Magnus Västerbro

Åter dags för en författarintervju och denna gång med Magnus Västerbro, som precis släppt sin sjunde bok "Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling". Tidigare har han främst ägnat sig åt fackböcker, bl.a "Svälten: hungeråren som formade Sverige" som faktiskt tilldelades Augustpriset 2018 i den facklitterära kategorin. Hur som helst, nu var det alltså dags för den skönlitterära debuten och här har vi verkligen en bok som gör skäl för sitt namn då det är mörkt, väldigt mörkt..

Vad sysslar du med just nu? Har du fler skönlitterära projekt på g eller är det månne åter till fackböckernas värld?
Just nu skriver jag faktiskt på en roman, en slags historisk fantasy skulle man kunna säga. Framöver tänker jag mig att jag kommer att växla mellan skönlitteratur och fackböcker, beroende på vilket projekt jag går igång på mest för tillfället.

Hur fick du idén till "Den Svarta boken" och hur var det att skriva en så otroligt mörk (svart) bok?
Det är alltid svårt att svara på var en viss idé kommer ifrån, tycker jag. Ofta ligger de och bubblar länge innan de tar form. I det här fallet går det nog ytterst tillbaka på en mycket gammal tanke, från när jag var arton eller nitton år och försökte mig på att skriva olika slags texter. Jag hade läst oerhört mycket skräck och fantasy, och var samtidigt väldigt upptagen med att må dåligt – jag kände mig ensam och misslyckad och var mycket olycklig (oftast). I en anteckningsbok plitade jag ner att jag tänkte mig att skriva ”en smärtans bok”, en bok som inte består av något annat än ångest och smärta. Jag försökte mig nog på det också, men lyckades inte den gången. Sedan gick många år, och jag började skriva andra slags texter. I mina fackböcker har jag behandlat många obehagliga, skrämmande ämnen – pest, svält, krig och förtryck. I alla dessa har jag hittat spår av sådant som intresserar mig, som jag velat återkomma till.

När jag sedan började jag bli färdig med ”Tyrannens tid” häromåret fick jag en stor lust att skriva något kortare, något som inte krävde så enormt mycket research. Då började jag rota runt i gamla papper, och hittade en del utkast och skisser till noveller av olika slag. Några av dessa tog jag tag i och skrev om, och det blev de mer egna texterna i den nya, ”Den svarta boken” alltså. Till detta kommer sedan ett stort antal texter som bygger på sådant som jag samlat på mig under arbetet med mina fackböcker, särskilt ”Vålnadernas historia” och just ”Tyrannens tid”.

Jag började tänka att dessa olika texter skulle kunna fungera tillsammans, att de skulle ge olika bilder av sådant som upptar mina tankar, och har gjort det länge – berättelser om död och dödsrädsla, om hur människor har hanterat sådant, samt mina egna fantasier, dagdrömmar och mardrömmar om dessa ämnen.

Ja, detta är ett lite omständligt sätt att säga att det hela är komplicerat, och att uppslagen kommer från många olika håll. Kortare sagt så är denna bok i grunden en gammal idé, som jag först nu har genomfört.

Med tanke på det mörka innehållet kanske man skulle kunna tro att det var en svår eller tung bok att skriva, men i själva verket var det hela ett relativt lustfyllt arbete, i varje fall jämfört med mina tidigare, researchtunga böcker. Jag skrev ganska snabbt och tyckte att det mesta föll på plats fort.

Vi fortsätter lite i samma spår, i  efterordet nämns ju lite inspiration och källor till flera av berättelserna men jag undrar om du kanske har ytterligare tips om fler böcker och filmer i samma stuk?
När det gäller skräck och fantasy är jag i grund och botten en stor HP Lovecraft-fan. Under mina sena tonår läste jag i princip alla texter han skrev, nästan alla noveller i varje fall samt en hel del annat. I bokhyllan finns ännu hans samlade brev, som jag en gång läste noga. Helst bör man läsa honom på engelska, för även om det finns fina svenska tolkningar så är hans stil så egenartad att den nog kräver den engelska språkdräkten. Sedan bör alla som är intresserade av weird fiction förstås läsa Jorge Luis Borges och Franz Kafka. Men det kanske alla redan har? Även andra av Lovecrafts (mer eller mindre) samtida, som Arthur Machen och William Hope Hodgson påverkade mig mycket. Och så Edgar Allen Poe förstås, om vi går lite längre tillbaka. Ray Bradbury tycker jag också mycket om. Liksom Shirley Jacksons ”We have always lived in the castle”, det är verkligen en pärla! Och så Stephen King förstås. Men mer om honom senare.

Det är flera av berättelserna som lever kvar i tankarna långt efter att man slagit igen boken, jag fick t.o.m med mardrömmar av någon och detta hör verkligen inte till vanligheterna. Hur som helst, skall jag nämna någon personlig favorit så har vi "Den Omöjliga Staden" och "Den Evige", Jag är speciellt lite nyfiken på "Den Omöjliga Staden", du nämner två inspirationskällor i efterordet, dvs en målning och en låt men jag skulle gärna ha mer detaljer om denna favorit, speciellt om slutet.
Roligt att du tycker om just denna, för det har nog hela tiden också varit en av mina favoriter. I grund och botten är det en dagdröm/mardröm, som utgår från en gammal fantasi – den om att vakna upp i en värld där alla människor har försvunnit. Det brukade jag ofta tänka på när jag var liten. Sedan lyssnade jag på en låt av bandet Reeperbahn (”Inget”) som handlade om just detta, och den fick jag inte ur tankarna. Kopplat till detta tror jag är en novell av Ray Bradbury som handlar om en grupp soldater som är på en farlig expedition på planeten Mars, om jag minns rätt. Berättaren är gruppens ledare, och han beskriver i dagboksform hur de utsätts för alla slags angrepp. Jag minns i och för sig inte exakt, det var länge sedan jag läste den… Men jag minns den hotfulla, allt mer desperata stämningen. Hur som helst fanns allt detta på något sätt i bakgrunden när jag började skriva novellen ”Den omöjliga staden”. Jag tänkte inte så mycket när jag skrev den, utan det hela bara kom liksom av sig självt… Jo, två saker till; jag tror att den öde slätt som de till sist rider över har lånat drag av den miljö som JM Coetzee beskriver i boken ”I väntan på barbarerna”, som är en av mina stora favoriter. Och den ”omöjliga stad” som min huvudperson till sist kommer fram till är förstås inspirerad av HP Lovecrafts ”At the Mountains of Madness”. I det första utkastet av min novell var staden betydligt mer just lovecraftsk, men jag tonade ner det när jag skrev om, och den blev då mer lik den märkligt drömska stad som avbildas i konstnären Karin Mamma Anderssons målning ”Minnesluckorna öppnas alltid från söder”. Angående slutet sedan, som du frågar om – så ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det bara kom, kanske? Jag hade skapat en miljö, en stämning, men var osäker på vad som skulle hända, hur det hela skulle sluta. Då kom den där märkliga boken till mig, som huvudpersonen hittar, och jag kände genast att den var ett sätt att lösa upp berättelsen – att han där skulle inse att hans resa var en berättelse, att han kanske inte var verklig, eller att han var död, att han hela tiden hade befunnit sig i någon slags skärseld kanske, det skulle ge novellen en än mer drömsk och mardrömslik känsla. Faktum är dock att jag inte var helt nöjd med slutet, utan provade att skriva ett annat. Men det blev inte bra, så jag bytte tillbaka till det ursprungliga.

Har du själv någon personlig favorit av historierna från "Den Svarta Boken"?
Utom den nyss nämnda så är det nog ”Den evige”, som du också nämner, som jag tycker blev en ganska så originell variant av den klassiska berättelsen om en människa som får evigt liv men där detta bara leder till olycka. Eller kanske ”Händelser i en säng”, som jag tycker att jag fick till rätt bra. Obehaglig och klaustrofobisk, på ett bra sätt alltså.

Som författare gissar jag att du läst en del genom åren så det vore kul att veta om du har några heta tips till oss och våra läsare?
Jag nämnde ju några tidigare – Lovecraft, Kafka, Borges, Shirley Jackson. Bland mer nya författare är jag väldigt förtjust i JM Coetzee och Kazuo Ishiguro. Just båda dessa har ju fått nobelpriset, så det är inga otippade val kanske – men jag hade faktiskt läst dem innan, så jag tycker att jag kan få tipsa om dem ändå. Ett annat tips: novellförfattaren Lydia Davis. Henne borde alla läsa! På svenska finns en samling, ”Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare (och andra noveller)”

Sedan finns förstås alla fantasyförfattare, som jag ständigt återvänder till. Framförallt då Tolkien, men även exempelvis Ursula K LeGuin, jag läser om hennes Trollkarlen från övärlden-serie lite nu och då, älskar verkligen de böckerna. Men det finns så mycket som är bra…

Stephen King är en gemensam favorit här hos oss som skriver för Tisselskogs Companiet. Har du läst något av honom (om man gillar att läsa skräck/spänning är det svårt att undvika King) och vad tycker du i så fall? Svenska skräck-författare som John Ajvide Lindqvist och Anders Fager är också väldigt populära här.
Stephen King var en av de första författare jag verkligen läste allt av. Favoriterna var nog ”Jurtjyrkogården” och ”Salems lot”. Inser nu att novellen ”Min vampyr” i ”Den svarta boken” har lånat bilden av den svävande vampyren från just ”Salems lot”… Ända fram till ”Knackarna” så läste jag i princip allt som han skrev. Men så började jag tycka att hans böcker blev lite samma, lite tjatiga. Och så började jag även läsa annat. Så därefter är det mer sporadiskt. ”Liseys berättelse” som kom ut 2006 gillade jag till exempel mycket. Men han var nog ändå bäst på 70- och 80-talet!

Bland de svenska som du nämner tycker jag verkligen om John Ajvide Lindvists ”Låt den rätta komma in”, det är ju en sällsynt lyckad roman. Anders Fager har jag inte läst så mycket ännu, det borde jag göra något åt.

Vad har du favoritfilm(er) genom tiderna?
Finns så många, svårt att minnas alla. Här några av de som jag först kommer att tänka på, som jag verkligen har levande inom mig och som jag faktiskt tror på något sätt, i någon mån, har påverkat det jag skriver, eller det jag tänker mig att skriva en dag… Stanley Kubricks ”Barry Lyndon”, Werner Herzogs ”Nosferatu”, Akira Kurosawas “Ran”, Star Wars-filmen “Rymdimperiet slår tillbaka”, Hayao Miyazakis ”Spirited Away” och ”Prinsessan Mononoke”, Jim Jarmush ”Only lovers left alive”, David Lynch ”Mulholland Drive”, Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, Sophia Coppolas ”Lost in translation”, Wong Kar-wais ”In the mood for love”…

Som den hårdrockare jag är vore det väldigt intressant att veta om det finns något inom denna genre du tänder till på? Har du möjligen även utforskat death & black metal eller är det i så fall mest klassisk hårdrock som gäller?
Jag växte upp omgiven av hårdrock, kan man säga. Min storebror lyssnade mycket på AC/DC och Iron Maiden, och en kompis som jag spelade rollspel hos i Luleå lyssnade mycket på Metallica och Pantera… så de blir jag alltid lite nostalgisk av att höra. Annars gillar jag själv softare saker, indierock och alternativ folkmusik.

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "Walking Dead" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Game of Thrones tyckte jag mycket om, även om det var lite väl snaskigt tortyrvåld i vissa avsnitt på ett sätt som inte kändes motiverat av handlingen. Joffrey ville man ju slå i huvudet med något vasst föremål! Men han var en sällsynt levande karaktär, påträngande på ett sätt som man inte ofta upplever. Och säsong tre av Twin Peaks var ju underbar. Bitvis, i varje fall. Skönt skruvad och skum, drömlikt, kan knappt minnas något av vad som hände, och det på ett bra sätt. Överhuvudtaget har jag insett att jag inte är så hemskt intresserad av handlingen i filmer och serier som jag tycker om, det jag går igång på är miljöer och karaktärer. En oväntat bra serie just nu är den nya Star Wars-serien ”Andor”, som jag tycker mycket om. En egen, skruvad och aningen kuslig stämning. Samt roligt att få en inblick i hur Imperiets säkerhetstjänst arbetar!

Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Som jag skrev ovan, jag ser mycket film och har alltid gjort det. Jag skrev faktiskt om film åt Göteborgs filmfestival en gång i tiden, samt för en tidskrift som heter Film&TV, som Folkets bio ger ut. Men just Punch Drunk Love har jag inte sett. Däremot Royal Tennenbaums, som jag tyckte om. Men jag gillar andra av Wes Anderson bättre, som Life Aquatic och framförallt Moonrise Kingdom, min absoluta favorit bland hans filmer.

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album ("Innan filmen tagit slut") något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Har tyvärr ingen koll alls!

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Även här får jag säga att min koll är begränsad. Det lilla jag har sett av svenska kriminalfilmer brukar mest göra mig uppgiven, tycker de känns oerhört ospännande… Däremot tycker jag mycket om Sjöwall-Wahlös romaner, de läste jag i ett svep i tjugoårsåldern. Så om något är jag ändå i grunden på Becks sida.

Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Kanske ett glas rött uppskattas eller kan det även slinka ner lite Mekong eller Mummelmann emellanåt?
Om jag vill lyxa dricker jag champagne. Är barnsligt förtjust i den drycken. Annars dricker jag nog mer vin än vad som är lämpligt, särskilt franskt rödvin. Tycker också om att smutta på mörk rom, oblandad.

Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Jag är mycket förtjust i Abba! Inte allt, förstås, de var ju oerhört ojämna. Men många låtar älskar jag verkligen. Har tyckt om dem sedan jag var barn, en av de första lp-skivor jag minns att jag lyssnade på var deras ”The Visitors”. När det gäller svensk musik tycker jag annars att Karin Dreijer är helt fantastisk – The Knife, bandet som hon hade med sin bror, samt soloprojektet Fever Ray är båda bland de jag lyssnar på allra mest. Den som tycker om skräckliknande stämningar bara måste lyssna på Fever Rays ”If I had a Heart”.

(Foto: Fredrik Hjerling)