nytt. Jag vet inte riktigt vilka CD:s som är värda mest men jag har nog en och annan ”dyrgrip”.

Vad har du för favoritband/artist?

Om jag ska göra en topp-tio-lista över de band som betyder och har betytt mest för mig så är följande band givna (utan inbördes ordning): Annihilator, Anthrax, Judas Priest, Metallica, Motörhead, Ramones, Saxon, Status Quo och Venom. Jag kan dock inte bestämma mig för vilka som tar den tionde platsen. Några av de band som är med och slåss om den platsen är Machine Head, Slayer, AC/DC, Testament, Running Wild, Death Angel, Sex Pistols och Candlemass. Jag är ett stort thrashfan, fan av klassisk heavy metal och 77-punk. Jag är fortfarande intresserad av att upptäcka nya band. De två senaste banden jag har upptäckt som jag tycker är riktigt, riktigt bra är Cobra The Impaler och Spiritworld.

Vad har du för absoluta favoritplattor?

Mina tre favoritplattor är:

Annihilator – ”Alice In Hell”

Motörhead – ”Ace Of Spades”

Exodus – ”Bonded By Blood”

Vilka är de absolut bästa (och sämsta) spelningar du sett?

Jag har sett väldigt många bra spelningar genom åren. Idag är jag dock mest glad för att jag faktiskt såg vissa band eller vissa sättningar innan det var för sent. Några exempel på det är: Motörheads klassiska sättning 1981, med originalsättningen av Tank som förband, Metallica med Cliff Burton (två gånger), Venoms klassiska sättning, Ramones, Sex Pistols’ originalsättning (1996), W.A.S.P. 1984, Ebba Grön, Kenta, Kal P Dal och att jag åkte över till London och såg Status Quos klassiska sättning när de återförenades 2014. Listan kan göras lång. Ska jag ändå välja ut de tio bästa spelningar jag har sett så skulle listan möjligtvis kunna se ut så här:

Annihilator, Sweden Rock Festival, 6 juni 2014

Anthrax, Sweden Rock Festival, 8 juni 2003

Exodus, Saga, Köpenhamn, 24 oktober 1985

Iron Maiden, Scandinavium, Göteborg, 3 juni 1983

Machine Head, Sentrum Scene, Oslo, 23 september 2022

Metallica, Göta Lejon, Stockholm, 12 december 1984

Motörhead, Scandivaium, Göteborg, 28 november 1981

Rage Against The Machine, Hultsfredsfestivalen, 12 juni 1997

Status Quo, Scandinavium, Göteborg, 5 maj 1984

Saxon är också givna på en sådan här lista. Problemet är dock att de alltid levererat live. Därför kan jag inte välja någon speciell spelning som har varit bättre än andra.

Jag föredrar alltid att lägga min energi på det jag gillar före att lägga den på sånt jag inte gillar men om jag trots det ska nämna det sämsta jag har sett så är det dessa tre jag kommer att tänka på:

Agent Steel, Backstage Rockbar, Trollhättan 2 november 2023

Thor, Sweden Rock Festival, 5 juni 2009

Remu Aaltonens Hurriganes, Folkets Park, Bengtsfors någon gång på 00-talet (minns inte exakt vilket år det var)

Har du några favoritböcker/författare? Jag har (inte helt oväntat) sett mycket musikbiografier i dina bokhyllor men också en och annan Stephen King och lite annat smått och gott. ;)

Jag läste mycket böcker när jag var ung. Idag blir det tyvärr allt för sällan. När jag gör det blir det mycket riktigt mest musikbiografier. Om jag ska välja någon favoritförfattare får det bli Alastair MacLean. Jag läste alla hans böcker en gång i tiden. När jag var riktigt ung var ”Skriet från vildmarken” av Jack London min favoritbok. Den läste jag flera gånger (plus att jag har sett ett par olika filmatiseringar av boken).

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?

Smaken förändras alltid lite med åldern, man blir mer kritisk när man blir äldre. Jag såg mycket film på bio när jag var 14-15 år. Under två år såg jag 120 filmer. Favoritfilmer under de åren var bl.a. ”Djupets hämnare” (Orca: The Killer Whale), ”Omen”, ”Papillon” och ”Det gyllene mötet”. Sedan är jag väldigt svag för Clint Eastwoods gamla westernfilmer. Andra favoriter är ”Braveheart”, ”Gladiator” och ”Notting Hill” (Spike rules!). Jag gillar även många av filmerna med Denzel Washington (och Bruce Willis).

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "Game of Thrones" eller "Twin Peaks"? Har du i så fall sett säsong 3 som släpptes 2017 efter lång väntan (säsong 2 avslutades ju 1991).

Jag kollar inte så mycket på serier längre (kollar mer på film), jag har inte ens Netflix. Jag har inte sett ett enda avsnitt av ”Games Of Thrones”. Däremot följde jag ”Twin Peaks” när det begav sig men jag minns att jag tyckte att hur det slutade förstörde alltihop. Jag har inte sett säsong 3. En serie som jag verkligen gillade var ”Bron”.

Vi brukar ju alltid fråga våra intervjuoffer om de hört den senaste, lite mörkare Magnus Uggla-plattan "Innan filmen tagit slut" så detta måste vi ju också kolla om du har gjort? Sedan är jag ganska nyfiken på om du någon gång under ditt arbete med t.ex Backstage intervjuat eller varit i kontakt med Uggla? (Vi har ju ända sedan starten försökt att få till en intervju med honom, dock tyvärr utan framgång). Jag vill också minnas att vi pratat om just Uggla vid något tillfälle och att du då nämnde att du precis som mig gillar Ugglas 70-tal? (Eller så har jag helt enkelt drömt detta, men det vore en väldigt märklig dröm.. haha)

Jag har alla Ugglas plattor, vilket inkluderar ”Innan filmen tagit slut”. Jag tycker att det är en helt okej skiva. Jag föredrar den före en del av hans andra skivor. Den är lite mer vuxen - på ett positivt sätt. Vi intervjuade aldrig Uggla under Backstage-åren och det var heller aldrig aktuellt. Det var nog en kombination av att han var för stor och att vi tyckte att han musikaliskt var lite för tam (jämfört med hur han lät en gång i tiden). Han släppte dessutom bara två plattor under de åren (man kan nästan bara räkna en av dem då vi precis hade börjat när ”35 Åringen” kom). Uggla betyder mycket för mig och speciellt då skivorna som kom 1977, 1978 och 1980. Jag började på högstadiet (Bengtsgården) 1977, vilket var samma år som han släppte ”Varför ska man ta livet av sig …”-plattan. Den skivan gick mer eller mindre non-stop i centralkapprummet under det året så den sitter i ryggmärgen och är min favoritskiva med honom. Min favoritcover från alla år med ”Så mycket bättre” är för övrigt Ebbots version av ”På turné”, som är med på den plattan! Jag såg Uggla i Bengtsfors Folkets Park 1979 och 1980 och jag har även sett honom ett par gånger på senare år. Dessutom var det så att den första sättningen av Qunoz Dräängar spelade en del covers när vi startade bandet och då körde vi bl.a. ”Jag skiter” och ”Panik”.

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?

Jag tittar en del på svenska kriminalfilmer men jag kan inte påstå att jag har någon uttalad favorit men ska jag välja någon så blir det Beck när Gunvald Larsson var med. Jag tillhör den generation som växte upp med amerikanska deckare som Baretta, Kojak och Columbo. Columbo är min favorit! :)

Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Är det den klassiska hårdrocksstilen med Jack Daniels som gäller?

När det gäller dryck så är jag ingen vanlig hårdrockare. Jag slutade nämligen att dricka alkohol innan jag fyllde 17 år. Herrljunga Cider funkar bra för mig. :)

Har du några sista ord som du vill dela med dig av till våra läsare? Kanske tipsa om något obskyrt svenskt 80-tals band som du tycker förtjänar lite mer uppmärksamhet?

I min bok var Rising från Vänersborg det bästa svenska 80-talsbandet som aldrig fick släppa en LP när de var aktiva. Det släpptes dock ett samlingplatta med dem, ”Inside The Universe”, 2017. Gillar man svensk 80-tals heavy metal så ska man kolla upp den plattan.

En kul grej som kan vara värt att nämna är att jag hade eget management under närmare 15 år och det hette Phantom Music/Management. När Rod Smallwood, Iron Maidens manager, lämnade Sanctuary så startade han ett nytt bolag, som fick namnet Phantom Music Management (det var nästan tio år efter att jag hade registrerat mitt bolag). Under ett antal år fick jag därför en del förfrågningar som rörde Iron Maiden. Det kunde gälla allt ifrån välgörenhet via spelningar i Sydamerika till att man ville jobba på Ed Force One. Joe Petagno, som gjorde många av Motörheads omslag, skickade till och med ett förslag på ett skivomslag – helt i svartvitt.

(Foto: Privat)