Rickard Berghorn
När det gäller författare och skräck är H.P Lovecraft någon som vi Tisselskogare på det ena eller andra sättet hela tiden återkommer till (ungefär som Stephen King) och när vi snubblade över boken med den intressanta titeln Necronomicon i Sverige kunde vi förstås inte hålla oss borta. Den lilla boken bjuder på både mysig och intressant läsning där teorier läggs fram om huruvida allt från August Strindbergs "Infernokris" samt det problematiska arbetet med Hallandsåstunneln kan ha med Necronomicon att göra. Helt plötsligt känns det inte längre som helt osannolikt att Necronomicon också kan ha varit iblandad i att det aldrig blev någon "T.C Skrapa" i Tisselskog heller.. vem vet? Hur som helst, vi var förstås tvungna att ta kontakt med författaren Rickard Berghorn som ligger bakom Necronomicon i Sverige och som dessutom är förläggare på Aleph bokförlag.
Vad sysslar du med just nu? Några nya spännande projekt på g?
På Timaios Press utgav jag just en antologi med nederländsk lovecraftiana, Lovecraft in Holland redigerad av Mike Jansen och med ett förord av Robert M. Price. Det var den inbundna upplagan; den häftade kommer i december, eventuellt också en eboksupplaga. Mike Jansen kommer att redigera en stor del av böckerna hos Timaios framöver, och då får jag mer tid över åt den svenska utgivningen på Aleph Bokförlag, däribland Kontrast Magasin. Vi ska också försöka få igång en podd för Timaios Press.
I december utkommer nya numret av Kontrast Magasin, och så snart som möjligt ska jag bli färdig med en nyutgåva av Mörkrets Makter av Bram Stoker och A--e, den märkliga svenska tegelstensversionen (dubbelt så lång) av Dracula, som utgavs i Sverige 1899 och sedan glömdes bort. Jag hjälper Per Olaisen med Alephs Deckarbibliotek, där vi bland annat ska publicera alla fader Brown-deckare av G.K. Chesterton, vars första volym utgavs i höstas och har fått god uppmärksamhet inte minst i Dagens Nyheter.
Något vi Tisselskogare är väldigt nyfikna på är egentligen hur denna något speciella idé om Necronomicons "framfart" i just Sverige föddes?
För den som är fascinerad av Lovecrafts mytologi och lever i en del av världen som Lovecraft och hans medförfattare sällan behandlade, ligger det väl ganska naturligt att göra en nordlig expansion av det de redan skrev. Och det var Sam J. Lundwall som lade grunden i förorden till Necronomicon -- De Döda Namnens Bok och Stora Necronomicon. Där påstod han skämtsamt att han ägde en svensk översättning av den olycksaliga boken, ärvd från släktingar. Jag tog upp tråden och spann vidare. Lundwall tyckte det var roligt och skrev några uppmuntrande rader när jag publicerade mina alster.
Jag läste att boken gavs ut redan 2002 men detta verkar vid närmare anblick vara en helt annorlunda utgåva? Den verkar innehålla betydlig
t fler noveller bl.a någon från Johan Theorin? Vad är det som skiljer dessa utgåvor åt och varför denna nya så mycket mindre?
Boken som utgavs 2002 blir nu omarbetad och utökad till en bokserie ("Necronomicon i Norden"), där den första inledande boken Necronomicon i Sverige utgavs 2020. Den boken är mest avsedd som en presentation av mytologin. Nästa del blir Necronomicon i Skandinavien och kommer att innehålla många av novellerna från år 2002, som inte kom med i den första delen. Vad den tredje delen kommer att innehålla får vi se, men det kommer absolut en sådan.
Kan du berätta lite om responsen/reaktionerna när essän om Necronomicon publicerades i Minotauren? Var detta startskottet på allt så att säga?
Ja, en journalist på Svenska Dagbladet läste det numret av tidskriften Minotauren och bestämde sig för att intervjua mig och Mattias Fyhr. Mattias var då medredaktör för Minotauren. Det blev ett heluppslag i kulturdelen där Aleph Bokförlag och tidskriften presenterades, med speciellt fokus på Necronomicon-essän. Men innan dess hade Gabriella Håkansson uppmärksammat Minotauren och bokutgivningen i Dagens Nyheter, jag vill minnas att också hon skrev något om Necronomicon-essän.
En producent på Sveriges Radio hörde sedan av sig och ville att jag skulle skriva radiopjäser åt dem. Det blev två, varav den ena hette Necronomicon i Sverige -- en rapport från avgrunden, som sändes i P3 april 2003. Pontus Enhörning spelade nyhetsuppläsare, Louise Epstein en grävande reporter som kommer en Cthulhu-konspiration på spåren, där tentaklerna har letat sig in i Sveriges regering. Det var en rolig idé, men manuset kunde ha skrivits mycket bättre av mig. Det här var några galna år och jag var ofta sönderstressad, hade inte tillräckligt mycket ro för att skriva skönlitterärt.
Överhuvudtaget gick det mycket bra för Aleph och Minotauren, med ty åtföljande grön avund bland andra tidskrifts- och småförlagsutgivare.
Vad kan vi förvänta oss av den kommande Necronomicon i Skandinavien? När förväntas den var klar? Har du några riktiga "scoop" att locka med?
Den utges när den blir färdig, med största sannolikhet någon gång nästa år. Det blir en betydligt större bok än den som publicerades 2002. Jag har redan fått några bidrag från svenska författare, däribland en lång och mycket intressant novell av Paul Abrigo. Lovecraftexperten Robert M. Price i USA har lovat att bidra, antagligen gör också Mike Jansen det. Jag får även hjälp av utländska utgivare att hitta författare i våra grannländer.
Hur kom du in på Lovecraft och har du någon favorit av honom som du rekommenderar lite extra?
För mig faller Lovecraft i två perioder: Den tidiga "neurotiska" Lovecraft, och den senare mer cerebrala Lovecraft. Den cerebrale Lovecraft utvecklade mytologin på ett strålande sätt, men är tråkigare att läsa, mindre atmosfärsrik och känsloutbrotten känns inte lika genuina. Den neurotiske Lovecraft skrev sämre men var mer äkta och stämningsfull. Jag älskar The Hound och The Lurking Fear, men min favorit är nog The Rats in the Walls. En senare cerebral Lovecraft som At the Mountains of Madness har jag bara läst två gånger och känner inget behov av att läsa den igen. Jag tycker ärligt talat att den är mördande tråkig!
Som författare och förläggare gissar jag att du läst en del genom åren så det vore kul att veta om du har några heta tips till oss och våra läsare?
Jag kan inte nog rekommendera Mörkrets Makter från 1899, av Bram Stoker "i svensk bearbetning av A--e". Det är en otroligt märklig version av Dracula, helt omskriven och förlängd till dubbla omfånget, med helt nytt slut, nya scener, handlingstrådar och karaktärer som man inte ser skymten av i Stokers original. Men den är också mycket välskriven och originell. Ingen vet riktigt vem A--e var, förutom att signaturen också skrev artiklar i spiritistiska och teosofiska tidskrifter, men det var en svensk mästare på gotisk litteratur. Centipede Press utgav romanen tidigare i år på engelska (jag översatte den med hjälp av Martin Andersson och S.T. Joshi), en bjässe på över 800 sidor.
Också en starkt förkortad version av Mörkrets Makter publicerades i Sverige 1899. Den finns på nätet, men är inte värd att läsa -- många scener är bortskurna och två tredjedelar av romanen har skrivits om till skissartade referat. Det var denna förkortade version som sedan översattes till isländska som Makt Myrkranna (1900), där den förkortades ytterligare.
Aleph utgav den svenska originaltexten 2017, men nu utger jag den som sagt i en ny utgåva, med förord av gotikprofessorn Clive Bloom.
Stephen King är en gemensam favorit här hos oss som skriver för Tisselskogs Companiet. Har du läst något av honom (om man gillar att läsa skräck/spänning är det svårt att undvika King) och vad tycker du i så fall?
Jag gillar ofta Stephen King och har inspirerats av honom till egna noveller flera gånger. Han är antagligen en av de allra bästa berättarna i modern litteratur. Men jag kan inte påstå att han egentligen bidragit med särskilt mycket till skräckgenrens idéförråd. Han tar idéer som man känner igen från andra och tidigare författare, utvecklar dem en smula och skriver en ofta mycket bra och medryckande historia kring dem. De allra flesta som läser Stephen King vet knappt något om alla författare som inspirerat honom: Ray Bradbury, Robert Bloch, Richard Matheson, Algernon Blackwood, M.R. James, E.F. Benson, William Hope Hodgson o.s.v. o.s.v., och därför får de intrycket av att King är mer nyskapande än han är. Men som sagt, jag läser gärna Stephen King eftersom han är en mycket bra berättare, som vet hur man visuellt målar upp scener och skapar stämning. Jag har Jurtjyrkogården här bredvid mig och väntar på att bli omläst, det var över 20 år sedan sist.
Vad har du för favoritband/artist?
Ingen riktigt längre. När jag var yngre var jag ett stort fan av Beatles och 60-talspsykedelisk musik. Jag uppskattar fortfarande psykedelisk popmusik, The Doors lyssnar jag på då och då, men Beatles med deras optimism och lätta lekfullhet har bleknat hos mig i takt med att jag själv blivit en mer cynisk människa.
(Rickard längst t.v. som nordisk hedergäst på Finncon 2006, ätande grillad falukorv vilket tydligen är en finsk specialitet. Längst t.h. den amerikanske författaren Jeff VanderMeer, skrattandes eftersom de just konstaterat att den äktfinska falukorven var tillverkad i Sverige, och Rickard påpekade att det var "cultural imperialism". T.v. om Jeff är kongressgeneralen Jukka Halme. Foto: Privat)
Som den hårdrockare jag är vore det väldigt intressant att veta om det finns något inom denna genre du tänder till på? Har du möjligen även utforskat death & black metal eller är det i så fall mest klassisk hårdrock som gäller? Några favoriter?
Jag kan gilla hårdrock, men det är ingen genre som jag fördjupat mig i. Jag lyssnade mycket på Electric Boys på 90-talet, och nu när jag i somras dammade av dem tyckte jag fortfarande att de höll lika bra. Led Zeppelin är också ett favoritband som jag fortfarande lyssnar på.
Death & black metal? Jag klarar inte av att lyssna på det, men jag har blivit fascinerad av genren som fenomen efter att jag såg Jonas Åkerlunds långfilm Lords of Chaos och läste in mig på bakgrundshistorien, det som skedde i norska death metal-kretsar på 90-talet. Musikerna tog genren och sig själva på alltför stort allvar, och det slutade med självmord, två brutala mord och en epidemi av kyrkobränder. Jag har skrivit en recension av filmen till nästa nummer av Kontrast Magasin.
Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Det kan jag inte säga på rak arm, de är för många... Och vissa filmer gillar jag skarpt av helt andra skäl än jag gillar andra filmer skarpt. Men om jag håller mig till skräck och thrillers, några osorterade namn och titlar: Roman Polanski återvänder jag ständigt till, The Tenant och Chinatown speciellt. Brian De Palmas skräck- och thrillerfilmer. The Exorcist av William Friedkin. Stanley Kubricks The Shining är en absolut favorit! Sam Raimis filmer, i synnerhet Evil Dead-serien. Alfred Hitchcock är en husgud.
Vad läser du själv helst för böcker? Har du några favorit-författare/böcker?
G.K. Chesterton har seglat upp som en av mina absoluta favoritförfattare. Han flirtade ständigt med skräckgenren och gotiken i sina berättelser, han hade ett speciellt sätt att tänka, en bakvänd logik som alltid verkar helt naturlig när den väl förklaras, och han var en mästare på stämningar. Man börjar lämpligast med hans fader Brown-deckare (tv-serien är underhållande men ger knappt en antydan om hur novellerna ter sig) och går vidare till The Man Who Was Thursday och hans övriga produktion.
Jorge Luis Borges får jag inte nog av. Hans eleganta noveller kan jämföras med originell och tankeväckande science fiction, men han byter ut "science" mot filosofi.
Algernon Blackwood är en stor favorit, som fått en renässans nu när hans berättelser blivit copyrightfria. Läs hans novell The Willows, och man förstår varför den djupt inspirerade Lovecraft.
Och Edgar Allan Poe tröttnar jag aldrig på, det finns alltid något nytt att utforska hos honom. Hans filosofi, hans kosmologiska spekulationer, hans skräcklitterära inspirationskällor... Det är likadant med Lovecraft -- när han var bra var han strålande, och även i novellerna och romanerna som tråkar ut mig som ren läsupplevelse, finns idéer som starkt intresserar mig. Och William Hope Hodgson fascinerar mig på samma sätt -- en mästare på stämningar, djupt originell och idémässigt mångfacetterad. Samtidigt som han ofta skrev som en kratta, vilket ger hans berättelser en speciell charm.
Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex sett några av mina favoriter "The Walking Dead" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Jag gjorde mig av med min tv för några år sedan, när jag märkte att den distraherade mig för mycket eftersom jag arbetar hemma. Redan internet med Youtube, poddar och myriader av hemsidor distraherar för mycket, och det försöker jag komma förbi genom att stänga av internet 6 timmar per dag. Men tv-serier kan man se utan tv. Jag och min sambo älskade Walking Dead men också spinoff-serien Fear the Walking Dead. Tv-serien Ash vs Evil Dead var även den en höjdare för oss båda, liksom Stranger Things. När hon kommer till Sverige nästa år ska vi se alla nya avsnitt som vi inte hann med innan jag flyttade tillbaka hit 2019. Första säsongerna av Twin Peaks såg jag som tonåring när den hajpades över alla bredder, men jag fastnade aldrig riktigt för den och har inte brytt mig om allt som följt sedan.
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch-Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Det blir alltid några filmer varje vecka. Punch-Drunk Love är ett bra litet bisarrt drama, men det finns andra filmer med Adam Sandler som jag gillar mycket bättre. Never Mess With the Zohan är en av mina favoritkomedier överhuvudtaget. Sedan har Sandler producerat mycket skit också, bland de sämsta komedier som gjorts, men dem behöver man inte se och inte bry sig om. Birdman är ett naggande gott experimentellt drama.
Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Jag visste inte ens om den, eftersom jag knappt läser några svenska tidningar sedan över 10 år tillbaka. Men jag kanske laddar ner albumet och lyssnar på det ikväll när jag tar en promenad på de snöiga gatorna? Lilla inkrökta Vetlanda har blivit Smålands Chicago med mord, kidnappningar, rån, bomber och mordhot, så det passar bra med mörk musik.
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Nej tyvärr. Jag bodde utomlands fem år fram till 2019 och tittade aldrig på tv eller svenska serier. Sedan hade jag tv ett år men tittade bara på utländska serier. Jag har inte sett något av det du räknar upp, och jag känner inget behov av att göra det.
Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Kanske ett glas rött uppskattas eller kan det även slinka ner lite Mekong eller Mummelmann emellanåt?
Vitt vin är det som gäller här, och jag brygger det gärna själv. Annars blir det någon standardöl när jag går ut.
Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Roxette var faktiskt ett av mina favoritband som ung, bredvid Beatles och Doors. Och jag tycker att de håller fortfarande. Bara för att de var så populära på sin tid, avfärdades de av många kritiker och musiknördar som tuggummipop, men det finns ofta en äkta, poetisk känsla och stämning i deras låtar som saknades i andra hitlistelåtar. Förutom att låtarna också är mycket medryckande. ABBA är förstås också alltid bra, men Europe har jag inte lyssnat på mer än deras stora hitlåtar, som förvisso går ner. De spelade The Final Countdown så att det hördes över halva Stockholm vid midnatt nyårsaftonen 1999, och jag stod och väntade på min buss ut till Värmdö. Det hade varit en av mina värsta veckor i livet och jag praktiskt taget flydde från allt millennium-nyårsfirande. Någon "sista nedräkning" var det dock inte, året som följde blev ett av de bästa i mitt liv. Det var då jag kunde starta Aleph Bokförlag och på allvar börja syssla med det jag älskade och brann för.