Roslund & Hellström
Med mängder av priser bakom sig som tex Glasnyckeln (Odjuret) och CWA International Dagger (Tre Sekunder) har vi kommit fram till en riktig höjdarduo bland författarna. Roslund & Hellström är namnet på herrarna som skrivit ett gäng alldeles förträffliga böcker om den Siw Malmkvist-dyrkande polisen Ewert Grens och snart har vi även en Hollywood version av "Tre Sekunder" att se fram emot. Anders Roslund svarade på våra frågor.
En sak som jag funderat över är Ewerts fascination över Siw Malmkvist. Är det någon av er som likt Ewert är ett stort fan och det är därför hon fått en ganska så stor roll i böckerna, eller fungerar hon mest som en (mer eller mindre) slumpmässigt utvald symbol för en längtan efter en enklare tid och ett lyckligare förflutet?
För mig har Siw många funktioner. En tydlig bild jag har av min pappa är när han på kvällarna brukade stå i lägenheten och dansa med ingen alls till dansbandslåtar. Den bilden blev sedan förlagan till Ewert i kontorsrummet i Polishuset, där han ju ofta spenderar sina kvällar för att slippa gå hem till ett tyst, tomt hem. En annan bild är när jag får min allra första skiva, en singel, vinyl, att spela på min alldeles nya grammofon – och det är en Siw Malmkvist. Kanske inte min favorit, men min pappas, och det blev den som spelades raspig. Sedan, och kanske viktigast, är ju det faktum att Ewert varje gång han söker ro just väljer att söka sig till en annan tid, den tid han var lycklig med sin Anni, och då representerar Siw och hennes musik den känslan – då när allt var enklare och livet tycktes så långt. Och, sist, var det ett medvetet val för att fungera i denna fiktiva värld: Siws musik skulle stå i kontrast till andra fiktiva kommissariers musikval som tycks så mycket mer avancerat – de verkliga poliser vi känner väl och arbetar en del med är ju precis som vi, ganska enkla i det avseendet.
Era böcker är ju tydligt tematiska, i några fall (Edward Finnigans upprättelse, Flickan under gatan och Box 21) kan man välja att se som debattinlägg om olika samhällsproblem medan i andra (Odjuret, i viss mån Två Soldater) känns det mer som att ni beskriver olika aspekter av samhällets skuggsida än att ni kommer med direkt kritik medan slutligen Tre sekunder mer än övriga böcker känns som en närmast renodlad spänningsroman. Är detta något ni håller med om (eller finns det saker vi glömt/missat?) och vad är i sådana fall tankarna om detta?
Din tolkning är ganska korrekt, om än inte heltäckande. Min grundtes när vi började det här arbetet var att varje bok förstås ska ha en Roslund & Hellström-själ, läsaren ska alltid veta att den där tonen, språket, attacken, energin, det är just Roslund & Hellström. Utanför den ramen hör inte dessa gemensamma böcker hemma. Däremot skulle varje ny roman ha sin egen dramaturgi, sin egen intensitet som måste skilja sig från den förra. Så man kan väl säga att Tre Sekunder (och den sjunde, ännu inte titelsatta boken) är så mycket thriller det kan bli utan att förlora Roslund & Hellström-känslan, m
edan exempelvis Flickan under gatan är så mycket stillhet, långsamhet, inre tankar det kan bli och ändå inkluderas i serien. Läsaren ska aldrig på förhand ta just tematik alternativt aktion för givet bara för att förra boken var sådan – nästa bok måste på den punkten vara annorlunda än den förra. (Så, efter Flickan under gatan, så långt åt ena hållet du kan komma på denna skala, publicerades därför Tre Sekunder, så långt åt andra hållet du kan komma på samma skala). Det finns ju i berättarvärlden författare, filmmakare, i viss mån musiker som tycks berätta samma historia på samma sätt varje gång – det här var mitt sätt att förhindra det i detta författarskap.
Vad tycker ni om filmatiseringen av "Odjuret"? Var det ett tufft beslut (om ni nu hade något att säga till om) att helt utelämna Ewerts Siw Malmkvist-dyrkan i filmen?
Jag vill inte recensera filmatiseringen, det är inte min sak – vi överlämnade rättigheterna till de producenter vi litade på, som skulle adaptera vår berättelse till en annan berättarform, och beslöt oss samtidigt för att ge dem full tillit och skaparfrihet. Sedan var det ju fint med den dialog som spontant följde mellan oss och exempelvis regissör. Och det är klart av vi på något sätt saknade Siw som ju är så mycket av Ewerts karaktärsbygge, men så är det ju när man gör film av bok, kompromisser när mycket måste bort, kompromisser när innehåll inte fungerar lika bra på film som i bok.
Vad händer med övriga filmatiseringar? Jag vill minnas att det varit snack om dels fler svenska filmer men även en Hollywood-version av "Tre Sekunder"? Är det isåfall någon speciell skådis ni skulle vilja se som Ewert i en Hollywood-film? Ett hett tips från oss Tisselskogare är ju annars Ron Perlman då han känns som gjuten för rollen.
Three Seconds kommer, som det ser ut, att spelas in i New York i juni. Vid Berlinfestivalen nu i februari presenterades den för distributörer. En film som är helt finansierad, har regissör, huvudrollsinnehavare (och huvudrollen är inte vår käre Ewert, det är Piet Hoffmann, infiltratören, som kommer att spelas av Luke Evans från Hobbitfilmerna, Dracula Untold m fl, ett mycket bra val tycker jag). Nu pågår fortsatt casting av de större rollerna, exempelvis Ewert Grens, av hans chef, och av hanteraren som i boken heter Erik Wilson. Mycket spännande – jag är stolt och glad.
Var det från början tänkt att Odjuret skulle bli en fristående bok och planerna på en serie om Ewert kom senare? I förhöret med Jochum Lang i slutet av Odjuret får man ett tydligt intryck av att Grens ej känner till Jochum särskilt väl, medan det i senare böcker visar sig att de har ett mycket starkt förflutet tillsammans. Man får lätt intrycket att det tillkommit en del bakgrundshistoria mellan Odjuret och Box 21.
Vi hade redan från början, när vi presenterade den första boken för förlaget, en tydlig idé med tydligt innehåll för åtta gemensamma böcker. Nu har vi just lämnat in den sjunde boken till förlaget, så vi närmar oss ... Sedan är det ju så att man kan inte presentera alla karaktärerna från början. Exempelvis Anni, Ewerts älskade hustru som sedan länge är fysiskt och själsligt skadad, presenteras ju inte alls i Odjuret – det gick helt enkelt inte att få in den historien redan där, det påverkade huvudhistorien negativt, tog fel uppmärksamhet. Så henne väntade vi med att introducera till Box 21. Och det är ju det fina med en serie, att den hela tiden lever, växer, för läsaren, att det i varje bok adderas en liten pusselbit till de karaktärer som följer med hela tiden.
Vad har ni för favoritband/artist?
Just nu lyssnar jag oerhört mycket på svenska unga kvinnor – Laleh, Melissa Horn, Veronica Maggio, de är förbannat bra. Sedan blir det också en hel del gubbar från förr – Springsteen, Cohen, Hylander. Och alldeles nyligen upptäckte jag ett norskt band som heter Madrugada, ett par av deras låtar är alldeles underbara. 
Vad har ni för favoritfilm(er) genom tiderna?
Uj, det var svårt. Taxi Driver, förstås. The Big Chill. The Shawshank Redemption. Gemensamt för dem, trots att det är så olika – så oerhört välskrivna manus. Filmer jag ser om regelbundet.
Vilka är era favoritböcker/författare?
Uj, igen. Bara välja några få? Stig Larsson (han utan e) är fantastisk, Lars Görling likaså, Strindberg är one of a kind, Kristina Lugn lysande lyriker, och i crimegenren tycker jag Dennis Lehane sticker ut.
Som den hårdrockare man är så undrar jag vad ni tycker om just denna genre? Några favoriter? Har ni även utforskat Death/Black metal stilen något?
Eftersom min styvson är musiker, och han för några år sedan fanns i band som spelade just hårdrock, lyssnade jag en del – men, om jag ska vara ärlig, mer för hans skulle än genrens. Dock, förstås, jag som har växt upp med att tillbringa varje sommar i en stuga i Norje i Blekinge, precis på samma gräsmattor som Sweden Rock genomförs, tycker ju att jag hör ihop med musiken på något sätt. Och för länge sedan, när jag växt en aning och spelade andra vinyl än Siw, var det Status Quo som gällde – har ingen aning om det fortfarande definieras hårdrock, men det står minst sju stycken Status-LP kvar i skivbacken sedan den tiden.
Har du någon favorit TV-serie? Har du tex sett några av mina favoriter The Walking Dead och/eller Dexter? Eller kanske "Game of Thrones" med min favorit Joffrey är något som du njuter av?
The Wire – den bästa som gjorts. Sopranos – för att den bröt ny mark. Och uppskattar mest av dem som rullar just nu – Homeland och House of Cards.
Hinner ni med att kolla några filmer i era späckade schema? Isåfall vore det intressant att veta om ni har sett och gillar tex Kick-Ass eller The Road?
Jag ser mycket film. Dels för att jag alltid gjort det. Dels eftersom jag numera måste, nu när såväl Three Seconds som min senaste bok (med Thunberg) som heter Björndansen båda håller på att bli Hollywoodfilm och producenter hör av sig om skådespelare som är aktuella.
Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något ni själva lyssnat på och vad är isåfall din uppfattning?
Jag gillar Uggla, har alltid gjort. Han behövs i svenskt musikliv. Jag kunde verkligen varje textrad på "Va Ska Man Ta Livet Av Sig ..."- plattan, ett par av de låtarna passade mig perfekt då, i den livsfas jag befann mig, på väg någonstans som jag var. Men hans senare plattor har tyvärr gått mig lite förbi, det kommer in andra musiker i livet som är bra och tar plats och så lyssnar man på det, i stället.
Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just eran favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl?
Eftersom Arne Dahl, dvs Janne Arnald, är en av mina goda vänner och i författarvärlden den jag känner mig närmast – att ta en kaffe eller en öl med honom och tala skrivande och liv är alltid så meningsfullt – så röstar jag förstås på A-gruppen. Men det hade jag gjort ändå, oavsett. Arne Dahl-filmerna är alla baserade på böckerna – när det gäller Beck och Wallander har det blivit något helt annat, filmer som lever sitt eget liv långt ifrån författarna och det tycker jag känns.
Har ni någon favoritdryck när ni riktigt vill njuta av livet? Är det kanske ett glas rött som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller er i smaken? Eller varför inte en Mummelman?
Jag är en mer av en whiskyman. Och en och annan tjeckisk öl blir det ju.
Som ni kanske märkt ligger musik, film och litteratur mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju tex stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är detta något som faller dig i smaken?
Per Gessle är det så många som hackar på – det förstår jag inte alls. Eller, avundsjukan fungerar ju så när små, bittra människor känner sig misslyckade på avstånd. Den mannen är för mig ett geni – han lyckas oavsett om det är det ursvenska Gyllene Tider, det internationella Roxette eller hans egna soloplattor. Så stor, så begåvad, och likväl fortfarande på ett annat plan så enkel, på något sätt. Halmstad, liksom.
(Foto: Peter Knutson)