Per Faxneld
Redan när vi såg omslaget till Per Faxnelds "Offerträdet" förstod vi att detta skulle vara något som föll flera av oss i smaken. Den smäckra lilla boken innehåller så många som fyrtiofyra förtätade små skräckberättelser, eller miniatyrnoveller om man så vill (samtliga är inte mer än tre sidor långa) och de tar alla avstamp i någon form av svensk allmogenmiljö och folktro. Vi kan inte nog rekommendera er alla att kolla upp den. Hur som helst, Per är dessutom religionshistoriker och har minst sagt många strängar på sin lyra, riktigt kul också att han har en ny roman på gång. Nåväl, det blev ett riktigt intressant samtal och som sig bör, när allt från Lucio Fulci, Ingmar Bergman, Nifelheim, Stephen King och Roky Erickson nämns så förstår ni att det är helt i Tisselskogarnas smak!
Vad sysslar du med just nu, är du författare på heltid eller har du också ett "vanligt" jobb? Några nya spännande projekt i stil med "Offerträdet" på gång?
Mitt ”vanliga” jobb är som docent och lektor på Södertörns högskola, där jag undervisar om bland annat esoterism, alternativandlighet och sekularisering. Nu har jag precis påbörjat ett stort treårigt forskningsprojekt om japanska kampkonster och andlighet finansierat av Vetenskapsrådet, så under de kommande åren blir det inte så mycket tid vid katedern. Jag håller också på med två andra projekt, kring svenska svartkonstböcker respektive en spiritualistisk rörelse grundad 1890 vid namn Edelweissförbundet.
Vad gäller skönlitterära projekt så avslutade jag nyligen ett romanmanus, som ska skickas till några förlag om ett litet slag. Romanen utspelar sig i samma ”värld” som ”Offerträdet”, så det blir mer av både Jämtland och folktro.
Hur fick du iden till ”Offerträdet” och var hittade du inspirationen? Och, framför allt, hur lyckades du komma på så många olika berättelser?
Jag har ganska lätt för att komma på berättelser och ”Offerträdet” skrevs på bara ett par månader. Boken är till stora delar inspirerad av den typ av jämtländsk muntlig berättartradition som jag fick mig till livs genom min morfar. Samtal med bokens illustratör, liksom känslan i hennes konst, var också viktiga. Boken fick övervägande positiv kritik i pressen, men det är inte alla läsare som uppskattat formexperimentet med extremt korta berättelser. Just detta grepp var dock en huvudpoäng med boken för min del. Inte minst var det en intressant utmaning att hålla mig så kompakt efter att jag tidigare bland annat skrivit en bok på 724 sidor…
Vi fortsätter lite i samma spår. I efterordet nämns bl.a filmen ”The Wicker Man”, vilket jag kan förstå. Andra filmer jag tycker andas lite samma känsla som dina berättelser är de hyfsat nya "Midsommar" & "The VVitch". Antar att dessa också faller dig i smaken? Har du i så fall kanske några fler tips i samma stil?
Ska jag vara helt ärlig så är jag främst en vän av äldre brittisk ”folk horror” – tematiken gör sig liksom bäst i kombination med murriga färger, illasittande tweedkavajer och engelsk landsbygd. Många av de finaste försöken i genren gjordes för BBC på 70-talet. Med det sagt så finns det förstås även en rad andra lyckade exempel. ”Midsommar” är en underhållande film, även om jag kanske inte är jätteroad av de amerikanska ungdomarna som är huvudpersoner. Jag var för övrigt med som ett slags konsult i början av produktionen och träffade regissören Ari Aster. Hur som helst, min topp-25-lista över folk horror ser ut så här:
1. Penda’s Fen (Alan Clarke, BBC, 1974)
2. The Wicker Man (Robin Hardy, 1973)
3. Häxan (Benjamin Christensen, 1922)
4. Blood on Satan’s Claw (Piers Haggard, 1973)
5. Robin Redbreast (James MacTaggart, BBC, 1970)
6. Antichrist (Lars von Trier, 2009)
7. Children of the Stones (Peter Graham Scott, ITV, 1977)
8. Equus (Sidney Lumet, 1977)
9. Viy (Konstantin Yershov & Georgi Kropachyov, 1967)
10. November (Rainer Sarnet, 2017, Estonia)
11. Eye of the Devil (J. Lee Thompson, 1966)
12. The Witches (Cyril Frankel, 1967)
13. The Blair Witch Project (Eduardo Sánchez, Daniel Myrick, 1999)
14. A View From a Hill (Luke Watson, BBC, 2005)
15. The Ash Tree (Lawrence Gordon Clark, BBC, 1975)
16. The VVitch (Robert Eggers, 2016)
17. Kill List (Ben Wheatley, 2011)
18. Midsommar (Ari Aster, 2019)
19. Number 13 (Pier Wilkie, BBC, 2006)
20. A Warning to the Curious (Lawrence Gordon Clark, BBC, 1972)
21. A Field in England (Ben Wheatley, 2013)
22. Century Falls (Colin Cant, BBC, 1993)
23. Stalls of Barchester (Lawrence Gordon Clark, BBC, 1971)
24. Sauna (Antti-Jussi Annila, 2008)
25. Red Shift (John Mackenzie, BBC, 1978)
På sätt och vis tycker jag att flera av berättelserna andas lite "black metal-känsla", är detta något du också burit med dig och inspirerats av?
Visst är det så. Jag var fjortonårig dödsmetallare och skräckfilmsfantast när black metal exploderade runt 1992 och sögs in i det totalt. Precis som många andra med en smak för det mörka och gränsöverskridande. Innan var det egentligen bara Bathory jag verkligen lyssnat intensivt på i black metal-väg, i övrigt var det Morbid Angel, Bolt Thrower, Dismember och sådant för hela slanten. Men sedan blev man via fanzines medveten om alla ondskefulla norska och grekiska band. Strax därpå uppstod även en livaktig svensk black metal-scen, där jag deltog bland annat genom att göra ett eget fanzine (som i och för sig var tänkt att rymma lika mycket döds och doom, men det blev mest black eftersom det kom så mycket nytt intressant på den fronten). Det blev det naturliga nästa steget efter death metal, som man ju tyckt var det mest extrema och kittlande som gick att hitta.
Så absolut är black metal något jag burit med mig sedan dess. Sedan är jag ambivalent inför mycket av det som gjorts i genren på senare år, även om det finns en rad utmärkta nyare band också som Cultes des Ghoules, Negative Plane, Urfaust och Tomhet (bandet från Mora, inte någon av de andra orkestrarna med samma namn). Av de äldre banden är det främst Funeral Mist jag tycker håller en fortsatt hög nivå. De levererar mästerverk efter mästerverk.
Har du någon personlig favorit av alla historier från "Offerträdet"? (Skall jag lista några själv så har vi ju t.ex "Den Svarta Tuppen", "Åskgubben" & "Fördärvliga Medikamenter" som måste nämnas).
Man ska ju inte ha favoriter bland sina barn, men kanske ”Förintaren”, ”Näckrostjärnen”, och ”Sockerkringlor”. Och så även för mig ”Åskgubben”.
Du har ett riktigt coolt (och lite annorlunda) efternamn, dvs Faxneld. Var kommer detta ifrån? Har du tagit/kommit på det själv eller är det något släktnamn?
Det var min mamma som tog det namnet, utifrån vår släktgård som ligger i Faxnälden i byn Nälden i Jämtland. Tyvärr är gården inte i vår ägo längre, men jag har fortfarande en stuga i området.
Som författare gissar jag att du läst en del genom åren så det vore kul att veta om du har några heta tips till oss och våra läsare?
Cormac McCarthy tycker jag att alla borde läsa, särskilt romanen ”Blood Meridian” –gammaltestamentlig grymhet och undergångsstämning i westernmiljö, på högsta litterära nivå och med ett unikt språk.
Stephen King är en gemensam favorit här hos oss som skriver för Tisselskogs Companiet. Har du läst något av honom (om man gillar att läsa skräck/spänning är det svårt att undvika King) och vad tycker du i så fall? Svenska skräck-författare som John Ajvide Lindqvist och Anders Fager är också väldigt populära här.
Jag har läst lite Stephen King när jag var barn, främst noveller. Minns särskilt en med något slags utomjordiska bölder och den där med en mangel som blir blodtörstig. Gillar många filmer som baserats på hans verk, som ”The Shining”, ”Dead Zone”, ”Carrie”, ”Salem’s Lot” och ”Firestarter”. ”Children of the Corn” är också fin – väldigt folk horror, för övrigt.
John Ajvide Lindqvist har jag inte läst, mest för att hela konceptet med monster i förorten inte riktigt tilltalar mig (fast i och för sig tycker jag om Clive Barkers ”The Forbidden”, så kanske är det specifikt svensk diskbänksrealism jag har svårt för). Anders Fager är jag privat bekant med, men har bara läst ett par noveller (”Kraken” och ”Herr Görings artefakt”). Att döma av dessa skulle jag säga att han är duktig på det han gör och har en väldigt renodlad stil rent språkligt.
Vad gäller svensk skräck finns det en hel del äldre verk som också är läsvärda. Jag vill särskilt lyfta fram Walter Hülphers ”Ockulta noveller”, en märklig samling från 1921. En ny roman av intresse i synnerhet för de med smak för metalmusik är Sara Bergmark Elfgrens ”Grim” (2022). Den skildrar på ett väldigt tonsäkert sätt hur det är att fångas av sådana subkulturer som ung och hur det är att åldras inom dem, båda delarna sammanvävt med en subtil övernaturlig historia.
Vad har du favoritfilm(er) genom tiderna?
Den allra viktigaste filmen för mig är F.W. Murnaus ”Nosferatu” (1922). I somras åkte jag och en vän på en bilresa där vi besökte platserna i Slovakien och Tyskland där den spelades in för 100 år sedan. Att se de dimsvepta gamla borgarna uppe i bergen och tegelkåkarna i Hansa-städerna i verkligheten var en stark upplevelse, eftersom vi båda fascinerats av filmen i över 30 år och sett den otaliga gånger.
Tre andra genrefilmer som haft stor inverkan på mina estetiska preferenser på alla möjliga livsområden är ”Angel Heart”, ”The Company of Wolves” och ”Blade Runner”. Bland favoritregissörer kan jag nämna R.W. Fassbinder, Kenneth Anger, Werner Herzog, Alfred Hitchcock, Mario Bava, Dario Argento, Lucio Fulci, Michele Soavi, Alejandro Jodorowsky, Ingmar Bergman, Fritz Lang, David Cronenberg, John Carpenter, Akira Kurosawa, Kaneto Shindo, Shinya Tsukamoto, Takeshi Kitano, Jan Švankmajer, Woody Allen och Jim Jarmusch. Mitt främsta guilty pleasure är barbar-filmer från 80-talet, det vill säga halvtaskiga Conan-kopior som Beast Master, Ator, Hundra, The Barbarians och The Sword and the Sorcerer.
Jag växte upp med en mamma som läst filmvetenskap (vilket senare även jag själv gjorde) och många av hennes vänner var också oerhört filmintresserade, så det diskuterades mycket film vid middagsbordet hemma. På det viset kan man säga att jag fick det cineastiska hemifrån i väldigt ung ålder.
Vad läser du själv helst för böcker? Har du några favorit-författare/böcker?
Alla möjliga typer av litteratur. Jag läser ett par skönlitterära böcker i månaden, betydligt mer under sommaren. Några författare jag återkommer till är Angela Carter, Leonora Carrington, Sylvia Townsend Warner, Charlotte Perkins Gilman, William S. Burroughs, Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft, Arthur Machen, Algernon Blackwood, Ursula K. LeGuin, E.T.A. Hoffmann, Gustav Meyrink, Thomas Mann, Ernst Jünger, M.R. James, Jean Cocteau, Marguerite Duras, Georges Bataille, Renée Vivien, Charles Baudelaire, J.-K. Huysmans, Gérard de Nerval, Ola Hansson, Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist, Mare Kandre, Bruno K. Öijer, Dan Andersson, August Strindberg, Jorge Luis Borges, Izumi Kyōka, Yukio Mishima, Edogawa Rampo, Andrej Belyj, Michail Bulgakov och Umberto Eco. Och så två grevar som ligger mig varmt om hjärtat: Comte de Lautréamont och Count Eric Stanislaus Stenbock.
Den första skräckroman jag tog mig igenom var Stokers ”Dracula”, när jag var åtta år. Lite för ungt, men den gjorde ett djupt intryck och jag har nog läst den tio gånger vid det här laget. Är den så bra? Jag vet inte, den har blivit som ett slags urmyt i min egen privata mytologi mer än ett litterärt verk. Annars är de bästa vampyrberättelserna ofta noveller/kortromaner, som Sheridan LeFanus ”Carmilla” och Théophile Gautier ”La Morte amoureuse”. En bra samling av sådana är ”Vampyrbiten” från 1973, redigerad av filmkritikerlegenden Nils-Petter Sundgren. Den var en viktig dörröppnare in i de vandödas krypta för mig.
Nyligen läste jag om ”Sagan om ringen”-trilogin med min son och förvånades över hur kärvt kraftfull Ohlmarks utskällda översättning ändå är. Jag påmindes också om hur avgörande läsningen av ”Sagan om ringen” var för mig i barndomen. Som berättelse är dock ”Bilbo” bättre. Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar kan jag inte helt med – föredrar Ralph Bakshis tecknade 70-talsmurriga version.
Som den hårdrockare jag är vore det intressant att veta om det finns något inom denna genre du tänder till på? Har du möjligen även utforskat death och black metal eller är det mest klassisk hårdrock som gäller?
Jag har en bred och eklektisk musiksmak, där metal bara är en av flera genrer jag uppskattar. Det finns exempelvis även ansenliga mängder industri, postpunk, progg, kraut, synt av alla de slag, psykedelia, garagerock, neofolk, blues och country i samlingen. Mycket av det jag gillar mest – som Devil Doll, Roky Erickson, Paul Roland och diverse Freddie Wadling-projekt – är svårkategoriserat genremässigt. Men en stor andel av vinylbackarna innehåller absolut olika typer av metal. Eftersom vi så här långt ägnat oss åt något slags namedropping-maraton kan jag ju rabbla några favoriter av det slaget. I backarna med thrash, speed och tidig black metal finns bl.a. Bathory, Sodom, Destruction, Hellhammer, Celtic Frost, Kreator, Necronomicon, Possessed, Venom, Running Wild, Sepultura, Slayer, Sarcofago, (tyska) Poison, Morbid, Mefisto och Flames of Hell. I de med dödsmetall hittas Autopsy, Goatlord, Morbid Angel, Vital Remains, Winter, Bolt Thrower, Deicide, Immolation, Order From Chaos, My Dying Bride, Grotesque, Merciless, Sorcery, Unleashed, Grave, Crypt of Kerberos, Megaslaughter, Tiamat, Therion (fast inget efter att de började blanda in operasång), Necrophobic, Dissection, Unanimated, Dismember, Carnage, God Macabre, Seance, Carbonized, med många fler.
Gällande black metal har jag nämnt några nyare band jag lyssnar på i ett av svaren ovan. Från äldre svenskt håll Abruptum, The Black, Nifelheim, Ophthalamia, Malign och Unpure (alla deras tre demokassetter är mästerverk, men nu ska vi inte ge oss in i kassetthyllan också). Ett av de verkliga svenska mästerverken i genren är den punksmutsiga enda fullängdaren med Damnation. Bläddrar vi vidare återfinns en del japanskt, som Sabbat och Abigail. Central- och östeuropeiska juveler som Tormentor, Törr, Root, Master’s Hammer, Tudor och Amon. Jag är lite av en italofil både gällande musik och film, så Death SS, Paul Chain, Mortuary Drape, Monumentum och genierna Black Hole finns förstås också i samlingen. Gamla goda (onda) greker som Necromantia, Rotting Christ och Varathron. Mystifier från Brasilien. Finlands stolthet Beherit. Schweiziska Samael, men förstås inget efter “Ceremony of Opposites” – även om jag gillar mycket elektronisk musik är det nästan aldrig tilltalande när den framförs av avdankade metalmusiker.
Jag uppskattar även en hel del som kan kategoriseras som proto-metal, däribland Wicked Lady (båda deras postuma album, med inspelningar från 1968–1972, är som riktigt mörka syratrippar fångade på vinyl), Icecross, Pinnacle, Flower Travellin’ Band, Hawkwind och Blue Oyster Cult. Och så förstås olika varianter på doom och heavy metal som Mercy, Candlemass, Stillborn, Ozzy, Black Sabbath, Satan’s Host, Dio, Manilla Road, Demon, Mercyful Fate, King Diamond, Cirith Ungol, Trouble, Saint Vitus, Jex Thoth, The Devil’s Blood, Hour of 13, Reverend Bizarre, Danzig, In Solitude, Runemagick, Saturnalia Temple, Head of the Demon och Pentagram (USA). De sistnämnda är jag ända sedan tonåren ett så stort fan av att en av mina närmaste vänner har en låt med dem som min särskilda ringsignal på hans telefon…
Jag brukar fråga de musiker jag intervjuar om de är skivsamlare, kanske detta är något du sysslar med också? Eller finns det något annat du samlar på? Böcker, antikviteter t.ex?
Som nämnts ovan så samlar jag på vinylskivor, men det går lite i perioder hur aktivt. Jag har också i ett par omgångar gjort mig av med stora delar av samlingen. Exempelvis en gul get och en förstapress på ”Deathcrush”, som jag sålde för sisådär en tusenlapp styck. Det är sådant man förstås grämer sig åt i efterhand, men jag skulle aldrig betala de löjliga priser dessa skivor betingar i dag. Och jodå, samlar också på äldre böcker (esoterika, dekadens/symbolism och tidig skräcklitteratur). Samt på japanska antikviteter och föremål i art deco- och jugendstil. Med mera.
Har du någon favorit-TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter ”Walking Dead” eller ”Game of Thrones” med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av ”Twin Peaks”? Tycker du likt oss Tisselskogare att den var väl värd 25 års väntan?
”Walking Dead” har jag inte sett. ”Game of Thrones” var okej, särskilt de frostbitna avsnitten om the Night’s Watch – kanske mina norrländska rötter som fick mig att uppskatta just detta. Slutet fann jag däremot uselt (det kunde ha varit skrivet av clownen Jordan Petersen med hans vurm för manliga himmelsgudar som skapar ordning genom att tygla kvinnliga kaoskrafter). ”Twin Peaks” tredje säsong kastade jag mig över direkt den kom, men pallade först inte mer än 4–5 avsnitt. Hela grejen med Dougie och hans vedermödor på kontoret var för tröttsam. Vid andra försöket något år senare tog jag mig igenom hela och längre in blev det riktigt bra, men fortfarande lite för spretigt och, tja, self-indulgent. Skapare som David Lynch tycks prestera bäst när de har vissa tvingande ramverk de måste ta spjärn emot. De esoteriska bitarna fördjupades i alla fall på ett intressant sätt. Andra bra tv-serier är von Triers ”Riget” (den nya säsongen var också skaplig, bortsett från de lite väl tjatiga svenskskämten) och 80-talsklassikerna ”Robin of Sherwood” (mycket tack vare Clannads musik), ”The Tripods”, ”Brideshead Revisited”, ”V” och ”Miami Vice”. Jag ser en hel del nya serier också, men de flesta lämnar mig ganska likgiltig.
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar ”Punch Drunk Love”, ”Royal Tennenbaums” eller ”Birdman”?
Ser oftast en film varje kväll och har en ständigt växande dvd-samling på uppåt 4000 titlar. ”Birdman” är genialisk, en av de roligaste dekonstruktionerna av superhjältegenren. Vanliga Marvel-filmer står jag däremot inte ut med, explosionstäta CGI-kalas anpassade för småbarn och efterblivna.
Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album ("Innan filmen tagit slut") något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Ingen koll på Magnus Uggla!
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Har tyvärr inte sett något alls i denna genre på senare år. Kommer förstås ihåg sådant som originalversionen av Roland Hassel från 80-talet, den hade något slags råhet som faktiskt dröjt sig kvar i minnet. Ska det vara kriminalhistorier i TV-format föredrar jag filmatiseringen av Sherlock Holmes med Jeremy Brett i huvudrollen. En ofattbart intensiv skådespelare. Och miljöer och kostymer är fulländade.
Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Kanske ett glas rött uppskattas eller kan det även slinka ner lite Mekong eller Mummelmann emellanåt?
Hemma dricker jag, något fantasilöst, oftast negroni (helst med ett italienskt skräckfilmssoundtrack på skivtallriken!) i drinkväg. Ska det vara fulsprit är en så kallad ”grosshandlargrogg” med Eau de vie och sockerdricka rolig att stjälpa i sig av kulturhistoriska skäl. Till maten gärna ett rött vin. Tycker om Pinot noir och Couvent des Jacobins är något av ett husvin. Äter mestadels vegetariskt numera vilket det passar perfekt till. Är det ett riktigt speciellt tillfälle hämtas en supskål som gått i min jämtländska släkt sedan 1700-talet fram ur bankfacket och ur den dricks brännvin. Tror jag sätter punkt där, även om det förstås finns oändligt mycket att säga om starkdrycker. Faktum är att det var en intervju med mig i Svenska Dagbladet för ett tag sedan enbart om mina dryckesfavoriter, så den som vill kan läsa mer där!
Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. storheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
ABBA och Roxette är skicklig men helt ointressant musik. Men visst är Sverige ett fantastiskt musikland. Utöver all stilbildande metal frambringade vi ju totalgeniet Freddie Wadling. Hans band Cortex är bland den bästa musik som någonsin gjorts (jag har till och med deras svärdsymbol tatuerad på ena armen) och han var en fantastiskt inspirerande person att samtala med.
Genom bolaget Cold Meat Industri i Mjölby blev Sverige världsledande på olika typer av postindustriell musik, där några favoriter är In Slaughter Natives och Raison d’être som båda gör sakral industri men med väldigt olika atmosfär. Ett par originella och genremässigt svårkategoriserade nu aktiva musikgrupper är Exorcist Gbg och Den Arkaiska Rösten. Båda kommer att vara klassiker i framtiden. Finns också många bra postpunkband – på 80-talet sådana som Brända barn, Dom dummaste samt Kai Martin och Stick, i nutid exempelvis Diskoteket, Hemgraven och Dödens lammungar. Min styvsyster Molly Nilsson gör melankolisk elektropop som håller världsklass (jag är visserligen jävig, men det är en uppfattning som många tunga recensenter också uttryckt). Och allt av Anna von Hausswolff är lysande.
Även svensk progg och annan 70-talsmusik är fenomenal. Några sådana favoritskivor är Joakim Skogsbergs folkmagiska ”Jola Rota” (1971), den otroliga elektroniska astralresan in i en förtrollad skog som bjuds på gruppen Anna själv tredjes ”Tussilago fanfara” (1977), de vemodiga folkrockarna Contacts ”Hon kom över mon” (1971) och ”Utmarker” (1972), de bisarra stalinisterna Knutna nävars ”De svarta listornas folk” (man kan tycka vad man vill om det ideologiska innehållet, men musiken är briljant), Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?” (låten ”Keops pyramid” är ren socialist-doom: ”Men om dom där uppe i det blå/ inte längre vill förstå/ utan föraktar alla dom som ger dom mat/ ska pyramiderna till sist bli deras grav”) och de blytunga bluesrockarna Novembers tre album.
Slutligen ska vi inte glömma våra kungar av vampyrcountry, The Coffinshakers. De kommer med en ny skiva snart, som är enastående (jag har skrivit liner notes till den och därför fått förhandslyssna). Slutligen kan jag tipsa om de mörka folktoner som frambringas av Christian von H i Myling Ensemble (https://soundcloud.com/mylingensemble), som gjort signaturmelodin till ljudboksversionen av ”Offerträdet".
(Bildtext: Per Faxneld i Nosferatus slott, Oravský Podzámok i Slovakien. Foto: Jens Tomner)