Roger Möller
Det är ju ingen hemlighet att vissa av oss på redaktionen i det närmaste är besatta av den italienska giallogenren så när vi fick nys om en ny svensk bok med titeln "Djallo" blev vi minst sagt nyfikna. Sagt och gjort så kontaktade vi författaren Roger Möller för ett mycket intressant samtal. Att han lyckats med konststycket att skriva en "skånsk giallo" är verkligen värt en applåd i sig och att han dessutom är skribent på den fantastiska siten frombeyond.se gör ju inte saken sämre. Vi är stolta över att som första sajt/tidskrift/blogg publicera en intervju med detta nya stjärnskott på författarhimlen.
Vad sysslar du med just nu? Några nya spännande projekt på g?
Förutom mitt vanliga dagjobb är jag engagerad i en ideell förening som driver en icke-kommersiell art house-biograf här i Ystad. Scalabiografen, som faktiskt är Sveriges äldsta för ändamålet ritade och uppförda biograf. Den invigdes 1910 och är fortfarande i drift. Jag sitter i styrelsen och är från och med det här året huvudansvarig för filmbokningarna och filmvisningarna, och tillsammans med två andra håller koll på kommande filmutbud för att se vilka som kan passa vår repertoar. Utöver det så andas jag ut efter allt slit förra året med Djallo och njuter av segern att jag faktiskt lyckades ro projektet i hamn och få ut den i bokform innan 2022 var slut, vilket har varit min deadline sedan 2021.
Hur kom du på tanken att skriva en bok och varför blev titeln just "Djallo"?
Ett av mina stora mål i livet har alltid varit att skriva minst en roman och få den publicerad. Att skriva fiktion är något jag alltid haft lätt för ända sedan barndomen då jag lärde mig läsa och skriva. Det var faktiskt det roligaste jag visste i grundskolan; lektionerna i svenska och engelska där eleverna helt och hållet fick ägna tiden åt att skriva berättelser. Att det blev just Djallo som tillslut blev min debutroman och självpublicerades när jag fyllt 41 har att göra med två saker: Jag har sedan 2000- talet haft tanken att skriva en svensk giallo med genrens obligatoriska inslag vilket betydde att jag redan från början hade en mördare och dennes klädsel i huvudet, och jag hade även en oskyldig och motvillig ung man till huvudperson som på slutet kommer stå öga mot öga med den demaskerade gärningsmannen. Kruxet var bara att jag aldrig kom på en miljö, ramberättelse och karaktärer att bygga en giallo runt. När jag i början på 2010-talet började jobba på filminspelningar här i Ystad fick jag inspiration och en idé till en roman som skulle utspelas på en fiktiv filminspelning där läsarna får följa inspelningsteamet och statisterna istället för filmstjärnorna och regissören. Jag kom på att huvudpersonen skulle vara en ung man som aldrig tidigare varit på en filminspelning och jag skulle beskriva hans upplevelser och utveckling så nära verkligheten det gick. Kruxet med detta var att i verkliga livet är en filminspelning faktiskt ganska ospännande. Det är emellanåt skittråkigt med många timmar som bara består av väntan. Så jag behövde komma på något extra, något som skulle kunna sätta krydda på berättelsen och få den mer spännande och intressant – och då slog det mig att jag hade skaffat miljö, karaktärer och en ramberättelse till en giallo! Plötsligt hade jag ett uppslag: en svensk giallo som utspelas på- och omkring en fiktiv filminspelning i Ystad, med en ung man med noll erfarenhet av filminspelningar som huvudperson som också får dras med det extra, och otacksamma, lasset att bli giallogenrens oskyldiga protagonist. Den som motvilligt blir inblandad i en våldsam mordhärva han måste lösa på nåt vis. Att han skulle vara i tidiga 30-årsåldern och heta Sören Törner kom jag på rätt snabbt, men annat var det med bokens titel. Jag hade extremt svårt för att komma på ett bra namn. Jag spånade och skrev ner åtskilliga förslag som dök upp i huvudet men de kasserades ganska omedelbart. Inget var slagkraftigt nog. Länge hade jag bara arbetsnamnet En skånsk giallo men det var inget namn jag tänkte använda på riktigt. Men så en dag kom jag bara på ”Om man skriver giallo på sättet som det uttalas på svengelska borde det bli djallo… Djallo…?” Jag såg plötsligt titeln för mitt inre i stora bokstäver och knallgul färg mot en svart bakgrund. Där och då bestämde jag mig för att boken kort och gott skulle heta Djallo.
Hur gick det till när du beslutade dig för att släppa boken? Om jag förstått saken rätt har du släppt den helt själv, alltså utan inblandning från något förlag?
Att ge ut Djallo på ett förlag har aldrig varit ett alternativ. Inte sedan jag på allvar började skriva den. Det är ytterst sällsynt att jag skryter om mig själv, jag är en riktigt självkritisk person, men för mitt skrivande gör jag ett undantag. Jag vet att jag skriver bra. Det har jag också fått höra från åtskilliga källor genom åren, allt från privatpersoner, lärare och yrkesskribenter. Jag ser mig inte som en naturbegåvning som fötts med en talang eftersom jag vet att jag arbetat hårt, slipat och justerat med stort intresse mitt skrivande från grund- till högskola och ut i diverse skrivsammanhang. Kalla mig pessimistisk men jag såg ingen poäng i att skicka runt det färdiga manuset till olika förlag som ändå kommer refusera det vare sig de läst det eller ej. Jag visste att oavsett hur bra och nöjd jag skulle bli med manusets korrigering, stavning och flyt så skulle det ändå inte räcka. Skulle jag skicka iväg det till en massa förlag så skulle det ta ett år kanske innan jag fått tillbaka refuseringsbrev från allihop. Och ifall ett förlag mot förmodan skulle nappa hade det inneburit ytterligare extrajobb med omskrivningar och korrigering för att uppnå deras krav och det skulle betyda att boken inte kommer ut till allmänheten på säkert tre år… eller att jag lämnat förlaget i protest och gett ut den själv… så därför kände jag att det var lika bra att börja i den änden redan från start. Och det innebar att jag satte ribban högt som satan direkt, med stenhård disciplin: ”Nu du Roger, nu är det tamejfan allvar. Nu måste du lägga ner hela din djävla själ i det här. Korrekturläsa hundra gånger. Justera tusen gånger. Det ska inte finnas ett enda stavfel! Alla punkter och komman och dialogpinnar ska vara på rätt ställen. Det ska inte finnas en enda jävla logisk lucka!” I och med att jag skulle publicera boken själv innebar det också den stora bonusen att jag fick estetisk frihet att skapa ett eget typsnitt på titeln, välja färg, illustrera omslagsmotivet och bestämma baksidestexten. Med detta klart för mig stakade jag upp följande plan: 1. Jag har förutom min vassa och kritiskt granskande blick också tillgång till två duktiga lektörer och korrekturläsare (Kristina Hansson och Daniel Robertsson) som vägleder mig så att texten ser professionell ut, och inte som ett hafsigt debutverk. 2. Jag låter ett lokalt tryckeri trycka upp fysiska bokexemplar i en mindre upplaga och denna upplaga bekostar jag själv. 3. Jag delar ut, alternativt säljer dem för en billig peng till vänner, bekanta och bekantas bekanta och alla andra som är nyfikna på en annorlunda svensk spänningsroman som utspelas i Ystad. 4. Det blir en liten ekonomisk förlust för mig eftersom jag som max kan gå plus minus noll med tryckkostnaden om jag säljer alla exemplar, men det spelar ingen roll – det viktigaste är att boken hittar läsare, att det är bättre att sälja fler böcker billigt än att sälja få böcker dyrt, och i bästa fall ger det ringar på vattnet som sprider sig och fler och fler blir nyfikna och hör av sig. Det kan bli hur bra som helst… eller bara en liten obskyr fotnot i Ystads kulturhistoria. Oavsett vilket ser jag det som en vinst. Jag har velat skriva en svensk giallo, få den publicerad, och hitta köpare och läsare – och det har jag lyckats med. Dessutom har jag copyrighten och äger mitt verk vilket gör att vem som helst har möjligheten att läsa Djallo i författarens originalversion så som den alltid varit menad att läsas utan något förlags klåfingriga inblandning – min final cut eller director’s cut om man nu vill slänga till med en filmterm.
Hur kom du från första början i kontakt med den så kallade Giallogenren?
Det var bokstavligt talat när det här seklet började, i januari eller februari år 2000 då den kortlivade svenska filmtidningen Total Film publicerade sitt sista nummer. I det fanns en lång artikel (skriven av Jonas Danielsson) om Dario Argento och hans karriär som jag tyckte var mycket intressant. Som skräckfilmsfantast var jag förstås redan bekant med hans namn men vid tidpunkten visste jag knappt något om honom och jag hade inte heller sett några av hans filmer. Hade man 1999 bett mig nämna några Argento-titlar hade jag förmodligen bara kunnat komma på Suspiria. Enligt texten var de flesta av Argentos filmer giallos, en genre som fascinerade mig då den beskrevs som en blandning av skräck och deckare med våldsamma mord, en störd mördare som bär svarta handskar, rock och hatt och vars identitet är omöjlig att lista ut, och att konst och estetik var viktiga inslag. Samma år, eller kanske 2001, hittade jag ett svenskt seriealbum som heter Giallo, tecknat av Mikael Tomasic och skrivet av en av mina favoritfilmskribenter Pidde Andersson. Albumet bestod av tre korta gialloserier och ett informativt förord av Ronny Svensson som kortfattat men utförligt drog bakgrunden till genren, förklaringen på namnet, dess innehåll och utmärkande dramaturgi. När jag läst detta hade jag bestämt mig; ”En dag ska jag skriva en svensk giallo!” och sedan hände inte mycket mer. Inte förrän det blev sommar 2002 och SVT sände Dario Argento-dokumentären An Eye for Horror som jag såg och några dagar senare visade de hans debutfilm Ljudet från kristallfågeln som jag såg, samtidigt som jag spelade in den på min videobandspelare. Jag blev helt såld! Miljöerna, stilen, och twisten på slutet! Jag såg om filmen redan kvällen därpå. Jag tyckte, och tycker fortfarande att det är en fantastisk film. Ljudet från kristallfågeln blev min riktiga inkörsport till både Dario Argentos filmer och till giallogenren. Till dags datum har jag sett de flesta av hans filmer, och en hel del giallofilmer.
Som du säkert förstått har jag också ett väldigt gott öga till den utsökta giallogenren och genom åren har det förstås blivit många sköna rullar. "One on top of the other" (Fulci), "Bird with Crystal Plumage" (Argento), "Next!" (Martino) - favoriterna är många. Vad har du själv för giallotitlar i toppen? Kanske har du även några mindre kända verk att tipsa om?
One on top of the other har jag ännu inte sett, men eftersom det är en giallo regisserad av Lucio Fulci så måste jag genast göra det. Tack för påminnelsen! Däremot har jag sett hans A Lizard in a Woman's Skin, Don’t Torture a Duckling och The New York Ripper. Tre häpnadsväckande giallos, och definitivt inga man ska börja med om man aldrig sett en giallo. Ljudet från kristallfågeln/Bird with Crystal Plumage har jag redan nämnt men både Deep Red och Opera är två andra favoriter av Dario Argento. Jag tycker att alla hans giallos gjorda mellan 1970 och 1987 är väl värda en titt. Alla är inte lika bra – men ingen av dem är någon tråkig filmupplevelse. Sergio Martinos giallos är också värda att kolla upp. Next! som du kallar den, men The Strange Vice of Mrs Wardh som den heter i min DVDsamling är också min favorit av honom. Riktigt fyndig twist på slutet. Torso, som innehåller konst, dockor och bågsåg, är en annan favorit. Och Your Vice Is a Locked Room and Only I Have the Key är en titel man inte skojar bort. Jag minns inte om filmen är bra men eftersom den fortfarande står och trängs bland mina Blu-rays kan den inte vara alltför kass. Två säkra tips jag tror du kan gilla är The Red Queen Kills Seven Times av Emilio P. Miraglia och Death Walks on High Heels av Luciano Ercoli. I den första härjar en svarthårig kvinna (eller?) i knallröd fladdrande kappa och svarta handskar med vasst föremål som ser till så att det flödar rött teaterblod. I den andra är det Hitchcockstämning fast mer skruvat… och lila klänningar, svarta handskar, knivar och röd vätska såklart. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren (Nieves Navarro) påminner utseendemässigt om Sharon Tate.
Det är imponerande många av mina egna favoritband som nämns i boken. För att nämna några exempel - Rolling Stones, Beatles, Pink Floyd, Mötley Crüe och Guns N' Roses. Är dessa band favoriter också för dig personligen?
Ja… förutom Mötley Crüe. De har gjort några bra låtar och jag har förstås läst The Dirt, men det är inget favoritband. Dock tycker jag att Nikki Sixx är en riktigt cool basist. De andra banden däremot… wow, där snackar vi låtskatt! Appetite for Destruction, Use Your Illusion I och II – tre makalösa skivor. Och allt som The Beatles spelat in. På bara 8 år… Det är ofattbart! Där finns det låtar för varje stund och situation i livet.
Vi fortsätter i samma spår, vad har du för favoritband/artist?
The Doors är ett stort favoritband. På de sex studioalbumen som gjordes medan Jim Morrison levde finns bara några fåtal låtar som inte är bra. Deras debutskiva är ett felfritt mästerverk. Alice Cooper är en annan favorit. Både plattorna från tiden när inte bara sångaren, utan hela bandet hette Alice Cooper, med Billion Dollar Babies-skivan som favorit, och de som Alice gjorde när han blev soloartist. Jag gillar Black Sabbaths första plattor med originaluppsättningen – för mig det enda riktiga Black Sabbath. Vad mer…? Nirvana naturligtvis. MTV Unplugged in New York är en av mina favoritskivor. Elvis Presley är en stor favorit. Hans '68 Comeback Special, som står i min DVD-samling, är amerikansk tv-historia, nästan som ett litet kvadratiskt konstverk i sig. Jag gillar också enskilda album av artister och band som jag inte lyssnat så mycket på annars, som The Hit List, Joan Jett. Rattle and Hum, U2. Faster Than the Speed of Night, Bonnie Tyler. The Evil One, Roky Erickson & The Aliens. The Velvet Underground & Nico… Om du vill ha ett riktigt ovanligt och obskyrt musiktips från mig kan jag nämna Chamaeleon Church. Det var ett kortlivat amerikanskt psykedeliskt band från Boston som bara släppte ett enda album, det självbetitlade Chamaeleon Church från 1968. Det som gruppen egentligen är mest känd för idag är att trummisen- och pianisten var den för tiden okände Chevy Chase! Han sjunger också lead på låten Here's A Song. Spår 7 på skivan om du vill lyssna omedelbart så du ser att jag inte driver med dig.
När jag skriver arbetar jag helst under tystnad, och spelar jag musik så är det instrumentalt. Allt från klassiska kompositörer som Tchaikovsky, Grieg och Chopin till filmkompositörer där John Williams, Ennio Morricone och John Carpenter är favoriterna.
En sak jag tycker är kul med boken är alla popkulturella referenser. Är du likt Sören Törner en som har koll på allt det refereras till, dvs allt från Manson-morden till Twin Peaks & The Simpsons?
Det är jättekul att du tycker det, Ulrik. Jag blir lika glad varje gång läsare berättar att de gillar bokens rikliga mängd referenser. Det har hela tiden varit min förhoppning, att referenserna inte bara roat mig under skrivandets gång, utan också att uppmärksamma läsare får sig lite extra nöje av dem. Och svaret på din fråga är ett rungande Ja! Alla referenser och kunskaper Sören Törner bär på är helt och hållet mina egna. Enda skillnaden är att det som Törner lär sig under berättelsens gång är saker jag redan från början kan och är insatt i. Så man skulle kunna säga att förutom att vara hans skapare är jag även Sören Törners popkulturelle lärare.
Stephen King är en gemensam favorit här hos oss som skriver för Tisselskogs Companiet. Har du läst något av honom (om man gillar att läsa skräck/spänning är det svårt att undvika King) och vad tycker du i så fall? Svenska skräck-författare som John Ajvide Lindqvist och Anders Fager är också väldigt populära här.
Stephen King är hands down min absoluta favoritförfattare. Han är en så pass stor ikon och institution att det är nästintill omöjligt för någon att undvika honom och så tror jag det kommer fortsätta även om 100 år. Stephen King kommer aldrig falla i glömska. Jag var ett barn på lågstadiet när jag första gången hörde talas om honom men det dröjde tills jag var 16 innan jag läste min första bok av honom. Det var Christine, och efter den läste jag Staden som försvann, och efter den Varsel. Det var dessa tre som fångade in mig i hans litterära värld och därför listar jag dem som tre av mina favoritromaner alla kategorier. Och ja, jag använder fortfarande de svenska boktitlarna – det är när jag refererar till filmatiseringarna som jag kör med Salem’s Lot och The Shining. Jag brukar rekommendera hans novellsamlingar Night Shift (jag äger ett ex på engelska, och minns inte vad dess svenska översättning är) och Den förskräckliga apan till folk som aldrig läst King men som är nyfikna… dock med tillägget att de i Night Shift bör hoppa över inledningsnovellen Jerusalem’s Lot för den är mer som att läsa H.P. Lovecraft än Stephen King.
John Ajvide Lindqvist har ju blivit lite av en svensk Stephen King på riktigt, och med det menar jag att så fort hans namn nämns får gemene svensk associationen till en författare som skriver skräck. Det är faktiskt en imponerande bedrift. Självklart har jag läst några av hans böcker, bland annat Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda. En av väldigt få romaner jag hann läsa under förra året var hans containerskräckis Vänligheten som verkligen fångar essensen av en bra Stephen King-bok – den när man som läsare blir djupt investerad i alla karaktärer och man, när det stundande skräckelementet kryper närmare och närmare, tänker ”Nej, sluta… låt det inte hända andra hemskheter nu!”
För några år sedan köpte jag en tjock bok som samlar Anders Fagers Svenska Kulter vars noveller jag långsamt, en i taget och i kronologisk ordning, läser mig igenom. Jag har än så länge avverkat två tredjedelar. Fager är en bra författare med fint driv i både text och dialog.
Vad läser du själv helst för böcker? Har du några favorit-författare/böcker?
Om vi håller oss kvar på skräck så har jag skaffat två böcker som samlar alla sex volymerna av Clive Barkers Books of Blood och som jag, precis som i fallet Anders Fager, långsamt läser mig igenom, novell efter novell i kronologisk ordning. Jag är för tillfället i volym 3 och läste nyligen dess första novell Son of Celluloid, en flimrig liten biografrysare. Jag har inte någon favoritskräckförfattare (förutom King) men några av mina favoritböcker i genren är Frankenstein (Mary Shelley), Dracula (Bram Stoker), En vampyrs bekännelse (Anne Rice), Av kött och blod (Henrik Johansson) och Hemmet (Mats Strandberg). Jag gillar skräcknoveller, och har läst många av Edgar Allan Poe och H.P. Lovecrafts berättelser. Det finns bra skräcknoveller av andra författare också. Jag äger en tjock pocketutgåva av antologin The Mammoth Book of Haunted House Stories som håller vad den lovar. I den finns berättelser av Robert Bloch, Ramsey Campbell, Arthur Conan Doyle, M. R. James och Gaston Leroux bara för att nämna några.
Annars är min läsning en blandad kompott: romaner, biografier, facklitteratur. Ska jag peka ut några favoritböcker i mina bokhyllor skulle pekfingret stanna upp på Stieg Larssons Millenium-trilogi, High Fidelity (Nick Hornby), Steve McQueen: Portrait of an American Rebel (Marshall Terrill), Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking, coffe table-boken The Complete Making of Indiana Jones: The Definitive Story Behind All Four Films (J. W. Rinzler) och Verklighetens magi, skriven av Richard Dawkins och illustrerad av Dave McKean. Jag är sedan barndomen en stor fantast av tecknade serier och äger en stor samling tidningar och seriealbum. Alan Moore, Scott Snyder och Don Rosa är tre av mina favoriter. Det mesta Moore skriver är bra. Likaså Snyder. Och det Don Rosa gjort med Kalle Anka och Joakim von Anka, både manus och teckningsmässigt, är så fantastiskt att det knappt går att beskriva i ord.
Vad har du favoritfilm(er) genom tiderna?
Min Fem i Topp-lista är:
1. Jakten på den försvunna skatten/Raiders of the Lost Ark
2. Psycho
3. Apocalypse Now (originalversionen)
4. Hajen
5. Det sjunde inseglet
Efter dessa delar jag in favoritfilmer i sina respektive genrer. Titta vi flyger/Airplane!, The Blues Brothers och This is Spinal Tap är några av mina favoritkomedier. North by Northwest och Eyes Wide Shut är favoritthrillers. Av Bond-filmerna är Live and Let Die favoriten – jag har till och med hängt upp filmaffischen i projektorrummet på Scalabiografen. Favoriter bland skräckfilmer är många, men några av dem är Cat People, Dead of Night, Rosemary’s Baby, The Wicker Man (director’s cut), The Shining (143 minutersversionen), The House by the Cemetery, The Lost Boys, From Dusk Till Dawn, Paranormal Activity och Get Out.
Eftersom att jag är en flitig besökare av den eminenta siten frombeyond.se så vet jag att du är skribent där och har således läst din recension av "Halloween Ends: The Official Movie Novelization". (Ingen av oss på redaktionen har läst den men de flesta av oss har förstås sett Halloween-filmerna). Personligen är jag, precis som du, ett desto stort fan av den första Halloween filmen från 1978 (och jag tyckte faktiskt också att den från 2018 var riktigt bra). Är det dessa två du också håller högst i denna franchise?
Ja, framförallt den första. Trots några logiska luckor är Halloween från 1978 en perfekt skräckfilm. För min del börjar- och slutar berättelsen om Laurie Strode och Michael Myers med den filmen. Av den anledningen är de inte heller syskon. Den detaljen behölls intakt tack och lov när uppföljaren kom 2018 och ignorerade alla tidigare uppföljare som gjorts. Jag mös till och med i biofåtöljen när en karaktär säger att ”Laurie och Michael är inte syskon. Det är bara en myt.” Hade Michael Myers verkligen dött på riktigt där på slutet hade det varit en utmärkt uppföljare och avslutning till 1978 års film. Tyvärr blev det ju inte så. Så svaret på din fråga är Ja, Halloween från 1978 håller jag högst, och en bra bit under den Halloween från 2018 som en helt okej fortsättning. Jag har sett de övriga 11 filmerna i franchisen, alla är inte dåliga, men det finns ingen tredjeplats för någon av dem. Det skulle i så fall vara en liten hedersplats för Halloween III: Season of the Witch från 1982, aka den ende filmen som inte har ett dugg med Michael Myers och Haddonfield att göra. Det är en bra och spännande sci fi-skräckis som fått oförtjänt dåligt rykte på grund av sin titel. Hade den redan från början fått slippa både Halloween III och Season of the Witch och istället fått heta något mer passande hade den säkert fått en större publik redan 1982.
Av recensionen att döma förstår jag att du inte är något större fan av varken "Kills" eller "Ends" så jag måste bara fråga vad tyckte du om den omtalade "Benny Hill-scenen" från "Kills"? Någon på T.C redaktionen uttryckte sig så starkt som "att det är bara ett bananskal som fattas" när de springer och snubblar runt i trapporna. Och så undrar jag förstås vad tyckte du om Corey karaktären i "Ends"?
Jag såg Halloween Kills på premiären 2021 och har lyckligtvis glömt en hel del så jag kan inte specifikt minnas ”Benny Hill-scenen” tyvärr. Jag har vaga minnen av nåt kaos på sjukhuset där folk gick bananas, och den asdumma konfrontationen på slutet med 40 beväpnade pers mot Myers… Kills är verkligen en skitusel film. Däremot kommer jag ihåg sekvensen när Michael Myers sätter sig bakom ratten i en bil och det rusar fram en tjej som riktar en laddad pistol mot honom. Han smäller snabbt upp dörren så pistolen lyckas vändas och avfyra sig själv rakt i ansiktet på henne. Den grejen hade passat i en gammal Benny Hill-sketch. Det var så jävla bisarrt när det hände att jag skrattade i biosalongen. Lyckligtvis var det fler än jag som också gjorde det.
Det känns som att Corey Cunningham var höstens stora hackkyckling. En bekant till mig titulerar honom Halloweens Jar Jar Binks. Riktigt så illa tycker inte jag. Det är ju självklart att Halloween Ends, som ska vara den allra sista filmen, den ultimata finalen, inte kan vara ett 110 minuter långt slagsmål mellan Laurie Strode och Michael Myers – men att större delen skulle vara The Corey Cunningham Will Have His Revenge on Haddonfield Story det var ingen film jag ville se. Med det sagt… i samma sekund han dök upp i prologen, hur han såg ut och att han presenterades som Corey Cunningham, tänkte jag ”Det är Arnie Cunningham i Christine!” Att det visade sig att han jobbade på en bilverkstad gjorde saken ännu mer övertydlig att det inte var ett slumpmässigt efternamn. Jag satt bara och väntade på att han skulle skaffa en röd Plymouth Fury. Enligt min mening är Rohan Campbell (som spelar Corey) ingen dålig skådespelare, han har bara haft oturen att headlinea en film som ska handla om Michael Myers sista tid i jordelivet. Hade man lyft honom ur Halloween Ends och placerat honom i en nyinspelning av Christine och bytt namn från Corey till Arnie hade mottagandet blivit något helt annat. Det kan jag lova. En intressant grej i novelizeringen (och jag vet att FromBeyonds redaktör David Larsson avskyr att jag använder den här svenska översättningen) som jag inte tog med i min recension är att i den förekommer ett kärlekspar, som inte är med i filmen, som kör omkring i en Plymouth Fury. Jag har till och med för mig att den är röd.
Vi har ju redan varit inne lite på musik men som den hårdrockare jag är vore det väldigt intressant att veta om det finns något inom denna genre du tänder till på? Har du möjligen även utforskat death & black metal eller är det i så fall mest klassisk hårdrock som gäller?
Death, black, och annan obskyr prefixmetal som är rent för högt och snabbt är inget som jag lyssnar på. Mitt hårdrockstak slutar ungefär vid Metallicas The Black Album. Jag håller mig till klassisk hårdrock – den typen av hårdrock som egentligen inte längre klassas som hårdrock; The Who, Led Zeppelin, Deep Purple, Aerosmith, Van Halen, Twisted Sister, Bon Jovi. När jag får frågan vad för musik jag lyssnar på är alltid mitt första svar det korta, sammanfattande ”Klassisk rockmusik.”
Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex. sett några av mina favoriter "Walking Dead" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong 3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Jag har inte sett ett enda avsnitt av The Walking Dead och Game of Thrones. Jag ser väldigt lite tvserier. För många år sedan såg jag både säsong 1 och 2 av Twin Peaks. Jag är nöjd över bedriften och allmänbildningen men det är ingen serie jag kommer se om. Det är ingen diss mot David Lynch. Jag gillar honom. Han är en fascinerande filmskapare och jag har sett alla hans filmer. Men eftersom jag tyckte hans senaste, Inland Empire, var fullkomligt obegriplig och långtråkig och vad jag hört så lär det inte vara begripligare i Twin Peaks säsong 3 så har jag därför inget som helst intresse av att se den. Ska det vara FBI föredrar jag mycket hellre Hannibal med Hugh Dancy som Will Graham och Mads Mikkelsen som Hannibal Lecter. Under den seriens gång fick jag dessutom en liten crush på Lara Jean Chorostecki och hennes karaktär Fredricka "Freddie" Lounds. Miniserien Obi-Wan Kenobi som kom förra året tycker jag är skitbra. Likaså Stranger Things. Andra favoriter från tv-historien är The Twilight Zone, Snobbar som jobbar/The Persuaders och Batman: The Animated Series. Och Sherlock! Herregud, jag älskar Sherlock.
Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? I så fall vore det intressant att veta om du t.ex. har sett och gillar Punch Drunk Love, Royal Tennenbaums eller Birdman?
Självklart. Jag är ju med och driver en ideell bioverksamhet på fritiden så att se film ingår i mitt livsschema vare sig jag vill eller ej. Punch Drunk Love tyckte jag var helt okej men inte mer. Det var ingen Boogie Nights eller Magnolia. Eller en The Master som nog är min favoritfilm av Paul Thomas Anderson. Royal Tennenbaums har jag inte sett. Jag har aldrig fastnat riktigt för Wes Anderson… dock vill jag minnas att Bill Murray var riktigt bra i Rushmore. Birdman är en mycket bra film, och alla som arbetat bakom kulisserna på en teateruppsättning nickar igenkännande flera gånger. Michael Keaton är alldeles lysande i huvudrollen. Om du gillar Birdman rekommenderar jag dig även att se Sam Mendes 1917. Handlings- och genremässigt är de helt olika, men de har berättartekniskt samma uppbyggnad, att båda filmerna ser ut att vara gjorda i en enda lång tagning vilket är en väldigt mäktig filmupplevelse. Speciellt på stor duk.
Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album ("Innan filmen tagit slut") något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Jag har lyssnat på det. När jag läste titeln på albumet föreställde jag mig något mörkt, nästan begravningsstämning. Första låten Är det så här det ska vara nu var inte dyster men texten lät som ett informationsblad Magnus Uggla vill ge till den som en dag ska hålla i hans begravning. Titelspåret blev jag glatt överraskad av. Ett bra sound, och tidigt, när han citerar Nationalteaterns klassiska strof ”På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt” och rimmar det med ”Vi har handlat vin och lagt en köttbit på en plåt” fnissade jag och förstod snabbt att det handlar om en glad stanna hemma och vara svensson-poplåt. Jag tyckte inte det var särskilt mörkt. Mer humor än film noir, med undantag för de två sista spåren kanske. Ett helt klart godkänt Magnus Uggla-album, en 68-åring som egentligen är ganska nöjd med livet.
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Ulrik… jag är född, uppväxt och bosatt i Ystad. Jag skulle förmodligen rullas i tjära och fjädrar om jag svarade något annat än Wallander. Lyckligtvis behöver jag inte ljuga för Kurt Wallander är favoriten. Jag har läst alla böckerna, sett nästan alla filmerna och jag har dessutom jobbat på några av dem och sett mitt namn i eftertexterna. Jag har haft det stora nöjet att träffa Rolf Lassgård, Krister Henriksson och Kenneth Branagh. Dock inte samtidigt. Givetvis har Ystadanknytningen spelat stor roll för intresset. Ingen tvekan om det. Och eftersom Rolf Lassgård alltid varit min svenska favoritskådis var det mycket på grund av honom jag var extra nyfiken när den allra första Wallanderfilmatiseringen, miniserien Mördare utan ansikte, skulle sändas 1995.
Som du kanske märkt är musik och film något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju bl.a. stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Absolut. Hur kan man inte gilla ABBA liksom? Knackar du en random person på axeln och ber denne nämna sin favorit ABBA-låt kommer han eller hon med stor sannolikhet namnge minst en. Skulle jag själv fått frågan spontant hade jag förmodligen svarat Eagle och Summer Night City. Hade jag fått samma fråga angående Roxette hade jag svarat Fading Like a Flower. Det var den låten jag lyssnade på när jag nåddes av beskedet att Marie Fredriksson gått bort. Jag har sett live-konserter med Roxette på DVD och Blu-ray där de spelar inför fullsatta arenor. Det är knappt man förstår hur stora de verkligen var och vilken fantastisk frontfigur Marie var. Hon är oersättlig. Jag nämnde tidigare Nirvanas MTV Unplugged in New York… Roxette gjorde också en akustisk spelning för MTV Unplugged. Den filmades inför publik på Cirkus i Stockholm 1993 och om du inte har sett eller hört den råder jag dig att göra det så fort som möjligt. Europe är ett band som varje gång jag stöter på namnet direkt tänker ”Både jag och Joey Tempest fyller år 19 augusti.” Även om jag inte lyssnat så mycket på deras skivor så står LPn The Final Countdown i min vinylsamling och refrängerna till deras kändaste hits kan jag sjunga med i vilken tid på dygnet som helst. Jag har också ett mycket gott öga och öra till Gyllene Tider och The Boppers. Det är faktiskt The Boppers som var min inkörsport till gammal 50- och 60-talsrock.
Har du någon speciell dryck som du njuter lite extra av vid speciella tillfällen? Vågar man gissa på att J&B är en favorit eller kan det kanske slinka ner lite Mekong eller Mummelmann emellanåt?
Jag skäms nästan för att säga det men whisky är långt ifrån någon favorit när det kommer till alkohol. Jag undviker det helst. Jag har druckit både J&B och JD, och även provat Lemmys gamla favorit Jack & Coke, men inte i stora mängder. Once Upon a Time in Hollywood gjorde mig lite nyfiken på drinken Whisky Sour, men jag har ännu inte testat den. Jag är inget fan av The Big Lebowski, även om det är en bra film med utmärkta skådespelare, men däremot har jag den att tacka för att jag upptäckte White Russian. Det är en drink som jag än i dag kan unna mig vid speciella tillfällen. I övrigt är jag en mer enkel drickare som föredrar ett glas vitt vin i bag-in-box eller en starköl mellan 5,0 och 5,9%.
(Foto: Privat)