Sebastian Ramstedt (Necrophobic)

Nu var det var alldeles för längesedan det var dödsmetall på intervjufronten och vad passar då bättre än en intervju med Sebastian från Necrophobic, som i år lyckats med konststycket att efter närmare 30 år i branschen släppa ett av sina absolut bästa alster. Med tanke på att det är just Sebastian som är hjärnan bakom nämnda släpp vid namn ”Mark of the Necrogram”, och som dessutom varit medlem i bl.a Nifelheim & Morpheus, så fanns det mycket att snacka om.

Vad sysslar du med just nu? Är det mest musik som gäller eller har du även ett ”vanligt” jobb?
Jag har alltid haft ett vanligt jobb. Det tillåter mig att jobba fritt med musiken. Om jag skulle ha musiken som huvudsaklig inkomstkälla skulle det påverka mitt skapande negativt. Nu kan jag skriva och spela precis hur jag vill. Jag är inte beroende av att folk gillar det eller köper skivor. Den är en frihet jag vill ha. Men jag tar mitt arbete med musik oerhört seriöst. Jag går upp 04.30 varje morgon och övar eller skriver. Jag tar varje chans jag får att spela. Mitt vanliga jobb är aldrig något jag tänker på. Det är en nödvändig inkomstkälla men min fokus ligger helt på att vara musiker.

Varför lämnade du (och Johan) Necrophobic 2011 och hur gick det till när ni kom tillbaka 2016 efter flera års uppehåll?
Jag hade börjat arbetet med det som skulle bli ”Mark of the Necrogram”. Tre låtar var klara, Lamashtu, Crown of Horns och Odium Caecum. Dom var intensivare och krävde mer av oss som musiker i Necrophobic. När vi lyssnade på dessa låtar och snackade om hur nästa skiva skulle låta så hade vi olika visioner. Jag vill att vi skull ta ett steg upp. Som musiker och även lyfta hela Necrophobic in i nästa fas. Det skulle innebära mycket arbete men framför allt att vi inte gjorde ännu en typisk Necrophobic skiva med till buds stående medel. Jag kände att vi använt de element som tidigare skivor består av klart. Jag ville utöka vårt vokabulär. Spela både snabbare, tyngre och svårare osv fast så klart behålla det som i kärnan utgör Necrophobic. Men jag fick inte medhåll från övriga medlemmar. De kände att vi kunde lunka på och fortsätta göra det vi alltid gjort. Då ruttnade jag. Jag vill alltid vidare. Har jag lärt mig spela ett arpeggio i 160bmp så vill jag genast lära mig att spela det i 170. Jag är aldrig nöjd där jag är. Jag brann så pass hårt för denna utveckling att jag kände mig tvungen att lämna bandet. Johan följde med. Jag är inte säker på att hans avhopp drevs av exakt samma orsaker. Vi diskuterade det aldrig i detalj. Tanken var att vi skulle ta en lång paus. Efter ett tag tröttnade de andra i bandet på pausen och fortsatte utan oss. Ett mycket bra beslut så här i efterhand. Den energin vi har i bandet idag hade aldrig funnits om vi inte tagit ett så här drastiskt beslut.  När vi var tillbaka igen fortsatt jag bara på min tidigare vision som jag lämnat 2011. Man skulle kunna kalla mig galet envis och att det tog mig 7 år att sura till mig det jag ville! Hahaha!

Du och Johan har ju följts åt i diverse band ända sedan Exhumed/Morpheus (1990). Johan var inte med på "Third Antichrist" men i övrigt verkar ni ha följts åt för det mesta, t.ex så började ni och slutade samtidigt i  Nifelheim, Black Trip och redan nämnda turer i Necrophobic. Nästan som Henrik & Daniel Sedin, som alltid spelat i samma hockeylag genom åren, om du känner till dem? Skulle du kunna tänka dig att spela i ett band utan Johan?
Ja det stämmer i stort. Men jag började med Nifelheim redan 2000. Jag hade faktiskt erbjudit mina tjänster redan 1998. Då sa brorsorna ungefär: Bra! Vi hör av oss när vi ska spela! Johan hoppade med några år in på 2000-talet. Men det är sant. Vi spelar nästan alltid tillsammans. Vi har utvecklat en speciell spelstil tillsammans. Dels spelar vi aldrig samma sak. Vi har en klassisk uppdelning i rytm/lead. Johan spelar stabilare mattor av komp medan jag leder riffen med melodier och detaljer. Det är lite ovanligt i metal. Men kollar man på Rock så är det ju så man gör. Jag vill inte jämföra oss med Guns n roses  eller Rolling Stones men faktum är att vi bygger gitarrspelet på ett väldigt liknande sätt. Izzy och Slash lirar aldrig samma sak. Men tillsammans låter det som en tjock matta av riff. Jag har och kan lira utan Johan men det är inte lika kul. Det känns halvt. Tanken på att i framtiden ha något projekt utan honom är konstig. Jag är inte ens säker på att vi låter så bra på egen hand. Vi döljer varandras misstag och limmar ihop gitarrspelet till något fantastiskt. Men var för sig är det rätt simpelt.

Blev ni sura eller besvikna på Black Mark när de valde att censurera din fina målning i mittuppslaget av cd-bookleten? Detta var väl för övrigt ert sista släpp på detta bolag men det kanske inte hade så mycket med just denna händelse att göra?
Nej det var ju nästan väntat. Men det är Tobbe som ritat bilden. Jag har gjort målningen på baksidan av bookleten. Den med ett necrogram och en dödskalle.  Mittenmålningen med Nunnorna och demonerna gjordes ju för att den var så jäkla extrem. Men man ser också att den är målad med stor humor. Den är lite som första raden på hela skivan. 666 we vomit on the Crucifix. Det är blasfemi för blasfemins skull. Samma fuck off attityd som startade scenen. Att dom valde att censurera bilden gav den ju bara mer effekt. Och vi kunde trycka upp den på t-shirts istället vilken folk så klart köpte. Det blev rätt bra i slutändan. Men visst ett litet surt morr var det nog när vi först såg plattan.

Känns responsen på ”Mark of the Necrogram” oväntad? Jag är inte ensam om att anse att detta album tillhör era absolut bästa, om inte det allra bästa? Det känns som ni fått till det mesta denna gång med allt från grymma låtar till ett fantastiskt omslag och äntligen, efter ca 30 år som band, kan Necrophobic äntligen ha fått den uppmärksamhet och respons som ni förtjänat sedan länge. Håller du med?
Jag har aldrig förr haft 7 år att förbereda en platta! Klart som fan att det blev bra! Hahah! Nä men vi kände att vi gjorde något som nog skulle gå hem. När jag kom tillbaka och återtog arbetet som jag börjat tänkte jag att nu städar vi bort allt som är obegripligt. Alla passager allt som inte har en given plats ryker. Vi tar Necrophobics huvudingredienser och kokar en gryta med extra styrka. Sen var det vikigt att den övergripande känslan av Necrophobic gick att känna igen från innan avhoppet. Jag tror att Johans och min Necrophobic-era, bäst manifesteras i skivorna Hrimthursum och Death to All. Det är också dom skivor som vi varit mest på turné med. Denna skiva är del 3 fast med den extra dos energi som jag ville tillföra bandet 2011. Det var mer logiskt att göra en tillbakagång till dom plattorna än till Nocturnal Silence eller Darkside. Det finns två olika Necrophobic. Originalet med Parland och det som vi byggde upp efter hans avhopp. Det här är lite Necrophobics motsvarighet till Deep Purples Mark II. Inte originaluppsättning men mest kända. Jag vill inte på något sätt förringa David Parlands eller Martin Halvdans tid/arbete i bandet men det är en ganska liten del av tidslinjen om man blickar tillbaka nu. När vi kom tillbaka var responsen helt enorm. Det var/är helt fantastiskt. Så vi kände att nu jäklar gäller det att göra en svinbra skiva. Jag tycker vi lyckades med våra mått mätt. Och jag tycker personligen att det är den överlägset bästa skivan jag medverkat på i detta band. Dom två första står för sig själva och bör inte jämföras med det som släppts under min tid.

Jag läste i en intervju med dig att du gillade Noice & Gyllene Tider, framför allt ”Moderna Tider”? Riktigt kul att se då detta är band som i Tisselskog är lika heta nu som då (men själv rankar jag GT’s första som snäppet vassare). Vad har du för favoritlåtar? Gillar du även senare Gyllene Tider? Har du hört deras officiella VM-låt ”Bäst när det gäller” från i somras?
Jo Gyllene Tider och Noice är de band som på allvar väckte mitt musikintresse. Första gyllene är ju kanske mer rough. Men jag gillar soundet på andra. Den är mer välpolerad men också mer atmosfärisk om man nu kan säga det om pop. Tuff som ett lokomotiv och Jakten på Liv är favoriter. När jag var liten fattade jag ju inte texterna. Eller metaforerna. Gessle sjunger om sin ”vän slentrian” och att han ”skrek och drog sin kniv”. För mig som 8-9 åring var det ungefär lika dramatiskt som omslaget till Killers med Maiden. Jag gillar inte senare gyllene tider och har inte hört låten du pratar om. Per Gessle är ju lite av Sveriges Gene Simmons. Dom framställs ju som ganska giriga okonstnärliga människor i media. Men båda är fantastiska låtskrivare. Och i början av både Kiss och G.T,s karriärer så väljer i alla fall jag att låtsas som att de gjorde låtarna av kärleken till musiken och inte pga pengahunger.
 
Vilken av alla plattor du medverkat på är du mest stolt över?
Helt klart Mark of the Necrogram. Den är precis allt som jag ville att den skulle vara!

Har du några roliga anekdoter att berätta om från alla år som medlem i storheter som Necrophobic & Nifelheim?
Ja det finns upplägg nog till att skriva Black Metals motsvarighet till Mötleys The Dirt. Allt har hänt. Allt har gjorts. Dekadensen och excesserna har varit monumentala. Det mesta går inte att tala om. Men en någorlunda rumsren rolig anekdot tilldrog sig i slutet av 90-talet. Vi var på mini-turné i holland med Necrophobic och drog med oss Tyrant och Hellbutcher från Nifelheim som stämningshöjare i minivanen. Väl framme i Hengelo i Holland hittar vi ett frukost/hamburgehak mitt på torget som hette Knabbel und Babbel (piff och puff på holländska). Till vår förtjusning serverade dom alkoholhaltig öl till burgarna. Vi i Necro sänkte en bägare var och gick sen till spelstället för load in osv. Pelle och Erik blev kvar på restaurangen. Vi återvände till våra tvillingar vid lunch. Då satt dom lutandes över bordet sovandes vid detta läge ordentligt överförfriskade. Brorsorna vaknade och vi fortsatte festa tillsammans. Nu började det strömma in barnfamiljer på restaurangen. Först nu gick det upp för oss att det inte var en restaurang/bar utan ett barnetablisemang typ barnkalas på McDonalds. De nyvakna Nifelheim brorsorna knuffar sig fram i kön av ungar och beställer varsin bärs till med orden ”This isss the Best baaar I have been to in my whooole life!!! Vi andra pep därifrån. Lite senare får vi höra att att brorsorna söp tills dom däckade vid bordet 3 gånger den dan. Mitt under brinnande barnkalas! Hahaha!

Vad är ditt bästa samt värsta turneminne?
Frontline i Gent i Belgien är alltid det värsta. Den här klubben som pressas in i varje musikers turnéprogram är under all kritik. Inte nog med att scenen är så smal att alla får stå på led bakom varandra för att få plats. Backstage, mat och personal är dessutom sämst i världen. Sist vi var där blev vi serverade punkröra med maskar i på övervåningen som är svinkall och saknar belysning. Efter giget blev vi beskyllda av hakets rabiata ägare att ha snott sprit samt att vi var allmänt oprofessionella varför gaget skulle utgå.  Självklart drar inte heller stället folk. Ingen affischering och ingen promotion görs någonsin. Ändå måste man dit och få utskällning varje gång man är på turné.

Vad har du för favoritband/artist? Är det mest gammal hederlig Heavy Metal som ligger dig varmast om hjärtat eller lyssnar du även mycket på Death/Black metal?
Jag lyssnar absolut mest på Heavy Metal. Jag är faktiskt inte särskilt förtjust i Death Metal och väldigt selektiv när det gäller Black. Uli Roths Scorpions, Alice Cooper och självklart Maiden är nog favoriter. Men jag har ett oerhört stort intresse av Heavy Metal från Öst. Band som Aria, Pokolgep, Citron, Arakain mfl är väldigt viktiga.

Vilken/vilka är din absoluta favoritplatta/plattor genom tiderna?
Alla med Maiden. Men det är så självklart så man får sätta dom i en division för sig. Utom dom är det kanske jämt skägg mellan Defenders of the Faith och första Metal Church. Bättre än så blir det inte. Jo första W.A.S.P. förstås. Och Love it To Death med Alice Cooper. Fan. Omöjlig fråga.

Har du några favoritböcker/författare?
Jag älskar rockbiografier. The Dirt är världens bästa bok. Jag gillade Charles Bukowski oerhört mycket när jag var yngre. Jag har inte återläst på länge så jag vet inte vad jag skulle tycka idag. Jag tycker att vanlig topplisteskönlitteratur är ganska ointressant. Fast nån gång får jag tag i en deckare och då sugs man ju med. Men det är inte personlighetsutvecklande som t.ex. Hermann Hesses Stäppvargen.

Vad har du för favoritfilm(er) genom tiderna?
Måste svara Cable Guy här … suck ... jag hyrde den i mitten av 90-talet och glömde lämna tillbaka den. Fick en fin räkning på typ tusen spänn eller mer tillslut. Som jag pröjsade då det gick till inkasso. Var tvungen att se den typ 50 gånger för att få valuta för pengarna. Så den är bäst. Fantastisk film. Jag älskar den.

Vilka Death/Black band från 90-talet tycker du var de bästa?
Nifelheim är världens bästa Black Metal band. Med hästlängder. Men om du snackar Norge så tycker jag Emperor och tidiga Immortal gjorde rätt bra ifrån sig. Ukrainas Drudkh är/var svinbra. Men jag gillar 80-tal bättre.

Är du som många andra hårdrockare en stor skivsamlare? Isåfall vore det intressant att veta hur många du ligger på och om du har någon kronjuvel i samlingen?
Nja. Jag har kanske 2000 vinyler. Inte så mycket men inte så lite heller. Jag har kanske 150-200 maiden plattor vilket säkert kvalificerar mig som samlare. Jag köper periodvis mycket skivor. Åtminstone någon i veckan. Men jag känner mig inte som en samlare. Jag vill ha den musiken jag gillar på fysiskt format. Då helst vinyl. Jag vill gärna också ha alla skivor med ett band om dom gjort något riktigt bra som t.ex. maiden eller priest. En favorit i samlingen är ett ospelat ex av Iron Maidens Virus på 12 tum. Total mint! Den kan jag gärna ta fram och glo på ibland! Hahaha!

Under den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Magnus Ugglas senaste album som har en betydligt mörkare ton än de övriga. Är detta album (Innan filmen tagit slut) något du själv lyssnat på och vad är i så fall din uppfattning?
Jag gillar faktiskt gamla Uggla. Eller unga Uggla om du så vill. Jag tycker att Noice har snott väldigt mycket från Ugglas 70-tals skivor. Fraseringen, uttalet och attityden. Sen blev det totalt ointressant och totalt skräp från 80-talet och framåt. Jag har inte hört det nya. Jag har väldigt svårt att tro att han gjort något jag skulle gilla! Men jag kanske får ge det en chans då!

Har du någon favorit TV-serie? Har du t.ex sett några av mina favoriter "Farang" eller "Game of Thrones" med favoriten Joffrey? Och kanske viktigast av allt, har du sett nya säsong3 av Twin Peaks? Tycker du likt oss Tisselskogare att de 25 åren mellan säsong 2 & 3 var väl värt väntan?
Jag älskar att plöja en serie med min fru. Orange is the new black, Parks and Recreation, Westworld är favoriter. Jag har inte sätt dom du nämner. Jag har sett första 10 minuterna på Game of Thrones. Det tilltalar mig inte alls men alla säger ju att det blir bättre. Twin Peaks första 2 säsonger är världens bästa serie. Har inte sätt nya. Har inte haft tid. Började försöka plöja gamla igen för att ladda för säsong 3 men har inte hinnit. Lost var också stundtals svinbra. Men där har jag sista säsongen kvar. Vet inte om jag någonsin kommer dit.

Hinner du med att kolla några filmer i ditt späckade schema? Isåfall vore det intressant att veta om du har sett och gillar tex Punch Drunk Love, The Royal Tennenbaums eller Birdman?
Royal har jag sett. Men jag har inget jätteminne av den. Misstänker att jag tagit hand om mina ungar samtidigt. Har tänkt se om den. Har ju 3 barn och ett fjärde på väg så det blir ett öga på skärmen och ett på barnen. Svårt.

Som ett stort fan av svenska kriminalfilmer måste jag även passa på att fråga vem som är just din favorit? Den nerstämde Wallander, den desillusionerade Beck eller min personliga favorit Arne Dahl? Eller har den nya Hassel-serien/rebooten med en testosteronstinn Ola Rapace seglat upp som etta på tronen?
Jag gillar Beck! Och Hasselserien som gick i slutet på 80-talet var en favorit då. Har dock inte återsett den!

Har du någon favoritdryck när du vill riktigt njuta av livet? Är det den klassiska hårdrocksstilen med Jack Daniels som gäller eller är det thailändska guldet Mekong något som faller dig i smaken? Eller varför inte en exotisk Mummelman?
Kaffe! Slutade dricka alkohol helt för några år sedan. Om man har ett visst antal öl i ett liv så har jag nog sänkt mina redan! Haha! Men tidigare gillade jag verkligen Jack Daniels på fullaste rock’nr’oll kliche manér. Mekong har också åkt ned en del på alla de backpackerresor jag gjorde när jag var yngre. Men överlag tycker jag att alkohol är jäkligt o-rock’n’roll. Man blir slö, nedstämd och svag. Precis tvärtemot för allt rocken står för. Jag vill vara produktiv och stark. Dessutom är det lätt att glömma att man faktiskt är underhållare på nån annans fest. Det är publiken som ska partaja. Inte bandet. Många hänger på krogen kväll in och kväll ut och lutar sig mot att Lemmy drack varje dag. Ja visst. Men han släppte plattor och turnérade hela tiden samtidigt. Dom flesta super ju bara och gör inte ett skit av rockdrömmarna.  Men det är upp till var och än. Jag är inte intresserad att påverka andra människors drickande. Och det är roligare att spela för en lagom intoxikerad publik än en stelt nykter.

Som du kanske märkt ligger musik och film mig väldigt varmt om hjärtat och speciellt svenskt då jag anser att det håller lite högre klass än det mesta. Vi har ju utöver er själva stoltheter som ABBA, Europe och Roxette att vara glada för inom musikens värld. Är dessa band något som faller dig i smaken?
Abba går ju inte att förneka. Enligt morsan var RingRing den första låten som jag som 1 åring dansade till. Kan inte säga att jag gillar dom aktivt men det ger en känsla av nostalgiskt välbehag. Europes 2 första plattor är fantastiska. Wings of Tomorrow är tillockmed världsklass. Sviiiiinbra. Men sen är det tyvärr skräp enligt mig. Roxette… nja. Alltså man hör ju varför det slog igenom men de intresserar mig inte alls. Men visst är sverige bra på musik, film, konst överlag.

(Foto: jr_woodsandart)